Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baur, Ferdinand Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutade han sina universitetsstudier och
sysselsatte sig derefter hufvudsakligen med
presterlig tjenstgöring, tills han 1817 blef
lärare i historia och filosofi vid seminariet
i Blaubeuren. I denna ställning utgaf han sitt
första stora verk, Symbolik und mythologie,
oder die naturreligion des alterthums (1824),
hvars allmänne, religions-filosofiske del
nästan uteslutande är grundad på Schleiermachers
"Glaubenslehre" och hvars historiske del ansågs
allt för troget följa den af Creuzers "Symbolik"
angifna riktningen. Emellertid vittnade B:s
arbete i sin helhet om sällspord lärdom, och han
blef 1826 Bengels efterträdare som professor i
teologi vid förutnämnda universitet. Småningom
upphörde B. att uteslutande hålla sig till
Schleiermacher. I stället började han omfatta
åtskilliga bland grundtankarna i Hegels filosofi,
hvilka på ett senare utvecklingsstadium blefvo
bestämmande för honom, utan att han dock i
strängare mening kan sägas tillhöra den hegelska
skolan.
Det dröjde emellertid i tio år efter
anställningen i Tübingen, innan B. afgjordt bröt
med Schleiermacher och trädde i spetsen för den
teologiska riktning, som betecknas med namnet
"nya Tübingen-skolan". Under nämnda årtionde
utgaf han en mängd skrifter, som likväl ej väckte
någon större uppmärksamhet. Hans afhandling Die
Christuspartei in der korinthischen gemeinde,
hvilken kan sägas innehålla fröna till hans
blifvande system, fick till och med opåtaldt
plats i en ortodox tidskrift. Störst uppseende
under ifrågavarande period väckte Gegensatz des
katolicismus und protestantismus (1833),
i hvilket arbete han på ett glänsande sätt
försvarade protestantismen mot katoliken
Möhlers angrepp.
Året 1835 betecknar en vändpunkt i B:s
lif och i den teologiska forskningen
i Tyskland. Han utgaf nämligen då sitt
stora verk Die christliche gnosis, oder
die christliche religions-philosophie in
ihrer geschichtlichen entwickelung, och
framställde deri sin dogmatiske ståndpunkt,
hvarigenom det visade sig, att han brutit med
Schleiermacher. Sistnämnda år – samtidigt med
Strauss’ "Leben Jesu" – utkom Die sogenannten
pastoralbriefe des apostel Paulus, hvaraf man
finner, att B. då var sysselsatt med en
sjelfständig bibelkritik och färdig att rödja en ny
väg i den teologiska forskningen.
B. grundar sin bibelkritik på den åsigten,
att kristendomen vid sitt första framträdande
icke var en fallfärdig produkt, utan att den på
utvecklingens naturlige väg småningom blifvit
hvad den är. Genom noggrann forskning i Nya
testamentets och kyrkofädernas skrifter kom han
till det resultatet, att redan i den apostoliska
kyrkan och mellan hennes ledare ingalunda
rådde en så fullkomlig öfverensstämmelse i
åsigter, som man dittills trott. Den äldste
kristendomen (den som omfattades af församlingen
i Jerusalem och af dess apostlar) stod mycket
nära judendomen; Paulus, hvilken gaf kristendomen
dess universelle karakter, var den förste, som
utgallrade de judiska elementen. Det judekristna
partiet med de tolf förste apostlarna i spetsen,
uppträdde med större eller mindre fientlighet
mot den paulinska uppfattningen af
kristendomen. Det judekristna (ebionitiska,
petrinska) partiet hade länge öfvervigten
i denne kamp; först vid och efter midten af
2:dra årh. förenade det fjerde evangeliets
(Johannes-evangeliets) dogmatik de
stridande partierna till en allmän (katolsk)
kyrka. B. anser, att dessa stadier betecknas
icke allenast genom utom-kanoniska, utan
äfven genom nytestamentliga skrifter. Sålunda
kom han till en från det häfdvunna mycket
afvikande åsigt om de nytestamentliga skrifternas
ursprung. Det tillförlitligaste minnesmärket af
den äldste palestinske kristendomen är, enligt
Tübingen-skolan, Johannes’ uppenbarelse, hvars
äkthet B. erkänner. Hvad Pauli bref vidkommer,
är skolan af den åsigten, att endast brefven till
korinterna, romarna (med undantag af de två sista
kapitlen) och galaterna härröra från apostelen
sjelf. De s. k. pastoralbrefven sakna, liksom
apostlagerningarna, helt och hållet apostolisk
karakter och förskrifva sig icke från 1:sta, utan
från 2:dra årh., icke från den paulinska, utan
från den fredsmäklande katolska riktningen. De
öfriga s. k. paulinska brefvens äkthet anser
B. vara ganska tvifvelaktig. Dessa åsigter
förfäktade han i en mängd arbeten, bl. a. det
förut nämnda "Die pastoralbriefe". Hans kritiska
studier af Pauli bref och apostlagernirigarna äro
sammanfattade i det berömda verket Paulus, der
apostel Jesu Christi (1845; 2:dra uppl. 1867).
B. gjorde äfven de fyra evangelierna till
föremål för kritiska forskningar och kom
till det resultatet, att antagonismen mellan
judekristendomen och paulinismen mer eller
mindre inverkade på deras tillkomst. De nuvarande
evangelierna äro icke kyrkans äldsta skrifter
af detta slag; hon egde förut en cykel sådana
– hebreornas evangelium, den helige Peters
evangelium, ebioniternas evangelium, m. fl. –
efter hvilka våra nuvarande evangelier blifvit
bearbetade. Mattei evangelium är det, som mest
liknar de äldre berättelserna. Det är affattadt
i judekristlig anda, men har undergått vigtiga
ändringar i en senare tid. Lukas’ evangelium
är skrifvet i paulinsk anda, men i 2:dra
årh. retoucherades det och fick åtskilliga
judekristliga tillsatser. Marci evangelium,
hvars äkthet Baur anser tvifvelaktigare än de
öfriga synoptiska evangeliernas, förskrifver
sig från en senare tid än något af dem och
röjer tydligare en tendentiös behandling. Det
fjerde evangeliet är ett sjelfständigt verk,
men uppstod icke i 1:sta, utan i 2:dra årh. En
granskning af dess plan öfvertygar genast
om dess dogmatiska och ideella karakter. De
historiska data utgöra endast bakgrunden för
de spekulativa idéer, som det utvecklar. Sina
åsigter om evangeliernas ursprung och äkthet
framställde B. i en mängd skrifter, bland hvilka
må nämnas Kritische untersuchungen über die
kanonischen evangelien, ihr verhältniss zu
einander, ihren ursprung und charakter (1847),
Das Marcus-evanyelium nach seinem ursprung und
charakter (1851) och Die jonanneische frage
und ihre neuesten beantwortungen (1854).
B. gjorde sig äfven ett namn som författare till
en mängd grundliga afhandlingar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
