Print (PDF) - On this page / på denna sida - Biskopsstift - Biskopstorp, en äldre form af ordet Bistrup - Biskra - Biskötsel. Se Bi - Bislag - Bismarck-brunt, kem., anilinfärg. Se Anilinfärg - Bismarck-Schönhausen, Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit romersk statsreligion, sammanföllo de stift, som då inrättades, med gränserna för de municipala områdena. I de af germanerna intagna romerska landen motsvarade de grefskapen, och i Skandinavien kom biskopsstiftet i de flesta fall att omfatta ett landskap. Stiftens omfång, gränser och antal hafva dock under tidernas längd undergått betydliga förändringar. I de katolska landen förekomma de i största mängd och minst förändrade till sin ursprungliga omfattning. I de protestantiska landen har deras antal mycket minskats, till omkr. 60. (Se Biskop.) Biskopstorp, en äldre form af ordet Bistrup. Biskra (Biskara), kalladt "öcknens Paris", stad i algeriska provinsen Konstantine, på en oas i Sahara. Omkr. 1,750 innev. Fransmännens sydligaste militärpost; vigtig karavanstation. Det var bekant redan på de gamle romarnas tid och hette då Zaba; sedermera blef det säte för en kristen biskop. Biskötsel. Se Bi. Bislag, utbyggnad framför ingångsdörren till ett hus. För det mesta består det af ett tak, som hvilar på två pelare. Bislag voro fordom mycket vanliga och förekomma ännu flerstädes. Bismarck-brunt, kem., anilinfärg. Se Anilinfärg. Bismarck-Schönhausen, Otto Eduard Leopold von, tysk statsman, föddes den 1 April 1815 på godset Schönhausen i Brandenburg. Han bestämdes för den diplomatiska banan och inskrefs 1832 vid högskolan i Göttingen, der han dock hufvudsakligen gjorde sig känd som "en glad sälle" och ifrig deltagare i dueller ("im studentischen kriegsspiel"). Icke dess mindre tog han 1835 med heder juridisk examen vid universitetet i Berlin. Sedan han under några år tjänstgjort som ämbetsman, blef han landtbrukare, och 1845 öfvertog han egendomen Schönhausen. "Den stollige Bismarck" -- ett öknamn som han ådragit sig genom ett icke alldeles regelbundet lif -- vardt nu en högt aktad man och valdes till deputerad i provinsen Sachsens provinsiallandtdag. I denne egenskap blef han 1847 medlem af den "förenade landtdagen" -- en af notabler och provinsiallandtdagarnas ständer bestående församling -- på hvilken han uppträdde som en hänsynslös försvarare af den absoluta monarkien och ifrigt bekämpade lagförslaget om judarnas emancipation, särskildt i den punkt, som rörde deras tillträde till statens högre ämbeten. Redan nu kunde han med skäl kallas "det feodala partiets Hektor", och han förklarade öppet: "Jag är stolt öfver att vara en preussisk junker och känner mig hedrad af denna benämning." Det är klart, att en så utpräglad reaktionär skulle obevekligt sätta sig emot de liberala eftergifter, hvilka 1848 års revolution tvungit regeringen att bevilja. Derför protesterade han också i den andre förenade landtdagen -- som började sina sessioner d. 2 April nämnda år -- mot den adress, i hvilken denna församling tackade konungen för de frisinnade reformerna. Äfven vid andra tillfällen uppträdde han mot den då herskande preussiska politiken och gick t. o. m. så långt, att han ogillade krigståget till Slesvig-Holstein. 1849 invaldes B. i den preussiske landtdagen, der han lade i dagen de mest antidemokratiska tänkesätt och en ytterst ovänlig stämning mot de från revolutionen utgångna enhetssträfvandena. Såsom medlem af både landtdagen och Erfurt-parlamentet förfäktade han varmt ett preussisk-österrikiskt förbund, uti hvilket han såg enda medlet att frälsa Tyskland från "revolutionens hydra". Han gillade t. o. m. öfverenskommelsen i Olmütz -- detta förkrossande nederlag för den preussiska reformpolitiken -- och djerfdes fordra, att Preussen skulle underordna sig kejsarestaten. Såsom en bland feodalismens och det absoluta konungadömets förnämste målsmän ådrog sig B. snart de maktegandes uppmärksamhet. Också utnämnde Manteuffel honom 1851 till preussiskt sändebud vid förbundsdagen i Frankfurt, der han skulle verka för ett närmande mellan Preussen och Österrike. Han fann dock snart -- synnerligast efter en utomordentlig beskickning till Wien 1852 --, att kejsarerikets ledande statsmän betraktade Preussen hårdt nära som en vasallstat och att valspråket för deras tyska politik utgjordes af Schwarzenbergs ord: Il faut avilir la Prusse et après la démolir ("Man måste förnedra Preussen och sedan krossa det"). Dessa upptäckter framkallade småningom hos honom en bitter stämning mot Österrike -- en stämning, som t. o. m. lär hafva inspirerat honom till en och annan uppsats i "Kladderadatschs" spalter. Redan under vistelsen i Frankfurt torde han hafva kommit på den tanken att utesluta kejsarestaten ur Tyska förbundet. -- Vid denna tid företog han vidsträckta resor och besökte bl. a. äfven Sverige. När det 1858 blef klart, att ett fredsbrott mellan Italien och Österrike var förestående, yrkade B., att Preussen skulle taga parti för det förra landet eller åtminstone hålla sig fullkomligt neutralt. Regeringen delade icke hans åsigter, hvarför han 1859 förflyttades till ministerposten i Petersburg. Den hållning han intog derstädes anses hafva i icke obetydlig mån medverkat till Rysslands välvilliga neutralitet under krigen 1866 och 1870--71. År 1862 förordnades han till preussiskt sändebud i Paris, men utnämndes redan efter några månader till ministerpresident och utrikesminister. Denna utnämning väckte en oerhörd bestörtning i det liberala lägret, ty man ansåg, att konung Vilhelm derigenom definitivt brutit med den frisinnade opinionen och gjort ett slut på "den nya aeran". Den allmänna oron gaf sig luft i det bekanta uttrycket "Bismarck är statskuppen". Vid denna tid befann sig regeringen i det mest spända förhållande till deputerade-kammaren, som ville häfda sin beskattningsrätt och vägrade att ekonomiskt trygga den nya härordning, hvilken konung Vilhelm såsom prinsregent egenmäktigt hade infört. B. kastade sig genast in i de parlamentariska striderna, och detta på ett sätt, som bekräftade, att han ännu befann sig på "junkerns" ståndpunkt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
