Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarekonst (Plastik, Skulptur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
peloponnesiska kriget till Alexander den stores död
(400–323 f. Kr.), voro Skopas och Praxiteles den
ny-attiska skolans hufvudmän. Skopas
framställde hälst passionerade, upprörda gestalter:
Apollo kitharodos, Rasande bacchantinnan m. m.
Praxiteles var utmärkt i framställningen af
det ungdomliga, särskildt det veka och
qvinliga: Knidiska Venus, Eros, Apollo savroktonos,
Apollino. Till denna epok höra Niobe-gruppen,
frisrelieferna på Lysikrates-monumentet och
reliefer från mausoleum i Halikarnassos.
Hufvudman för den argiviska skolan var
Lysippos, som i brons framställde kraftiga manliga
gestalter: Herakles-bilder, porträttbilder af
Alexander, en Apoxyomenos m. m. I denna skola
börjar porträttskulpturen komma i svang. Af
en från denna tid härstammande Sofokles-staty
finnes en efterbildning i Lateranen. – 3) Den
tredje epoken, från Alexanders död till
Greklands eröfring (323–146 f. Kr.), var egentligen
en efterblomstringens tid, under hvilken den
grekiska konsten kom i furstarnas tjenst och
utmärktes af sträfvan efter yttre effekt och
kärlek till det kolossala. Tvänne nya skolor
uppstodo: en på Rhodos och en i Pergamon
(Mindre Asien). I spetsen för den rhodiska, som
anslöt sig till Lysippos’ skola, stod Chares,
som göt i brons den kolossala Apollo-statyen på
Rhodos ("Kolossen på R."). Dit hörde
Agesandros, Athenodoros och Polydoros,
hvilka skapade Laokoongruppen (se
Agesander), samt Apollonios och Tauriskos,
hvilka efterlemnade den kolossala grupp, som
är känd under namnet Den farnesiske tjuren.
Från den pergameniska skolan, som hälst
framställde galliska typer, utgingo sådana
konstverk som de grupper, hvilka skildrade Attalos’
och Eumenes’ segrar öfver gallerna,
Den döende gallern, Arria och Paetus m. fl. Bland
konstnärer nämnas Stratonikos, Antigonos
m. fl. – c) Under den grekisk-romerska
perioden, från 146 f. Kr. till det romerska
rikets fall, flyttar bildhuggarekonsten från
Grekland till Rom, der en ny-attisk skola uppstod,
som, med fin uppfattning och fulländad teknik,
hufvudsakligen reproducerade den grekiska
blomstringstidens arbeten. Den förra grekiska
plastikens naivetet och renhet blefvo emellertid
reflexion och beräkning på effekt. Reliefen
behandlades måleriskt (reliefer på triumfbågar och
sarkofager). Sjelfständig var den romerska
bildhuggarekonsten endast i den historiska
framställningen och i porträttskulpturen. Bland
konstverk, dels från Rom och dels från Grekland,
må nämnas Torso di Belvedere af Apollonios,
Den farnesiske Hercules af Glykon, Den
mediceiska Venus af Kleomenes, Den
borgliesiske fäktaren af Agasias, Den belvederiske
Apollo, Diana i Versailles, Den sofvande
Ariadne; sittande statyer af Agrippina d. ä. och
d. y., marmorstaty af Augustus, ryttarestaty af
Marcus Aurelius m. fl. Caracalla (d. 217 e.
Kr.) är den siste kejsare, af hvilken
porträttframställning finnes. – Hadriani tid
(117–138 e. Kr.), hvilken sammanhängde med
skapandet af Antinousgestalten, antikens sista
idealfigur, utmärkte sig för en eklektisk renaissance,
som likväl var själlös och ofruktbar. Derefter
inträdde konstens djupa förfall.
Den etruskiska bildhuggarekonsten (uti
Italien) blomstrade ungefär 750–450 f. Kr. och
visade under denna tid ett starkt inflytande från
Grekland. Då detta upphörde, började hon så
småningom förfalla, tills hon slutligen helt och
hållet uppgick i romarnas konst. Etruskerna
voro mest framstående på konsthandtverkets
område, hvarom deras förträffliga metallarbeten
(vapen, rustningar, smycken, kandelabrar m. m.)
och arbeten i bränd lera (vaser, askurnor
o. d.) bära vittne. Med förkärlek idkade de
bronsgjutning. När romarna 265 f. Kr.
eröfrade Volsinii, funno de ensamt i denne stad
inemot två tusen bronsstatyer. Bland bibehållna
bronsverk må nämnas Aulus Metellus’ staty
(Florens), Gossen med gåsen (Leyden), den s. k.
Mars från Todi (Vatikanen) samt de båda
naturalistiska djurframställningarna Chimaera
(Florens) och Varginnan (capitolinska museet). Af
deras stenskulptur finnes likaledes åtskilligt
i behåll (altaren, graf-steler, ask-lådor och
sarkofagreliefer). Äfven i stensnideri voro de väl
bevandrade. En specialitet äro de graverade
teckningarna på baksidan af de etruskiske
speglarna och på nipperskrinens sidor.
C) De kristna idealen, med sin passivitet
och innerlighet, äro i jämförelse med antikens
gudar och heroer föga lämpade för den på
kroppslig skönhet och kraft hänvisade
bildhuggarekonsten. Den strid, hvilken således till följd
af kristendomen nödvändigt måste uppstå mellan
det nya, kristna innehållet och den ännu
qvarlefvande antika formen, samt öfver hufvud en
viss skygghet för ett kroppsligt framställande
af öfversinliga ämnen vållade, att den konst,
som var antikens förnämsta, blef den minst
framstående under den nya tiden, hvilken i
stället med förkärlek vände sig först till
arkitekturen (Tyskland, Frankrike) och sedan till
måleriet (Italien).
a) Under den gammal-kristna tiden, som
kan räknas till år 1000 och som stod
förmedlande mellan antiken och den egentliga
medeltiden, ombildade man, så godt sig göra lät, de
antika formerna; nya former och typer
förmådde man icke skapa. Man framställde t. o. m.
antika ämnen (t. ex. Orfevs-myten), i hvilka då
inlades en kristen betydelse. Minnesmärken af
den gammalkristna platisken äro åtskilliga i Roms,
Neapels och andra orters katakomber funna
sarkofager, prydda med reliefer, som följa den
senromerska konstens stillagar (figurerna äro hälst
ställda en face och ordnade symmetriskt) samt
behandla tilldragelser ur det Gamla och Nya
testamentet eller utgöras af symboliska
framställningar (korset, alfa och omega, lammet,
dufvan, vinstocken o. s. v.). De märkligaste af
dessa arbeten äro Konstantias porfyrsarkofag
(Vatikanen) och Junius Bassus’ sarkofag (359,
Peterskyrkan). Äfven idkades elfenbenssnideri,
för diptyker (smärre altaren) samt för band
till biblar och mässböcker. Friskulptur
deremot förekom sällan. I behåll äro endast en
sittande bronsstaty af S. Peter (Peterskyrkan)
från 400-talet, en sittande marmorstaty af S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
