Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brage den gamle, skald - Bragebägaren (Fornn. Bragafull). Se Brage - Bragernäs, den östre delen af staden Drammen - Brages samtal l. Bragaroeður. Se Brage - Braham, John - Brahe, svensk adlig ätt - Brahe, Joakim - Brahe, Per, d. ä. - Brahe, Erik - Brahe, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de äldste skalderna. Hans tillvaro kan dock
betviflas; sannolikt ar han icke annat än ett
resultat af guden Brages omgestaltning till en
historisk personlighet. Th. W.
Bragebägaren (Fornn. Bragafull). Se
Brage.
Bragernäs, den östre delen af staden
Drammen.
Brages samtal l. Bragaroeður. Se Brage.
Braham [breham], John, engelsk
operasångare, f. 1774, sjöng redan vid tio års ålder
koloraturstycken, engagerades 1797 vid
Coventgarden-teatern i London, återvände dit efter några års
vistelse i Italien och dog 1856. Han var ofantligt
populär. Om hans koloraturskicklighet vittnar
bl. a. den omständigheten att Weber för honom
komponerade Hüons parti i Oberon. B. vann
mycket erkännande äfven såsom kompositör af
sånger (Death of Nelson) och operor (The
cabinet m. fl.). A. L.
Brahe, svensk adlig ätt, var ursprungligen
dansk (se sp. 1024) och härstammar från en viss
Magnus Laurensson, som 1444 var riddare och
riksråd och dog före 1456. Denne Magnus var
gift med Johanna Torgilsdotter (Bragde) i
hennes andra äktenskap. Hans son Peder
Magnusson, riddare och riksråd, död på 1480-talet,
upptog namnet B. efter sin möderneslägt och ärfde
efter sin halfbroder det i Södermanland belägna
godset Tärnö (Taerna, Thaerna), hvilket sålunda
blef Brahe-slägtens stamgods. A. B. B.
1. Brahe, Joakim, riksråd och riddare, son
af riksrådet Peder Magnusson B. och sonson
till Magnus Laurensson, var förmäld med Gustaf
Vasas syster Margareta. När Gustaf Vasa 1520
ankom till Tärnö, sökte B., understödd af sin
hustrus böner och tårar, förgäfves afråda honom
från beslutet att aldrig underkasta sig Kristian
II, utan så snart som möjligt ställa sig i spetsen
för en uppresning. Derefter begaf han sig,
ehuru varnad af sin svåger, till Stockholm för
att bevista kröningen och blef der ett af offren
i Stockholms blodbad. Han gick oförfärad till
döden under sjungande af tröstepsalmer. Hans
enka blef förd som fånge till Köpenhamn, men
sedan lösgifven och 1525 omgift med grefve
Johan af Hoja. A. B. B.
2. Brahe, Per, d. ä., den förres son,
riksdrots, f. 1520, blef såsom barn tillika med sin
moder bortförd i dansk fångenskap och följde
henne, äfven då hon med sin man i andra
giftet, grefven af Hoja, lemnade riket. 1534
hemkallades han af Gustaf I, utnämndes 1540
till öfverste kammarråd och ståthållare på
Stockholms slott samt 1544 till riksråd och lagman
i Upland. Vid konungens förmälning med
Katarina Stenbock (1552) lär han hafva blifvit slagen
till riddare. 1561 utnämndes han till "öfverste
sekrete råd" och rikshofmästare samt upphöjdes
i grefligt stånd med Visingsö och kringliggande
trakt såsom grefskap. Af Erik XIV blef han
mycket använd både i utländska
beskickningar, t. ex. till Skotland 1562 och Polen 1564,
och såsom anförare i kriget mot danskarna,
hvari han dock icke skar några lagrar. När
konungen till följd af sinnessjukdom, efter
Sturarnas mord, blef oförmögen att handhafva
rikets styrelse, sköttes denna af B. och Sten
Eriksson Lejonhufvud. Vid hertigarnas resning
(1568) slöt B. sig till dem. Han fick derför af
Johan III sitt grefskap förstoradt samt
utnämndes 1569 till riksdrots och ståthållare öfver
Norrland. Liksom de fleste af adeln stod han
i spändt förhållande till hertig Karl, bl. a. af
den anledningen att hertigen låg i arfstvister
med honom. I religionen tyckes han en tid
hafva varit vacklande. Jesuiterna gjorde sig
stora förhoppningar om hans omvändelse: han
biktade för de katolske presterna och mottog
nattvarden af dem; men i hans testamente visa sig
inga katolska tendenser. Konung Johans ynnest
förlorade han, liksom många af de andre
rådsherrarna, 1588, då han beskylldes för att arbeta
på återupplifvandet af Kalmar-unionens råds-
och stormannavälde. Att B. längtat efter
unionstidens flydda härlighet, röjes i hans
Oeconomia eller hussholdz-book för ungt adelsfolck,
som författades 1581 och trycktes 1677 på
Visingsborg. Man får deri följa den unge
adelsmannen i hans uppfostran och på resor, till
hofs och uti stats- och krigssaker, slutligen till
brudstolen och i det husliga regementet. B.
bearbetade äfven Rasmus Ludvigssons krönika
om konung Gustaf I. Han dog 1590 på Stora
Sundby i Öja socken i Södermanland. B. var
en anspråkslös, from och lärd herre. Rörande sitt
eget stånd, som till en stor del var försjunket i
okunnighet, yrkade han, "att en adelsperson för
andra bör mycket veta" och att han bör vara
"sinnrik, snäll, snarrådig och vältalande, väl lärd
och undervisad i alla gudfruktiga och menskliga
dygder". A. B. B.
3. Brahe, Erik, den förres son, riksråd, f.
1552, stod jämte sin broder Gustaf i ett mera
vänskapligt förhållande till Sigismund, än fallet
var med de öfriga riksråden. 1575 blef han prins
Sigismunds hofmarskalk och 1587 hans
öfverhofmästare. Sistnämnda år sändes han, tillika
med sin svåger Erik Sparre, till Polen för att
utverka Sigismunds val till polsk konung. 1594
blef han (ehuru katolik) riksråd, ståthållare i
Stockholm samt höfding öfver Upland och
Norrland. Efter Sigismunds afresa blef han afsatt
af hertigen. Han vistades sedermera ömsom i
Sverige och i Polen, deltog i slaget vid Stångebro
och var en af dem, som derefter å Sigismunds
vägnar förde underhandlingar med hertig Karl.
1599 försonade B. sig med hertigen och
lofvade honom sin tjenst mot rättighet till fri
religionsöfning. 1600 satt han i Linköping till
doms öfver de anklagade riksråden och röstade
mot tillämpning af dödsstraffet. Före 1603 flyttade
han till Polen, hvarifrån han aldrig mer
återkom. Till följd af ett riksdagsbeslut 1604 blef
hans grefskap indraget och lemnadt till hans
broder Magnus. B. dog i Danzig 1614. Han
var förmäld med en tysk furstinna, Elisabet af
Lüneburg. Den dyrbara garderob, som hon
medförde, lär icke litet hafva bidragit att öka
de högre klassernas begär efter grannlåt och
yppiga klädedrägter. A. B. B.
4. Brahe, Gustaf, den förres broder,
statsman, f. 1558, blef 1587 hofjunkare och 1593
kammarherre hos konung Sigismund, hvars fulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
