Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahe, Gustaf - Brahe, Magnus - Brahe, Abraham - Brahe, Per, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtroende han åtnjöt. 1589 fick han, ehuru icke
riksråd, uppdrag att öppna underhandling med
polackarna för att förmå dem att framdeles icke
sätta sig emot Sigismunds hemresa. 1593
förordnades han till denne konungs legat i Sverige;
men den försäkran om religionsfrihet, som han
medförde från konungen, ansågs otillräcklig, och
B. återvände för den skull till Polen. Under
Sigismunds krigståg mot hertig Karl, 1598, hade
han i uppdrag att fängsla hertigens anhängare.
Efter slaget vid Stångebro lemnade han Sverige
för alltid. B. är mest känd för sitt förhållande
till prinsessan Anna, Sigismunds syster,
tillsammans med hvilken han blifvit uppfostrad
och för hvilken han fattat en varm tillgifvenhet.
Han anhöll 1589 hos Sigismund om hennes hand
och fick ej afslag, men något giftermål blef
aldrig af. I polsk tjenst blef B. fältmarskalk.
Död i Danzig 1615. A. B. B.
5. Brahe, Magnus, den förres broder,
riksdrots, f. 1564, blef 1590 kammarherre hos
Sigismund, men tog 1594 afsked, enär Sigismund
fortfor med sitt ensidiga förtroende till
främlingar och till Klas Flemings parti. B. var en
af de unge ädlingar, som föraktade att genom
smicker och skänker vinna för sig konungens
gunstlingar och som derför öfvergingo i hertig
Karls tjenst. 1597 blef han höfvitsman öfver
Örebro och Nerike, och 1598 var han hertigens
underhandlare hos Sigismund. 1600 insattes
han i den kommission, som på Linköpings
riksdag höll ransakning med de fångne rådsherrarna.
1599 blef han lagman i Upland och
Vesternorrland, och 1602 riks- och kansliråd.
Brahe-ättens grefskap, Visingsborg, öfverflyttades 1605
på honom, sedan hans äldre bröder, genom att
omfatta Sigismunds sak, förverkat sin rätt; dock
skulle han lemna sina andra syskon vederlag.
1602 blef han riksmarsk. Gustaf Adolf visade
B. samma förtroende och ynnest, som hans
företrädare gjort, utnämnde honom 1611 till
riksdrots och gaf honom vid kröningen 1617
riddareslaget. Död 1633. A. B. B.
6. Brahe, Abraham, den förres broder,
riksråd, f. 1569, blef 1596 hofråd hos hertig
Karl, men begaf sig det oaktadt till Polen 1598,
följde med Sigismund till Sverige s. å. och
förde i slaget vid Stångebro konungens banér.
Han togs dock åter till ynnest af hertigen,
sändes 1599 såsom legat till Danmark, blef
1600 ståthållare öfver Norrland, utnämndes 1602
till riks- och kansliråd samt till lagman i
Vestmanland och Dalarna. 1607–22 var han
Upsala akademis kansler, och 1614 blef han bisittare
i Svea hofrätt. B. var en kunnig, redlig och
arbetsam man. Från sitt 24:de år ända till
året före sin död förde han ett slags
dagboksanteckningar, Abraham Brahes tidebok, hvilka
äro upplysande för tidens anda och seder. Död
1630. A. B. B.
7. Brahe, Per, d. y., den förres son, krigare
och statsman, föddes d. 18 Febr. 1602 på
Rydboholm i Östra Ryds socken i Stockholms län.
I hemmet fick han en omsorgsfull uppfostran
och tillbragte sedermera flere år på utländska
resor. 1626 återvände han, blef anställd som
kammarherre hos Gustaf Adolf och hörde sedan
till konungens närmaste omgifning under det
polska och en del af det tyska kriget. Sjelf
ådagalade han vid många tillfällen tapperhet och
militärisk duglighet. 1628–31 var han öfverste
för småländska kavalleriet. Ännu under Karl
Gustafs tid utförde B. många synnerligen
maktpåliggande militära uppdrag, och under Karl
XI:s brydsamma första regeringstid var han,
oaktadt sin höga ålder, en af dem, som med
största ifver och sjelfuppoffring pådrefvo
försvarsanstalterna, och han hindrades endast med
möda att 1676 sjelf gå i fält.
Sina vackraste lagrar vann dock B. i fredens
värf. Redan 1629 var han landtmarskalk och
hade året derpå samma förtroendeuppdrag.
Sistnämnda år blef han riksråd och lagman. Af
hans många diplomatiska uppdrag må nämnas
fredsunderhandlingen med Polen 1635, hvars för
Sverige mindre förmånliga resultat väsentligen
bidrog till den långvariga osämjan mellan B.
och Axel Oxenstjerna. För undvikande af en
splittring, som skulle hafva gjort regeringens
brydsamma ställning ännu vanskligare,
utnämndes B. 1637 till generalguvernör öfver Finland,
hvilken befattning blifvit inrättad särskildt för
honom. Han behöll densamma till 1640 och
beklädde henne för andra gången 1648–54,
men var under detta senare skede boende i
Sverige. Hans styrelse af Finland är hans
skönaste äreminne och har i detta lands tacksamma
hågkomst för alltid hugfäst "grefvens tid". Flere
missväxtår samt de ryska krigen och
klubbe-krigets fasor hade frambragt en obeskriflig nöd;
förvaltningsväsendet, som aldrig varit särdeles
väl ordnadt, hade råkat nästan i
upplösningstillstånd; bördan af skatter och utskrifningar
rågades genom utpressningar och underslef. Trots
sin vacklande helsa och bristen på
kommunikationer genomreste B. landet flere gånger i olika
riktningar samt föreslog eller vidtog åtgärder
med i sanning utomordentlig insigt och kraft.
Förvaltningen blef i de fleste grenar
omorganiserad; postgång infördes; anstalter – som dock
snart afstannade för penningebrist och krig –
vidtogos till landets uppmätning och bättre
skattläggning; de flesta näringarna uppmuntrades,
och tio städer anlades, hvilka dock till följd af
handelslagstiftningens brister ej kunde vinna
större utveckling. Vigtigast voro dock
åtgärderna till bildningens främjande. Bland folket
spriddes kunskap i innanläsning;
prestbildningen förbättrades, hvilket var af nöden särdeles
för östra Finlands grekisk-ryska församlingar;
gamla läroverk räddades ur sitt förfall och nya
grundades. 1640 invigdes universitetet i Åbo,
som grundlagts af B. och i honom fick sin förste
kansler och verksammaste gynnare. Under B:s
tid (1642) utkom bibeln fullständigt på finska.
(Jfr Agricola, M.)
1641 utsågs B. (genom lottning) till riksdrots;
tillika inträdde han i förmyndarestyrelsen. Från
denna tid öfvergick det förra kyliga
förhållandet mellan honom och Axel Oxenstjerna
småningom till en verklig och varaktig vänskap,
huru olika åsigter de båda store männen än
hade i många stycken. Efter Karl Gustafs död
blef B. för andra gången riksförmyndare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
