Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bossuet, Jacques Bénigne - Bossut, Charles - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens kyrkliga myndighet. Med stor ifver
bekämpade han protestanterna samt begagnade
sig dervid ofta af sofistiska och jesuitiska
vapen. 1685 medverkade han till nantesiska
ediktets upphäfvande och sökte ej hindra
protestanternas våldsamma omvändelse genom
dragonader. Äfven i den katolska kyrkans inre strider
tog han verksam del. Mest bekant är hans
hätska uppträdande mot jansenismen och
qvietismen (m:mc Guyon, Fénélon m. fl.). Han dog
d. 12 April 1704.
B:s rykte har mindre sin grund i hans
originalitet än i den verldsmannaton och
belefvade finhet, hvarmed han förstod att gifva
uttryck åt de herskande meningarna vid Ludvig
XIV:s hof. Hans skrifter äro mönstergilla i
afseende på formen och rika på glänsande
tankar, men vittna mer om fyndighet och lärdom
än om djup religiös öfvertygelse. Särskildt
berömda äro hans griftetal, Sermons et oraisons
funèbres (1672–1708; flerfaldiga gånger
omtryckta). Hans många religiösa skrifter hafva
förskaffat honom namnet "den siste franske
kyrkofadern". B. var en strängt
konservativ dogmatiker. Menniskoförståndets vitsord i
trossaker förnekade han helt och hållet. En af
hans första skrifter var Exposition de la
doctrine de l’église catholique sur les matières de
controverse (1671). Discours sur l’histoire
universelle jusqu’à l’empire de Charlemagne (1681,
nyaste uppl. 1874), skrifven för dauphin, är
det första försöket till en filosofisk behandling
af historien. Genom hans Histoire des
variations des églises protestantes (1688, ny uppl.
1844), der han sökte visa de protestantiska
lärornas inre motsägelser, säges Gibbon hafva
vunnits för katolicismen. Den gallikanska
kyrkans artiklar försvarades af B. i Defensio
declarationis celeberrimae, quam de potestate
eeclesiae sanxit clerus gallicus a. 1682 (1730).
Värdefullast bland hans filosofiska arbeten är
Introduction à la philosophie, ou traité de la
connaissance de Dieu et de soi-même (1722). En
fullständig samling af B:s skrifter ombesörjdes
och utgafs af benediktinerna (i 46 bd,
1815–19, ny uppl. 1859–65).
Bossut [-sy], Charles, fransk matematiker,
f. 1730, blef 1752 professor i matematik i
Mezières och 1768 medlem af franska
vetenskapsakademien. Revolutionen beröfvade honom hans
ämbete, men under kejsaredömet utnämndes han
till professor vid polytekniska skolan och till
medlem af Franska institutet. Död 1814. B:s
vetenskapliga verksamhet sträckte sig öfver alla
delar af matematiken och hade sin brännpunkt
i experimental-hydrodynamiken. Af hans
skrifter må nämnas det förträffliga arbetet Essai
sur l’histoire générale des mathematiques (2: dra
uppl. 1810). Han utgaf äfven Pascals arbeten
(1779).
Bostad. Under civilisationens första
barndom sökte menniskorna, för att skydda sig mot
oväder och köld, utan tvifvel sin tillflykt i
jordeller klipphålor eller ock under skärmar af
blad eller barkstycken. Sådana bostäder (hvilka
ännu torde begagnas af ett och annat
naturfolk) tillfredsställde emellertid endast
ögonblickets behof; de måste nämligen öfvergifvas, så
snart hungern tvang en stam att draga vidare.
I de trädlösa stepperna, i öcknarna och på
hafsstranden, der naturen ej öfverallt gifver
material till en bostad, utbildade sig derför hos de
kringströfvande jägare-, fiskare- och herdefolken
en ny form för bostaden: tältet. I sitt
ursprungligaste skick utgjordes detta af fyra starka
trädgrenar, som med båda ändarna nedstuckos
i marken, så att de bildade ett hvalf, öfver
hvilket utbreddes en hud, några barkstycken e. d.
Snart fann man, att raka stänger gifva tältet
en större höjd, och nu hafva de fleste
kringvandrande stammar stångtält, vanligen med
pyramid- eller kägelform.
Fasta bostäder uppkommo, der det fans
tillgång på alla erforderliga lifsförnödenheter
och der menniskorna behöfde skydda sig mot
anfall af djur eller fientliga grannfolk. Der
ortens natur sådant tillät, uppfördes bostaden
gerna ett stycke ofvanför vattenytan, på det
innevånarna skulle vinna den största möjliga
säkerhet, i synnerhet mot vilda djurs anfall.
På detta sätt uppstodo de s. k.
pålbyggnaderna (se d. o.), af hvilka qvarlefvor äro
funna äfven i åtskilliga europeiska sjöar (mest i
Schweiz). Till följd af markens feberalstrande
utdunstningar uppföras ännu dylika
pålbyggnader i många tropiska land.
De gamle indernas hus voro i allmänhet
byggda af ceder eller bamburör. Sten fick ej
nyttjas som byggnadsämne, emedan
boningshusen borde betraktas endast som tillfälliga
härbergen för vandringsmän, hvilka finnas i dag
och äro borta i morgon. På landsbygden
utgjordes boningarna af flyttbara kojor, men i
städerna hade de ett fastare byggnadssätt.
Presternas hus voro de största: de hade stundom
ända till nio våningar. Äfven det minsta hus
hade två gårdar; de förmögnares bostäder
kringslöto flere sådana. I rikare hus voro
boningsrummen prydda med stuck-ornament och
målningar.
Äfven egypterna ansågo boningshusen
såsom härbergen for några flyktiga ögonblick,
hvarför ej häller de byggde dem synnerligen
varaktiga. Till följd deraf känna vi dessa
byggnaders form och inredning endast af templens
reliefer och väggmålningar. Husen hade sällan
mer än två våningar. Framför porten fans ett
på två pelare hvilande skärmtak, från hvilket
flaggor vajade. Träd voro planterade längs
fasaden. Husen hade två gårdar. På den yttre
fans en paviljong för främlingars mottagande;
den inre var omgifven af boningsrummen, af
hvilka de flesta lågo i den öfre våningen.
Kolonnhallar saknades sällan på gårdarna. Hos den
fattigare klassen ersattes de af ett sluttande
brädtak, som skyddade mot den kalla
nordöstvinden. Husen voro rikt målade såväl in- som
utvändigt.
Pelasgernas och etruskernas offentliga
byggnader voro uppförda af väldiga stenblock,
oftast på ett så fast och varaktigt sätt, att många
bibehållit sig ända till våra dagar. Deremot
ega vi icke en enda lemning af dessa folks
boningshus. De gamle författarna antyda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
