Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(tionde-landen), kom under folkvandringen i
alemannernas ego och efter slaget vid Zülpich,
496, till frankerna. Efter det karolingiska
väldets delning uppväxte i B., under den romersk-tyske
kejsarens svaga öfverherrskap, en mängd
små furstendömen, och från en af dessas
dynastier härstammar den nuv. storhertigliga
familjen. Som stamfader namnes en Berthold,
som kallade sig hertig af Zähringen (en
titel, som storhertigen ännu bär jämte den
storhertigliga); denne delade vid sin död (1078)
området. Den yngre af hans söner, som aflidit
före fadren, hade genom gifte fått slottet
Baden med dess område, och dennes son
Hermann II (d. 1130) var den förste, som kallade
sig markgrefve af Baden. Under hela
medeltiden fortfor landet att oupphörligt delas
mellan olika grenar af ätten, under det att
området derjämte genom köp, gifte o. d. ansenligt
förökades. 1503 hade ättens besittningar
blifvit förenade under markgrefve Kristoffer I,
men denne delade dem åter vid sin död (1527)
mellan sina söner, som blefvo stamfäder för de
båda grenarna Baden-Baden och Baden-Durlach.
I Baden-Baden infördes reformationen af
markgrefve Bernhard (d. 1537), men protestantismen
förbjöds af hans sonson Filips förmyndare,
hertigen af Bajern. Efter Filips död
(1588) tillföll landet hans kusin Edvard (en
son till Bernhards yngre son Kristoffer och
Gustaf I:s dotter Cecilia), men då denne föga
bekymrade sig om regeringen, lemnade kejsaren
landets förvaltning åt hertigarna af Bajern och
Lothringen, hvilket föranledde en långvarig tvist
med Baden-Durlach. 1771 utdog den
Baden-Badenska dynastien, hvarefter landet förenades
med Baden-Durlach. Keformationen infördes
i detta land af markgrefve Ernst (d. 1553).
Af de följande regenterna må nämnas: Georg
Fredrik (1604–22), hvilken lemnade regeringen
åt sin son för att tåga ut i trettioåriga kriget
såsom protestantisk fältherre; dennes sonson
Fredrik VI (1659–77), som var gift med Karl X Gustafs
syster, Kristina Magdalena, och dennes sonson,
Karl III (1709–38), som byggde Karlsruhe.
Den sistnämnde efterträddes af sin sonson Karl
Fredrik, en utmärkt regent, som 1771 förenade
de båda badiska landen samt under den napoleonska
tiden betydligt utvidgade sitt område. Han
blef 1803 kurfurste och 1806 storhertig. Hans
äldste son, Karl Ludvig (svärfader till Gustaf
IV Adolf), hade 1801 omkommit genom en
olyckshändelse under en resa i Sverige (nära Arboga),
och regeringen mottogs 1811 af dennes son Karl
Ludvig Fredrik (1811–18), gift med Napoleon I:s
styfdotter, Stephanie Beauharnais. För att hos
sina undersåtar vinna stöd mot Bajern, som
uppträdde med anspråk på en stor del af
landet, utfärdade han d. 22 Aug. 1818 en ny
författning, som länge var den mest frisinnade
i Tyskland. Några månader derefter afled han
och efterträddes af sin farbror Ludvig (l818–30).
1819 Öppnades den förste badensiske landtdagen,
som genast yrkade på åtskilliga frisinnade
reformer, hvilka regeringen ej var villig att
införa, och dermed började en långvarig och
hårdnackad strid mellan de båda statsmakterna.
Ludvig efterträddes af sin halfbror Leopold
(1830–52; gift med Gustaf IV Adolfs dotter
Sofia), och den samtidigt utbrytande Juli-revolutionen
jämte den af densamma alstrade rörelsen
i Europa gaf äfven ny fart åt den konstitutionella
striden i Baden. Begeringen gick nu
de liberales fordringar till mötes: en mängd
feodala qvarlefvor afskaffades, kommunalväsendet
och lagskipningen reformerades, och
fullständig tryckfrihet infördes. Men en reaktion
började tämligen snart från regeringens sida,
och detta framkallade nya parlamentariska strider,
hvilka blefvo allt häftigare, tills regeringen
ändtligen, 1846, gaf vika och satte den
konstitutionelt sinnade Bekk i spetsen för ministèren.
När Februari-revolutionen utbröt,
framställdes fordringar på vidtomfattande reformer,
och regeringen ingick fullkomligt på de liberales
fordringar. Dessa voro dock icke nog för
de radikale, som på ett folkmöte i Offenburg
d. 19 Mars 1848, under Heckers och Struves
ledning, öppet uttalade sig för republiken och
öfverspunno landet med ett nät af demokratiska
klubbar, hvilkas ledare var advokaten
Brentano. I April gjorde radikalerna formligt
uppror, som dock snart kufvades af tyska
förbundstrupper, hvarefter ledarna flydde till
Schweiz. Derifrån återkom Struve i Sept. s. å.
i spetsen för en skara flyktingar, men blef
slagen och tillfångatagen. Jäsningen inom landet
fortfor emellertid, och i Maj 1849 bröt hon ut
i ett farligare uppror. De badiske trupperna,
som blifvit vunna af radikalerna, gjorde myteri,
och storhertigen måste fly till Elsass. En
provisorisk regering (Brentano m. fl.) tillsattes, en
konstituerande nationalförsamling inkallades, och
polacken Mieroslavski ställdes i spetsen för
hären. Men revolutionärernas kraft förlamades
af inre tvedrägt, och på storhertigens begäran
ryckte en preussisk här mot Baden. Den 11
Juli hade denna här fullständigt rensat landet
från upprorsmän, och kort derefter kapitulerade
Rastadt. Dermed var upproret qväfdt, och
storhertigen återvände. Sedan en vidlyftig
ransakning egt rum, vidtog åter författningsarbetet.
Det frisinnade styrelsesättet bibehölls, men
regeringen försäkrade sig om ett större inflytande
i vissa frågor. Leopold dog 1852 och
efterträddes af sin äldste son, Ludvig (d. 1858).
Men emedan denne på grund af svår sjuklighet
var oförmögen att sjelf sköta regeringen,
öfvertogs densamma genast af hans broder
Fredrik, som 1856 antog titeln storhertig. Under
hans tid infaller den s. k. badenska kyrkostriden.
Den katolska hierarkien hade nämligen
redan under revolutionen 1848–49 sökt i sitt
intresse begagna läran om ”fri kyrka i fri stat”
och framträdde nu med anspråk att tillsätta alla
presterliga ämbeten och förvalta kyrkans
förmögenhet. I spetsen för de klerikale stod den
gamle ärkebiskopen i Freiburg, Hermann von
Vicari, hvilken t. o. m. inkallade jesuiterna i
landet (1850). Regeringen visade stor svaghet gent
emot de kyrkliga anspråken, men då hon icke
fullkomligt uppfyllde dem, blef hon 1853
bannlyst. Underhandlingar öppnades då med den
påfliga kurian, och 1859 afslöts med henne ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
