Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arnim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teatern i Berlin, men tillbragte sin mesta tid på
resor. Det är genom en resebeskrifning, Flüchtige
bemerkungen eines flüchtig-reisenden (1837-50, 6
bd), som A. förskaffat sig ryktbarhet. Hans dikter,
lustspelet Der smaragdring m. fl., äro mindre
betydande.
3) Ludvig Joachim (Achim) von A., tysk skald
af den romantiska skolan, f. 1781, d. 1831. Han
egnade sig först åt naturvetenskaperna,
företrädesvis fysik. Bekantskapen med Tieck
och Clemens Brentano förde honom dock snart till
uteslutande poetiska sysselsättningar. Näst Tieck
var A. den tyska romantikens produktivaste författare.
Bland hans berättande dikter må nämnas Armuth,
reichthum, schuld und husse der gräfin Dolores
samt Die kronenwächter och novellsamlingen
Der wintergarten. Som dramatiker är A. mindre
betydande. Mest berömd är han genom Des knaben
wunderhorn, en samling tyska folksånger, som
han utgaf i förening med Brentano (1806-08,
ny uppl. 1873) och hvarigenom han utöfvat stort
inflytande på den tyska literaturen. - En rik, men
bisarr inbillningskraft, humor och kärlek till
fosterlandet äro hos A. framträdande egenskaper.
Derjämte besitter han i hög grad nästan alla den
romantiska skolans fel. Han var gift med Bettina
von A. (se nedan).
B. M.
4) Elisabeth von A., vanligen kallad Bettina, en af
den tyska nyromantikens mest namnkända personligheter,
"die sibylle der romantischen literaturperiode",
var den föregåendes maka och syster till Clemens
Brentano. Hon föddes i Frankfurt a. M. 1785.
Hennes excentriska och svärmiska lynne, på hvilket
hennes i ett kloster gjorda uppfostran ej verkade
till det bästa, dref henne, synnerligen efter
bekantskapen med stiftsfröken Günderode, till en
fanatisk naturdyrkan, som nästan öfvergick till en
själssjukdom. Efter Glünderodes död fattade Bettina
en fantastisk kärlek för den redan åldrige Göthe,
hvilken, ehuru han var mycket intresserad af den
originella flickan, dock ej besvarade hennes böjelse.
Det kom till öppen brytning mellan dem, och Bettina -
då 26 år gammal - gifte sig med Arnim (1811). Först
efter Göthes död uppträdde hon som författarinna med
romantiska skildringar, hvilka hemtade sitt innehåll
mest från hennes eget lif. Här må nämnas Die
Günderode och Göthes briefwechsel mit einem kinde.
På sin ålderdom tog B. öppet parti för demokratien
och sysselsatte sig mycket med sociala frågor,
hvilka hon behandlade t. ex. i Dies buch gehört dem
könige och Ilius Pamphilius und die Ambrosia samt
Gespräche mit dämonen - skrifter, som vittna om en
rik, men förvirrad och dunkel fantasi. Bettina dog
i Berlin 1859. Hennes Sämmtliche werke utgåfvos
derstädes i 11 bd 1853.
B. M.
5) Heinrich Friedrich von A.-Heinrichsdorff-Werblow,
grefve, preussisk diplomat, f. 1791, d. 1859, en tid
legationssekreterare i Stockholm, 1831 preussiskt
sändebud i Brussel, 1841 i Paris, 1845 i Wien, några
månader 1849 preussisk utrikesminister, 1851-57 åter
sändebud i Wien. Såsom statsman tillhörde han den
Metternichska skolan.
6) Heinrich Alexander von A., friherre, preussisk
statsman; f. 1798 i Berlin, d. 1861 i Düsseldorf.
Vid 16 års ålder deltog han i befrielsekriget mot
Napoleon, studerade sedan ett par år i Heidelberg
och gick 1820 in på den diplomatiska banan, der han
under de följande åren verkade vid flere europeiska
hof, 1846-48 var han preussiskt sändebud i Paris. Vid
utbrottet af revolutionen i Preussen 1848 befann
A. sig i Berlin och ingick som utrikesminister i
det kabinett, som med anledning deraf bildades
af Arnim-Boitzenburg. På denna plats arbetade han
för Tysklands enhet under Preussens ledning, men
nödgades afgå redan i Juni s. å., på grund af den
revolutionära stämningen inom nationalförsamlingen.
Han uppträdde sedan - dels såsom folkrepresentant,
dels i flygskrifter - i opposition mot det reaktionära
partiet och blef derför utsatt för dess förföljelser.
7) Adolf Heinrich von A.-Boitzenburg, grefve,
preussisk statsman, f. 1803 i Berlin, d. 1868 på
Boitzenburg. Efter att i Göttingen och Berlin
hafva studerat juridik och statsvetenskap gick
han in på ämbetsmannabanan, der han, ej mindre
framstående genom kunskaper och förmåga än genom
sin börd, efter hand befordrades ifrån den
ena betydande platsen till den andra, till dess han
1842 utnämndes till inrikesminister. Såsom sådan
betraktades han som en af ledarna för det repressiva
system Fredrik Vilhelm IV då följde; i verkligheten
gick dock hans sträfvan ut på att vinna konungen för
förverkligandet af preussiska regeringens 1815
gifna löfte att införa representativ författning.
A. lär t. o. m. hafva utarbetat förslag till en sådan.
Då han emellertid insåg, att han ej förmådde göra sin
mening i detta afseende gällande, begärde och
erhöll han sitt afsked, 1845. När Fredrik Vilhelm
till följd af Marsrevolutionen 1848 nödgades ändra sin
politik, kallades A. till konseljpresident i den nya
ministèren, men måste i brist på medverkan från de
liberalas sida afgå redan efter tio dagar. Såsom
medlem af 1849 års båda nationalförsamlingar tog han
en verksam del i det då pågående författningsarbetet.
Ifrån 1853 till sin död ledamot af herrehuset, var
han der en kämpe för de konservativt konstitutionella
åsigterna.
8) Harry (Heinrich) von A., grefve, tysk diplomat,
föddes i Oktober 1824. Han egnade sig till en början
åt juridiken, men beträdde 1850 den diplomatiska
banan, der han snart gjorde sig känd för synnerlig
duglighet, särskildt såsom sändebud i Rom under senare
delen af 1860-talet och vid fredsunderhandlingarna
med Frankrike 1871, efter hvilkas af slutande han
utnämndes till tyskt sändebud i Paris. Snart
framträdde emellertid allt skarpare en motsats
emellan honom och furst Bismarck i afseende på
uppfattningen dels af den politik, som Tyska
riket borde följa med hänsyn till Frankrike, dels
af de kyrko-politiska förhållandena i Tyskland.
Denne motsats skärptes ytterligare deraf, att
A. ansågs hafva till mål att efterträda furst Bismarck
såsom rikskansler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
