Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bignoniaceæ - Bigordi, italiensk målare. Se Chirlandaio - Bigorre - Bigott - Biguèche - Bihar - Bihatsch - Bihe - Bijou - Bijouterier, Bijouterivaror - Bikanir - Bikarbonat - Bikonkav (af Lat. bis, två gånger, och concavus, hålig), på bägge sidor skålformigt urhålkad. Se Lins - Bikonvex (af Lat. bis, två gånger, och convexus, hvälfd), på bägge sidor kupig. Se Lins - Bikrona - Bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klängande buskar, ofta lianer, och hafva i
regeln sammansatta blad och tvåkönade, stora,
prydliga blommor med oregelbunden, oftast
tvåläppig krona och fyra ståndare, af hvilka två
äro längre än de öfrige, samt en pistill.
Frukten är vanligen skidlik, ved- eller läderartad,
öppnar sig med tvänne skal och innesluter platta,
oftast vingkantade frön. – Familjen innefattar
53 slägten med omkr. 450 arter, af hvilka de
flesta tillhöra de tropiska landen. Se
Bignonia, Catalpa, Jacaranda. Ldt.
Bigordi, italiensk målare. Se Ghirlandajo.
Bigorre [-gå’rr], fordom en del af det franska
landskapet Gascogne, utgör nu störste delen af
depart. Hautes-Pyrénées. Det har sitt namn
efter de aquitariske bigerrones, hvilka i
forntiden bebodde landet. Under de romerske
kejsarna räknades det till Novempopulonia,
kom derefter under vestgoterna och sedan under
frankerna, då det blef ett eget grefskap. 1292
förenades det med Béarn.
Bigott (Fr. bigot, af T. bei Gott, vid Gud),
tillgjordt eller öfverdrifvet andäktig. –
Bigotteri, fromleri, öfverdrifven eller tillgjord
andakt.
Biguèche [-gäsch], Fr., en med långa, veckade
skört, tofsar och snören försedd uniformsrock, som
tillhör de flesta kavalleri-regementens officerares
och underofficerares släpmundering. W. G. B.
Bihar. 1) Komitat i Ungern. Arealen 11,081
qv.-kilom. (300 qv.-mil) med 555,337 innev.
(1876). – 2) Landskap i britisk-ostindiska
presidentskapet Bengalen. Se Behar och Gajah.
Bihatsch (Turk. Bihke), befäst stad i turkiska
landskapet Bosnien, nära gränsen af Kroatien,
vid floden Unna. Omkr. 4,000 innev.
Bihe, rike i Syd-Afrika, ö. om Benguela,
mellan Djamba-bergen. Befolkningen, omkr.
124,000 personer, tillhör den store
Bantu-stammen. Landet är fruktbart, och karavanhandeln
betydlig. B. har förnämligast blifvit kändt
genom Afrika-resanden L. de Magyar.
Bijou [-sjöii], Fr. (af Lat. bis, två gånger, och
jocus, lek, glänsande föremål), ädelsten, smycke,
dyrbarhet. – Mon bijou, "min ädelsten",
vanligt namn på lustslott och sommarbostäder.
Skrifves i denna bemärkelse ofta i ett ord.
Bijouterier [-sjou-], Bijouterivaror,
allehanda smärre lyxföremål, förfärdigade af guld,
silfver, platina, jern, stål eller metall-legeringar
samt ofta försedda med infattade ädelstenar och
perlor (äkta eller oäkta), emaljer, koraller m.
m. Inom bijouteri-facket nyttjas äfven
bernsten, agat, kopal, härdad kautschuk (ebonit),
svart glasmassa, bogwood (fossilt ekträ från de
irländska torfmossarna), sköldpaddskal, perlemor,
glasfluss m. m. På senare tiden har man också
börjat förfärdiga smycken af åtskilliga
skalbaggars täckvingar; man har infattat sådana
tillsammmans med rubin- och diamant-flisor
och sålunda åstadkommit ganska vackra saker.
