Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bikt - Biktbarn. Se Biktfader - Biktbok - Biktbud - Biktens insegel - Biktfader, Biktbarn - Biktoffer l. Biktpenningar - Biktregister - Biktsedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkastelsedom öfver den samma. På det fjerde
lateranska mötet (1215) blef privatbikten
uttryckligen föreskriften: hvarje till mogen ålder
kommen katolsk kristen förpligtades, vid
äfventyr af bannlysning och förlust af kyrklig
begrafning, att åtminstone en gång hvarje år,
hälst under fastlagen eller vid påsktiden för
presten bekänna alla sina synder. Bikten skedde
personligen och muntligt (derför kallad
öronbikt), endast undantagsvis genom ombud eller
skriftligt. Den biktande, skulle uppräkna alla
synder, som han påminde sig hafva gjort;
för de hemlighållna fick han ingen förlåtelse.
Bikten blef derigenom ett af de kraftigaste
medlen att göra presterna till herrar öfver
lekmännens samveten och betydligt öka deras
inflytande, emedan försoning med Gud ansågs omöjlig
utan deras bemedling. I nödfall, t. ex.
sjukdom, kunde emellertid ett allmänt erkännande
af syndighet vara nog. Dessa förordningar
hafva allt sedan varit upprätthållna inom den
katolska kyrkan och bekräftades på det
tridentinska mötet (1545–63). – Då man med
begreppet ånger (poenitentia) förenade tanken
på straff (poena), började man från kyrkans
sida föreskrifva åtskilliga botgöringar såsom
godtgörelser eller satisfaktioner, motsvarande de
särskilda slagen af synder. När dessa blifvit
fullgjorda, meddelade presten aflösning.
Iakttagandet af alla dessa föreskrifter räknas af
romersk-katolska kyrkan till botens sakrament och
anses ega sin grund i gudomlig anordning samt
vara nödvändiga till saligheten. – Den grekiska
kyrkan öfverensstämmer i det väsentliga med den
romerska, men fordrar icke med så stor
stränghet, att öronbikt skall ske. – Protestantismen
erkänner ingen annan syndabekännelse såsom
nödvändig än den, som en kristen dagligen och
stundligen frambär inför Gud. Syndernas
bekännande inför nästan kan ofta vara nyttigt och
stundom nödvändigt, då det fordras af den
kristliga kärleken. Hvad särskildt vidkommer
bikten inför presten, är hon öfverlemnad åt hvars
och ens frihet och anses ej kunna bestå i ett
uppräknande af alla synder, emedan ett sådant
vore omöjligt; i den lutherska kyrkans
symboliska böcker är hon likväl kraftigt förordad
såsom ett medel att trösta bekymrade samveten.
I de flesta land, som tillhöra denna kyrka, blef
också privatbikten i början allmänt bibehållen,
medan man i den reformerta kyrkan föredrog
den allmänna syndabekännelsen. Men sedan
midten af 18:de årh. har (med anledning af
predikanten Schades uppträdande i Berlin i
slutet af det 17:de) äfven på de flesta ställen
inom den lutherska kyrkan den senare utträngt
den förra, hvars återinförande dock af många
blifvit yrkadt och på några ställen äfven
verkstäldt. Jfr Skriftermål. E. J. Ö.
Biktbarn. Se Biktfader.
Biktbok (Biktspegel, Botbok), en bok,
som innehåller förteckning på de olika slagen
af synder och mot dem svarande straff. Sådana
böcker afse att för den biktande underlätta
sjelfkännedomen och att för biktfadern vara en
handledning i botöfningarnas bestämmande. Till
grund för dessa förteckningar ligger ett register,
upprättadt af Teodor af Canterbury (d. 690)
och kalladt Poenitentiale romanum. E. J. Ö.
Biktbud. Redan i kristendomens äldsta tider
var det sed, att man biktade sig före
nattvardens begående; på det 4:de lateranska mötet
blef den årliga bikten påbjuden (se Bikt).
Katolska prester, nunnor och i allmänhet äfven
munkar äro förpligtade till ett flitigare
biktande. E. J. Ö.
Biktens insegel (sigillum confessionis) kallas
förpligtelsen att hålla hemligt det, som under
bikt uppenbaras. Emedan – enligt Luthers
ord – bikten aflägges icke inför en menniska,
utan inför Gud, är biktfadern ovilkorligen
förpligtad att icke utsprida hvad som någon i afsigt
att bikta (animo confitendi) för honom yppar.
Brott emot detta straffas med afsättning och
(inom den katolska kyrkan) förvisning till
kloster. Åtskilliga borgerliga lagar (t. ex. den
preussiske landslagen) stadga visserligen, att
undantag skola göras, då det gäller att afvärja
en staten hotande fara och förekomma eller
förebygga de skadliga följderna af en
förbrytelse; men kyrkan har aldrig erkänt det
berättigade i dessa undantag. Se Bikt. E. J. Ö.
Biktfader, Biktbarn. Den föreställningen
om själasörjaren, att han är en andelig fader
i förhållande till dem, som blifvit öfverlemnade
åt hans vård såsom hans andeliga barn, är
icke främmande för den heliga skrift (1 Kor.
4: 15, Gal. 4: 19), och i öfverensstämmelse med
detta betraktelsesätt nyttjas ordet biktbarn om
den, som aflägger bikt, och ordet biktfader om
den, som emottager sådan. I den äldre kristna
tiden var meddelandet af aflösning en biskopens
rättighet, som endast i nödfall fick utöfvas af en
underordnad. Sedan fingo jämväl presbyterer,
ofta äfven munkar, denna rättighet.
Enligt regeln skall hvarje katolik bikta för
presten i sin församling; endast i
öfverhängande dödsfara (in articulo mortis) kan hvem
som hälst meddela aflösning. – I den
protestantiska kyrkan eger den offentliga
syndabekännelsen och aflösningen rum såsom en
förberedelse till den heliga nattvarden. De
dertill hörande kult-handlingarna skola förrättas
af en ordinerad prest. E. J. Ö.
Biktoffer l. Biktpenningar kallas en
ursprungligen frivillig, sedermera genom bruket
fastställd afgift, som den biktande erlägger åt
biktfadern. Inom den katolska kyrkan, der
denna afgift äfven kallas påskpenningar,
har ofta yrkats, att den skulle borttagas; men
den förekommer dock stundom ännu. I den
reformerta kyrkan är den förbjuden. I den
lutherska deremot har bruket af sådana offer, trots
det anstötliga deri, icke kunnat helt och hållet
utrotas. Ett skäl till dess bibehållande har varit
presternas små inkomster. E. J. Ö.
Biktregister, förteckning på dem, som biktat
sig, och dem, som uraktlåtit det. De katolske
presterna föra en sådan förteckning, på det att
nödiga åtgärder må kunna vidtagas mot de
försumlige. E. J. Ö.
Biktsedel, ett af presten gifvet intyg om att
man biktat. Detta intyg är behöfligt, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
