Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskopsstift - Biskopstorp, en äldre form af ordet Bistrup - Biskra - Biskötsel. Se Bi - Bislag - Bismarck-brunt, kem., anilinfärg. Se Anilinfärg - Bismarck-Schönhausen, Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit romersk statsreligion, sammanföllo de stift,
som då inrättades, med gränserna för de
municipala områdena. I de af germanerna intagna
romerska landen motsvarade de grefskapen, och
i Skandinavien kom biskopsstiftet i de flesta fall
att omfatta ett landskap. Stiftens omfång,
gränser och antal hafva dock under tidernas längd
undergått betydliga förändringar. I de
katolska landen förekomma de i största mängd och
minst förändrade till sin ursprungliga
omfattning. I de protestantiska landen har deras
antal mycket minskats, till omkr. 60. (Se Biskop.)
Biskopstorp, en äldre form af ordet Bistrup.
Biskra (Biskara), kalladt "öcknens Paris",
stad i algeriska provinsen Konstantine, på en
oas i Sahara. Omkr. 1,750 innev. Fransmännens
sydligaste militärpost; vigtig karavanstation. Det
var bekant redan på de gamle romarnas tid och
hette då Zaba; sedermera blef det säte för en
kristen biskop.
Biskötsel. Se Bi.
Bislag, utbyggnad framför ingångsdörren
till ett hus. För det mesta består det af ett
tak, som hvilar på två pelare. Bislag voro
fordom mycket vanliga och förekomma ännu
flerstädes.
Bismarck-brunt, kem., anilinfärg. Se
Anilinfärg.
Bismarck-Schönhausen, Otto Eduard
Leopold von, tysk statsman, föddes den 1 April
1815 på godset Schönhausen i Brandenburg.
Han bestämdes för den diplomatiska banan och
inskrefs 1832 vid högskolan i Göttingen, der
han dock hufvudsakligen gjorde sig känd som
"en glad sälle" och ifrig deltagare i dueller
("im studentischen kriegsspiel"). Icke dess
mindre tog han 1835 med heder juridisk
examen vid universitetet i Berlin. Sedan han
under några år tjänstgjort som ämbetsman, blef
han landtbrukare, och 1845 öfvertog han
egendomen Schönhausen. "Den stollige Bismarck"
– ett öknamn som han ådragit sig genom ett
icke alldeles regelbundet lif – vardt nu en
högt aktad man och valdes till deputerad i
provinsen Sachsens provinsiallandtdag. I denne
egenskap blef han 1847 medlem af den "förenade
landtdagen" – en af notabler och
provinsiallandtdagarnas ständer bestående församling –
på hvilken han uppträdde som en hänsynslös
försvarare af den absoluta monarkien och
ifrigt bekämpade lagförslaget om judarnas
emancipation, särskildt i den punkt, som rörde
deras tillträde till statens högre ämbeten. Redan
nu kunde han med skäl kallas "det feodala
partiets Hektor", och han förklarade öppet: "Jag
är stolt öfver att vara en preussisk junker och
känner mig hedrad af denna benämning."
Det är klart, att en så utpräglad reaktionär
skulle obevekligt sätta sig emot de liberala
eftergifter, hvilka 1848 års revolution tvungit
regeringen att bevilja. Derför protesterade han
också i den andre förenade landtdagen – som
började sina sessioner d. 2 April nämnda år
– mot den adress, i hvilken denna församling
tackade konungen för de frisinnade reformerna.
Äfven vid andra tillfällen uppträdde han mot
den då herskande preussiska politiken och gick
t. o. m. så långt, att han ogillade krigståget
till Slesvig-Holstein.
1849 invaldes B. i den preussiske landtdagen,
der han lade i dagen de mest antidemokratiska
tänkesätt och en ytterst ovänlig stämning mot
de från revolutionen utgångna
enhetssträfvandena. Såsom medlem af både landtdagen och
Erfurt-parlamentet förfäktade han varmt ett
preussisk-österrikiskt förbund, uti hvilket han såg
enda medlet att frälsa Tyskland från
"revolutionens hydra". Han gillade t. o. m.
öfverenskommelsen i Olmütz – detta förkrossande
nederlag för den preussiska reformpolitiken –
och djerfdes fordra, att Preussen skulle
underordna sig kejsarestaten.
Såsom en bland feodalismens och det
absoluta konungadömets förnämste målsmän ådrog sig
B. snart de maktegandes uppmärksamhet. Också
utnämnde Manteuffel honom 1851 till preussiskt
sändebud vid förbundsdagen i Frankfurt, der
han skulle verka för ett närmande mellan
Preussen och Österrike. Han fann dock snart –
synnerligast efter en utomordentlig beskickning
till Wien 1852 –, att kejsarerikets ledande
statsmän betraktade Preussen hårdt nära som
en vasallstat och att valspråket för deras tyska
politik utgjordes af Schwarzenbergs ord: Il faut
avilir la Prusse et après la démolir ("Man måste
förnedra Preussen och sedan krossa det"). Dessa
upptäckter framkallade småningom hos honom
en bitter stämning mot Österrike – en stämning,
som t. o. m. lär hafva inspirerat honom till en
och annan uppsats i "Kladderadatschs" spalter.
Redan under vistelsen i Frankfurt torde han
hafva kommit på den tanken att utesluta
kejsarestaten ur Tyska förbundet. – Vid denna tid
företog han vidsträckta resor och besökte bl. a.
äfven Sverige.
När det 1858 blef klart, att ett fredsbrott
mellan Italien och Österrike var förestående,
yrkade B., att Preussen skulle taga parti för
det förra landet eller åtminstone hålla sig
fullkomligt neutralt. Regeringen delade icke hans
åsigter, hvarför han 1859 förflyttades till
ministerposten i Petersburg. Den hållning han
intog derstädes anses hafva i icke obetydlig mån
medverkat till Rysslands välvilliga neutralitet
under krigen 1866 och 1870–71. År 1862
förordnades han till preussiskt sändebud i
Paris, men utnämndes redan efter några månader
till ministerpresident och utrikesminister. Denna
utnämning väckte en oerhörd bestörtning i det
liberala lägret, ty man ansåg, att konung
Vilhelm derigenom definitivt brutit med den
frisinnade opinionen och gjort ett slut på "den
nya aeran". Den allmänna oron gaf sig luft
i det bekanta uttrycket "Bismarck är
statskuppen".
Vid denna tid befann sig regeringen i det
mest spända förhållande till
deputerade-kammaren, som ville häfda sin beskattningsrätt och
vägrade att ekonomiskt trygga den nya
härordning, hvilken konung Vilhelm såsom
prinsregent egenmäktigt hade infört. B. kastade sig
genast in i de parlamentariska striderna, och
detta på ett sätt, som bekräftade, att han ännu
befann sig på "junkerns" ståndpunkt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