I Frankrike finner aluminium-brons f. n.
stark användning i bijouterifabrikerna.
Guldpläterade varor (talmi-guld, "or doublé") hafva
sedan några år rönt en liflig efterfrågan.
Särdeles omtyckta äro de berlinska
"eisenschmuckwaaren" ("fer de Berlin"), synnerligast de vackra
filigrans-arbetena. En egendomlig art af
bijouterier äro de på scenen använda
tennsmyckena, hvilka äro försedda med nedsänkta
facetter och vid det artificiella ljuset skimra som
verkliga briljanter.
Bikanir, britisk lydstat i Främre Indien, s.
om Delhi. Arealen 62,150 qv.-kilom. (1,129
qv.-mil). Omkr. 330,000 innev. Landet består till
stor del af öde sandsträckor utan floder och
sjöar (regnvattnet uppsamlas i stora cisterner),
men är i n. ö. ganska fruktbart. –
Hufvudstaden B. räknar omkr. 60,000 innev.
Betydliga väfverier.
Bikarbonat (af Lat. bis, två gånger, och
carbo, kol), kem., kallas kolsyrans sura salter,
hvilka på samma mängd metall innehålla
dubbelt så mycket kolsyra som de neutrala. P. T. C.
Bikonkav (af Lat. bis, två gånger, och
concavus, hålig), på bägge sidor skålformigt
urhålkad. Se Lins.
Bikonvex (af Lat. bis, två gånger, och
convexus, hvälfd), på bägge sidor kupig. Se Lins.
Bikrona (Lat. paracolla), bot., kallas sådana
små bladflikar, som hos en del växter förekomma
på gränsen mellan skaftet och skifvan hos
kronbladen. Dessa bladflikar hafva oftast en annan
färg än den öfrige delen af blomkronan. Deras
ändamål torde i allmänhet vara att främja
pistillens befruktning. Genom sina egendomliga,
ofta lysande färger locka de nämligen
insekterna att besöka blommorna och åstadkomma
sålunda, medelbart, öfverförandet af främmande
– vid befruktningen mera verksamt – frömjöl
från den ena blomman till den andra (jfr
Pollination). Bikrona förekommer bl. a. hos
en mängd boraginéer och silenaceer,
exempelvis hos de mycket allmänna Lychnis flos
cuculi L., gökblomster, och Anchusa officinalis
L., oxtunga. – Den hos den vanliga pingstliljan,
Narcissus poëticus L., förekommande gule,
rödkantade ringen vid mynningen af den sambladige
blomkalken är ett med bikronan analogt organ.
En motsvarande bildning hos örtbladen finna
vi uti gräsens s. k. bladsnärp. V. W.
Bikt (egentl. bejakande, bekännelse)
förekommer inom den katolska kyrkan i en tvåfaldig
bemärkelse: stundom liktydigt med bot (se d.
o.), som anses för ett sakrament; men vanligen
betecknande den syndabekännelse, som aflägges
inför presten och som utgör en del af detta
sakrament. – Bruket af offentlig syndabekännelse
uppstod redan i den äldsta kristna kyrkan. Hon
aflades antingen inför hela församlingen eller
inför hennes styresmän, dock endast när fråga
var om offentligt begångna eller allmänt bekanta
synder, som kräfde en försoning med kyrkan.
Redan i 3:e årh. började man tillsätta särskilda
kyrkliga ämbetsmän (poenitentiarii), inför hvilka
fördolda synder skulle bekännas. Detta bruk
afskaffades emellertid 390 af patriarken
Nektarios i Konstantinopel, och frihet lenmades hvar
och en att välja sin biktfader. Den enskilda
bikten fortfor allt jämt, dock såsom något
frivilligt, och utträngde till och med den förut
omtalade offentliga syndabekännelsen, i
synnerhet sedan Leo den store uttalat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
