- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
353-354

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berry, Charles Ferdinand - Berry, Caroline Ferdinande Louise - Berryer, Pierre Antoine - Bersaba (Beersjeba) - Bersaglieri - Berserkar (rättare Bärsärkar)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ensamt på detta äktenskap. En politisk fanatiker,
Louvel, som ville utrota denna dynasti i
Frankrike, beslöt derför att mörda hertigen, hvilket
skedde d. 13 Febr. 1820. – 2) Caroline
Ferdinande Louise,
hertiginna af B., den
förres gemål, dotter till konung Frans I af
Neapel, f. 1798. Vid sin makes död hade
hon endast en dotter (Louise Marie Therèse,
f. 1819, förmäld 1845 med hertig Karl III af
Parma och d. 1864), men till legitimisternas stora
glädje födde hon d. 29 Sept. 1820 en posthum
son, som erhöll namnet Henrik, hertig af
Bordeaux, grefve af Chambord. Efter
Juli-revolutionen (1830) följde hertiginnan med sina
barn Karl X till Holyrood. I Frankrike
arbetade emellertid ett talrikt parti, de s. k.
Henriquinquisterna, för hennes son, den rättmätige
konungen Henrik V, och på uppmaning af detta
parti infann hon sig d. 29 April 1832 i
Marseille, der ett legitimistiskt uppror skulle
utbryta. Detta misslyckades dock, och hertiginnan
flydde till Vendée. Der utfärdade hon som
regentinna proklamationer i sin sons namn, och
spridda upplopp utbröto här och der; men hon
blef förrådd och d. 8 Nov. häktad i Nantes.
Hon fördes som statsfånge till Blaye’s citadell;
men det allmänna deltagande, som öfverallt
visade sig för den fångna furstinnan, satte
regeringen i stor förlägenhet, hvilken dock helt och
hållet upphörde, då man fick underrättelse om
att hertiginnan befann sig i hafvande tillstånd.
Den 10 Maj 1833 nedkom hon med en dotter.
Dermed var hennes inflytande förstördt, och d.
8 Juni sattes hon i frihet. Det offentliggjordes
nu, att hon var hemligt förmäld med den
neapolitanske grefven Lucchesi Palli, furste af
Campo Franco. Hon begaf sig till Italien, lefde
länge i Venezia samt flyttade efter sin nye
gemåls död till slottet Brunnsee vid Gratz, der
hon afled 1870.

Berryer [berrie], Pierre Antoine, fransk
advokat och politisk talare, f. 1790, tog såsom
ifrig legitimist en verksam del i händelserna
under "de hundra dagarna" och tillhörde de
rojalistiske frivillige, som grepo till vapen för
Ludvig XVIII. Men trots sina bourbonska
sympatier protesterade han med värme mot
ultrarojalisternas våldsamheter efter restaurationens
genomförande. Han uppträdde till och med
som rättegångsbiträde åt marskalk Ney och åtog
sig en mängd pressmål, i hvilka han
brännmärkte restaurationen för hennes fientlighet mot
tryckfriheten. 1830 valdes han till medlem af
deputerade-kammaren. Han försvarade ifrigt
Karl X mot oppositionen, men kunde icke
hindra denne konungs fall. Efter
Juli-revolutionen verkade han för användande af jury i
pressmål och för utvidgande af de municipala
friheterna, men han satte sig emot pärskapets
upphäfvande. När hertiginnan af Berry 1832
kom till Frankrike, afrådde B. henne förgäfves
att organisera ett uppror till förmån för sin
son, grefven af Chambord. 1833 försvarade
han på ett glänsande sätt Chateaubriand, som
blifvit åtalad för sina våldsamma anfall mot
Ludvig Filips regering. Tadlad i
deputerade-kammaren, för det besök han 1843 gjorde i

London hos hertigen af Bordeaux, nedlade B.
sitt mandat som deputerad, men omvaldes
snart. Han förde Louis Napoleons sak, sedan
denne blifvit häktad med anledning af sitt
löjliga uppträdande i Bordeaux. Efter
Februari-revolutionen (1848) voterade han, såsom
ledamot af nationalförsamlingen, mot den nya
författningens antagande. Sedan han inlagt en
kraftig protest mot statskuppen 1851, afhöll
han sig från deltagande i det parlamentariska
lifvet till 1863, då han lät invälja sig i
lagstiftande församlingen. B:s politiska
sträfvanden under de sista åren af hans lif gingo ut
på att åstadkomma en förening ("fusion")
mellan de båda linierna af huset Bourbon. Han
dog 1868. År 1875 restes i Marseille en
bildstod till hans minne. Hans vältalighet, såväl
inför domstolsskranket som i den parlamentariske
talarestolen, utmärkte sig genom en lysande
ingifvelse, upphöjda idéer och ett ädelt språk.

Bersaba (Beersjeba), i forntiden den
sydvestligaste staden i Judeen i Palestina, var
ursprungligen en på brunnar rik lägerplats, der
patriarkerna Abraham och Isak ofta hade sin
vistelseort. I öcknen vid B. uppehöll sig en
tid Hagar med Ismael, sedan Abraham drifvit
dem bort (1 Mose b. 21: 14). Under
konungarnas tid var orten beryktad såsom säte för
afguderi. Till B. flydde profeten Elia undan
konung Akab.

Bersaglieri [-saljeri, af Ital. bersaglio,
målskjutningstafla], skarpskyttar eller jägare i den
italienska armén. De organiserades först af
general Lamarmora i den sardinska armén efter
mönstret af de franske fotjägarna samt utmärkte
sig i Krimkriget och i 1859 års fälttåg. I
konungariket Italiens armé ökades deras antal
efter hand, så att de 1873 utgjorde 10
regementen, med en fredsstyrka af 16,900 man och
en krigsstyrka af 32,640 man.

Berserkar (rättare Bärsärkar) kallades i
Nordens forntid kämpar, hvilka stundom,
synnerligast i strid, angrepos af ett ursinnigt
raseri, hvarunder de tjöto som vilddjur, gnisslade
med tänderna, sköto fradga ur munnen och beto
i sina sköldar. I sin vilda framfart nedgjorde
de allt, som kom i deras väg, och rasade t. o.
m. mot döda föremål. När de voro i detta
abnorma tillstånd, sades de gå berserksgång.
Så länge ursinnet varade, kämpade de med
öfvermenskliga krafter och skydde hvarken eld
eller jern, men efteråt försjönko de i ett
tillstånd af förslappning och vanmakt.
Berserkarna voro hatade och fruktade för de
våldsgerningar, som de föröfvade, och afskyddes
såsom onaturliga varelser, hvilka liksom stodo
utom menskligheten och bildade öfvergången
mellan menniska och vilddjur. Efter
kristendomens införande var berserksgången belagd med
straff. Sagornas många och noggranna
skildringar gifva stöd åt den åsigten, att
berserksgången varit en sjukdomsföreteelse af både andlig
och kroppslig art. Namnet berserk – af det föga
brukliga fornnordiska ordet beri, björn (jfr tyska
bär), och serkr, skjorta – betecknar egentligen
en, som är klädd i björnhudsskjorta, och
sagorna nämna äfven uttryckligen berserkarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free