Print (PDF) - On this page / på denna sida - Baden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1423
Baden.
1424
(tionde-landen), kom under folkvandringen i
alemannernas ego och efter slaget vid Ziilpich, 496,
till frankerna. Efter det karolingiska väldets delning
uppväxte i B., under den romersktyske kejsarens svaga
öfverherrskap, en mängd små furstendömen, och från en
af dessas dynastier härstammar den nuv. storhertigliga
familjen. Som stamfader namnes en Berthold, som
kallade sig hertig af Zähringen (en titel, som
storhertigen ännu bär jämte den storhertigliga);
denne delade vid sin död (1078) området. Den yngre
af hans söner, som aflidit före fadren, hade genom
gifte fått slottet Baden med dess område, och dennes
son Her-inann II (d. 1130) var den förste, som kallade
sig markgrefve af Baden. Under hela medeltiden fortfor
landet att oupphörligt delas mellan olika grenar af
ätten, under det att området derjämte genom köp,
gifte o. d. ansenligt förökades. 1503 hade ättens
besittningar blifvit förenade under markgrefve
Kristoffer I, men denne delade dem åter vid sin död
(1527) mellan sina söner, som blefvo stamfäder för
de båda grenarna Baden-Baden och Baden-Durlach. I
Baden-Baden infördes reformationen af markgrefve
Bernhard (d. 1537). men protestantismen förbjöds
af hans sonson Filips förmyndare, hertigen af
Bajern. Efter Filips död (1588) tillföll landet
hans kusin Edvard (en son till Bernhards yngre
son Kristoffer och Gustaf I:s dotter Cecilia),
men då denne föga bekymrade sig om regeringen,
lemnade kejsaren landets förvaltning åt hertigarna
af Bajern och Lothringen, hvilket föranledde en
långvarig tvist med Baden-Durlach. 1771 utdog den
Baden-Badenska dynastien, hvarefter landet förenades
med Baden-Durlach. Keformationen infördes i detta
land af markgrefve Ernst (d. 1553). Af de följande
regenterna må nämnas: Georg Fredrik (1604-22),
hvilken lemnade regeringen åt sin son för att tåga ut
i trettioåriga kriget såsom protestantisk fältherre;
dennes sonson Fredrik Yl (1659-77), som var gift med
Karl X Gustafs syster, Kristina Magdalena, och dennes
sonson, Karl III (1709-38), som byggde Karlsruhe. Den
sistnämnde efterträddes af sin sonson Karl Fredrik,
en utmärkt regent, som 1771 förenade de båda badiska
landen samt under den napoleonska tiden betydligt
utvidgade sitt område. Han blef 1803 kurfurste
och 1806 storhertig. Hans äldste son, Karl Ludvig
(svärfader till Gustaf IV Adolf), hade 1801 omkommit
genom en olyckshändelse under en resa i Sverige (nära
Arboga), och regeringen mottogs 1811 af dennes son
Karl Ludvig Fredrik (1811-18), gift med Napoleon I:
s styfdotter, Stephanie Beauharnais. För att hos sina
undersåtar vinna stöd inot Bajern, som uppträdde
med anspråk på en stor del af landet, utfärdade
han d. 22 Aug. 1818 en ny författning, som länge
var den mest frisinnade i Tyskland. Några månader
derefter afled han och efterträddes af sin farbror
Ludvig (l818-30). 1819 Öppnades den förste badensiske
landtdagen, som genast yrkade på åtskilliga frisinnade
reformer, hvilka regeringen ej var villig att införa,
och dermed började en långvarig och hårdnackad strid
mellan de båda statsmakterna.
Ludvig efterträddes af sin halfbror Leopold (1830-52;
gift med Gustaf IV Adolfs dotter Sofia), och den
samtidigt utbrytande Juli-revolutionen jämte den af
densamma alstrade rörelsen i Europa gaf äfven ny fart
åt den konstitutionella striden i Baden. Begeringen
gick nu de liberales fordringar till mötes: en mängd
feodala qvarlefvor afskaffades, kommunalväsendet
och lagskipningen reformerades, och fullständig
tryckfrihet infördes. Men en reaktion började tämligen
snart från regeringens sida, och detta framkallade
nya parlamentariska strider, hvilka blefvo allt
häftigare, tills regeringen ändtligen, 1846, gaf
vika och satte den kon-stitutionelt sinnade Bekk i
spetsen för ministé-ren. När Februari-revolutionen
utbröt, framställdes fordringar på vidtomfattande
reformer, och regeringen ingick fullkomligt på de
liberales fordringar. Dessa voro dock icke nog för
de radikale, som på ett folkmöte i Offenburg d. 19
Mars 1848, under Heckers och Struves ledning, öppet
uttalade sig för republiken och öfverspunno landet
med ett nät af demokratiska klubbar, hvilkas ledare
var advokaten Brentano. I April gjorde radikalerna
formligt uppror, som dock snart kufvades af tyska
förbundstrupper, hvarefter ledarna flydde till
Schweiz. Derifrån återkom Struve i Sept. s. å. i
spetsen för en skara flyktingar, men blef slagen
och tillfångatagen. Jäsningen inom landet fortfor
emellertid, och i Maj 1849 bröt hon ut i ett farligare
uppror. De badiske trupperna, som blifvit vunna
af radikalerna, gjorde myteri, och storhertigen
måste fly till Elsass. En provisorisk regering
(Brentano m. fl.) tillsattes, en konstituerande
nationalförsamling inkallades, och polacken
Mieroslavski ställdes i spetsen för hären. Men
revolutionärernas kraft förlamades af inre tvedrägt,
och på storhertigens begäran ryckte en preussisk här
mot Baden. Den 11 Juli hade denna här fullständigt
rensat landet från upprorsmän, och kort derefter
kapitulerade Kastadt. Dermed var upproret qväfdt, och
storhertigen återvände. Sedan en vidlyftig ran-sakning
egt rum, vidtog åter författningsarbetet. Det
frisinnade styrelsesättet bibehölls, men regeringen
försäkrade sig om ett större inflytande i vissa
frågor. Leopold dog 1852 och efterträddes af sin
äldste son, Ludvig (d. 1858). Men emedan denne på
grund af svår sjuklighet var oförmögen att sjelf sköta
regeringen, öfvertogs densamma genast af hans broder
Fredrik, som 1856 antog titeln storhertig. Under hans
tid infaller den s. k. badenska kyrkostriden. Den
katolska hierarkien hade nämligen redan under
revolutionen 1848-49 sökt i sitt intresse begagna
läran om "fri kyrka i fri stat" och framträdde nu
med anspråk att tillsätta alla presterliga ämbeten
och förvalta kyrkans förmögenhet. I spetsen för de
klerikale stod den gamle ärkebiskopen i Freiburg,
Hermann von Vi-cari, hvilken t. o. m. inkallade
jesuiterna i landet (1850). Eegeringen visade stor
svaghet gent emot de kyrkliga anspråken, men då
hon icke fullkomligt uppfyllde dem, blef hon 1853
bannlyst. Underhandlingar öppnades då med den påfliga
kurian, och 1859 afslöts med henne ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
