Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bennich, Nils Axel Gustafsson - Benningsen, tysk familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B. utarbetade promemorior, i hvilka
protektionisternas farhågor underkastades en
genomgående kritik. B:s erfarenhet och insigter
på tullagstiftningens område började nu tagas
i anspråk af regeringen. Sedan de svenske
medlemmarna af 1855 års mellanrikslags-komité
i grund omarbetat den svenska tulltaxan och J.
A. Gripenstedt blifvit chef för
finans-departementet, fick B., som varit
komiténs sekreterare, uppdrag att författa
det statsrådsbetänkande, hvilket åtföljde
den till riksdagen 1856–58 öfverlemnade
kongl. propositionen om komitéförslagets
antagande. Egendomligt nog blef det ock
B:s uppgift att affatta bevillnings-utskottets
yttrande öfver samma proposition. Kort efter
nyssnämnde riksdags slut kallades B., som äfven
sysselsatt sig med bankfrågors behandling, till
ledamot af den s. k. finanskomitén,
hvilken hade uppdrag att utreda landets
ekonomiska och finansiella ställning samt
afgifva förslag i vigtiga dithörande ämnen.
Emellertid hade B. 1846 blifvit krigsfiskal.
1860 utnämndes han till landshöfding i
Jämtlands län och afgaf i denne egenskap ett
synnerligen beaktadt utlåtande angående
utvidgad näringsfrihet – en fråga, som
då ifrigt diskuterades och slutligen löstes
genom k. förordn. d. 18 Juni 1864. År 1862
förordnades B. till ordförande i en komité,
som skulle utreda den omtvistade frågan
om norra stambanans sträckning, och året
derefter kallades han åter till ordförande i
den komité, som blifvit tillsatt af regeringen
för att förbereda behandlingen af de frågor,
hvilka slutligen fingo sin lösning genom de 1865
emellan Frankrike och Sverige afslutade handels-
och sjöfartstraktaterna. 1864 erhöll B. adlig
värdighet och kom derigenom i tillfälle att
såsom ledamot af ridderskapet och adeln deltaga
i den siste ståndsriksdagens förhandlingar.
1865 utnämndes han till general-tulldirektör,
och med det nya statsskickets införande valdes
han af Jämtlands län till representant i
förste kammaren. Efter den första
nioårsperiodens utgång (1874) omvaldes han af
samma län. Under hela denna tid har
B. vid hvarje riksdag haft plats i
bevillningsutskottet, de senare åren såsom vice
ordförande, och dervid kraftigt bidragit att
införa och befästa en friare tullagstiftning
i vårt land. På hösten 1876 utsågs han
till ordförande i en tullkomité, som, efter
det franska handelstraktaten blifvit uppsagd,
skall revidera den svenska tulltaxan. – För
sina förtjenster om handelsfriheten blef B. 1872
kallad till hedersledamot af den engelska Cobden
club.
Bennigsen, tysk familj, af hvars medlemmar flere
utmärkt sig i krigiska eller fredliga värf. –
1) Levin August Theophil, grefve von B., rysk
general, f. 1745 i Braunschweig, tjenstgjorde
under en del af sju-åriga kriget (1756–63) i den
hannoveranska armén och ingick, sedan han genom
slöseri förstört hela sin stora förmögenhet, 1773
i rysk tjenst som major. Han deltog i turkiska
kriget 1774, bidrog kraftigt till att undertrycka
Pugatsjevs uppror, var med vid stormningen af
Otsjakov (1788) och förde ett vigtigt befäl i
polska kriget 1793–94 samt utmärkte sig äfven
under kriget mot Persien 1796.
År 1798 utnämndes han till general-löjtnant,
men föll sedan i onåd hos kejsaren. B. var
en af hufvudmännen i sammansvärjningen 1801
mot Paul I, hvilket icke hindrade, att han
kort derefter af Alexander I utnämndes till
general-guvernör öfver Litauen och 1802 till
chef för kavalleriet. 1806 ryckte B. in i
Preussen med en stark hjelpkår och vann slaget
vid Pultusk s. å. Såsom högste befälhafvare
levererade han d. 7–8 Febr. 1807 den oafgjorde
bataljen vid Eylau och led d. 14 Juni det blodiga
nederlaget vid Friedland. Derefter drog han sig
undan till sina gods och återinträdde icke i
aktiv tjenst förr än 1812, hvilket år han slog
Murat vid Taratino. 1813 ställdes han i spetsen
för reserv-armén och deltog verksamt i slaget
vid Leipzig, efter hvars slut han på sjelfva
valplatsen utnämndes till grefve. Sedermera
ledde han belägringen af Hamburg och var
slutligen chef för den ryska syd-armén, tills
han 1818 tog afsked ur ryska krigstjensten och
slog sig ned på sina gods i Hannover, der han
dog 1826. – 2) Alexander Levin, grefve von B.,
den föregåendes son, hannoveransk statsman,
f. 1809 i närheten af Vilna, valdes 1841 till
medlem af skattekollegiet och förste kammaren
samt utnämndes 1848 till konselj-president och
utrikesminister. Som sådan sökte han utbilda ett
verkligt demokratiskt statsskick, på samma gång
som han häfdade Hannovers oberoende ställning
i Tyskland. B. utträdde ur ministèren 1850 och
valdes kort derefter till ordförande i förste
kammaren. I denna ställning motsatte han sig en
föreslagen reaktionär grundlagsförändring och
lät, då hans försök misslyckades, invälja sig i
andre kammaren. Han blef der genast utsedd till
ordförande, hvilket, såsom varande en protest
mot regeringens inre politik, till den grad
förbittrade konungen, att han förbjöd B. mottaga
valet. Detta förbud upphäfdes först 1864, då
B. valdes till både medlem och ordförande i andre
kammaren. – 3) Rudolf von B., tysk statsman,
f. 1824 i Lüneburg, tillhör en annan gren af
familjen B. Han beklädde först några mindre
betydande juridiska ämbeten och invaldes 1855 i
den hannoveranske landtdagens andre kammare, men
som han var en statens tjenare, blef det honom
af regeringen förbjudet att mottaga valet. Han
lemnade då statens tjenst och blef å nyo vald
1857. Från denna tid uppträdde han som ledare för
den frisinnade oppositionen och kämpade ifrigt
för landtdagens beskattningsrätt, för en fri
kommunalstyrelse samt för en presbyterial- och
synodal-författning för kyrkan. Samtidigt deltog
han med hänförelse i de tyska enhetssträfvandena
och var ordförande i "nationalföreningen". När
den hannoveranska regeringen 1866 visade sig
benägen att göra gemensam sak med Österrike,
bekämpade B. af alla krafter denna politik. Sedan
Hannover förlorade sin sjelfständighet (1866),
har B. såsom ledamot af tyske riksdagen och
preussiske deputerade-kammaren och såsom en af
cheferna för det national-liberala partiet
utöfvat stort inflytande på den tyska och
särskildt den preussiska lagstiftningen. Han
har under flere år varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
