Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremen, staden - Bremen, fordom ärkebiskopsstift, sedan hertigdöme - Bremensis, Adamus, domherre och skolföreståndare i Bremen. Se Adam af Bremen - Bremer, svensk-finsk slägt - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksomedelbarhet. 1810 blef B. af Napoleon införlifvadt med
franska riket och gjordt till hufvudstad i
depart. Wesermynningarna. 1815 förklarades det
af kongressen i Wien för fri riksstad och
medlem af Tyska förbundet. 1867 ingick det med
sitt område i Nordtyska förbundet, och sedan
1871 tillhör det Tyska riket.
3. Fordom ärkebiskopsstift, sedan
hertigdöme. Det omgafs af Nordsjön, Elbe,
Lüneburg och Verden, braunschweigska amtet
Thedinghausen och fria riksstaden B. Ytinnehållet
var 5,176 qv.-kilom. (93,2 qv.-mil). Numera
utgör detta land en del af preussiska prov.
Hannover och har omkr. 250,000 innev. Stiftet B.
upprättades 788 af Karl den store för det af
honom eröfrade landet. 846 öfvertogs det af
Ansgar, sedan dennes eget ärkebiskopssäte,
Hamburg, blifvit förstördt af danskarna. 849
delades det mellan biskopsdömena Verden och
Ham-burg; men som ärkebiskopen af Hamburg
fortfor att residera i B., blef det förstorade
ärkestiftet med tiden kalladt B:s ärkebiskopsstift.
Ärkebiskoparna af B. innehade primatet öfver de tre
skandinaviska landen, ända till dess
ärkebiskopsstolen i Lund upprättades (1104), och verkade
med mycket nit för de nordiska folkens
kristnande. Den siste ärkebiskopen var danske
konungen Kristian IV:s andre son, Fredrik, som
valdes 1634, men förjagades af svenskarna,
hvilka 1645 under Königsmarck togo stiftet i
besittning och sedan behöllo det. Under
fredsmäklingarna i Osnabrück framkastades –
antagligen af ambassadören Johan Oxenstierna –
det förslaget, att stiftet skulle som furstligt län
öfverlåtas åt Axel Oxenstierna och hans ätt,
men genom freden (1648) sekulariserades det
och tillföll, under titeln hertigdöme, den
svenska kronan. På en landtdag i B. 1651 kommo
Sveriges drottning och hertigdömets ständer
öfverens om hvilken ställning de borde intaga
till hvarandra, och 1652 ordnades styrelsen öfver
landet (med hvilket hertigdömet Verden blifvit
förenadt). Styrelsen bestod af en guvernör och
ett regeringsråd af fyra medlemmar. 1712
intogs B. af danskarna, som 1715 sålde det för
600,000 rdr till Hannover, och i freden med
detta land, d. 20 Nov. 1719 (i Stockholm),
afsade sig Sverige alla anspråk på detsamma
(äfvensom på Verden) mot en godtgörelse af 1 mill.
rdr. 1803 kom B. under Frankrike, hvilket 1807
för en kort tid afstod det till Preussen.
Derefter delades det mellan konungariket Westfalen
och depart. Weser-mynningarna. 1813 återgafs
det åt Hannover. J. Th. W.
Bremensis, Adamus, domherre och
skolföreståndare i Bremen. Se Adam af Bremen.
Bremer, svensk-finsk slägt, härstammande från
Tyskland, hvarifrån hon under Gustaf den
stores regering inkom till Sverige, der hennes
medlemmar med framgång egnade sig åt industri
och handel. En gren (numera utdöd)
introducerades på svenska riddarhuset. Tvänne i
Finland födda medlemmar utmärkte sig i
1808–09 års krig, näml. Isak Konrad B., f. 1773,
löjtnant vid Björneborgs regemente 1792,
kapten 1800, en af regementets bäste officerare,
död som öfverste 1830, och August B., den
förres syskonbarn, f. 1787, fänrik vid Åbo läns
regemente 1808, d. 1861. Den senare deltog i
striderna vid Siikajoki, Lappo, Alavo, Ruona och
Salmi m. fl. och blef i den sistnämnda svårt
sårad. Till samma slägt hörde Fredrika B. (Se
nedan.) E. G. P.
Bremer, Fredrika, skriftställarinna, föddes
d. 17 Aug. 1801 på Tuorla gård, nära Åbo i
Finland. Hennes far flyttade till Sverige, när
hon var tre år gammal. Intrycken från
födelsebygden kunna således icke hafva varit
stora. Måhända skyller hon dock Finlands jord,
bekant för att uppamma envisa män, den nästan
manliga ihärdighet, hvarmed hon fullföljde sina
sträfvanden och utstod kroppsliga
ansträngningar på många och långa resor. Sin barndoms-
och ungdomstid tillbragte hon ömsom i
Stockholm, ömsom på det af fadern inköpta gamla
godset Årsta i Södermanland. Brinnande oro
och lust att anställa rön tillskyndade henne svåra
stunder i det gammaldags stränga hemmet.
Modern var romaneskt skönhetsälskande. Fredrika
var icke vacker. För att kunna behaga sin
mor sökte hon, lika ifrigt som fåfängt, gifva
annan form och riktning åt sin klumpiga näsa.
Den slutne, dystre fadern kräfde ovilkorlig
vördnad för hemmets patriarkaliska ordningsregler;
men Fredrikas fria, sjelfständiga väsende
underkastade sig ogerna yttre tvång och småsint tukt.
Derigenom ådrog hon sig faderns misshag.
Döttrarnas uppfostran i det bremerska hemmet
närmade sig klosterlig afstängdhet. Det var dem
förbjudet att tala med någon annan bland
tjenstfolket än sin egen uppasserska, och denna
var förbjuden att berätta dem någonting. När
främmande kommo på besök till föräldrarna,
förvisades barnen till sin kammare. I
Stockholm fingo de icke utan ledsagare sätta foten
utom hemmets dörr. Afsöndringens och
tungsinthetens trollkrets vardt icke fullt bruten ens
då familjen, instufvad i väldiga täckvagnar,
förspända med fyra hästar, drog "i svett och möda"
på resor genom Tyskland, Frankrike, Schweiz och
Nederländerna. Undervisningen bedrefs med stor
ifver. Döttrarna fingo lära musik, ritning,
målning, historia, geografi, tyska, franska, engelska
och italienska. Fadern älskade allvarliga böcker,
ur hvilka han om qvällarna läste högt för
hustru, barn, guvernant och informator. Modern
älskade mest romanläsning och upplät äfven för
döttrarna fantasiens och det skönas verld.
Följden af denna uppfostran – afstängningen utåt,
upphetsningen inåt – vardt, att börja med,
"vilda" idéer i Fredrikas hjerna. Åren
1813–14, då Karl Johan uppeldat svenskarna mot
Napoleon, umgicks hon allvarsamt med planen
att, förklädd till gosse, begifva sig till hären,
för att kämpa mot "folkförtryckaren". Senare,
då hon gjort bekantskap med madame de
Genlis’ och miss Burneys romaner, väntade hon
hvarje söndag, på färden till och från
sockenkyrkan, att bli enleverad.
Hennes första vittra alster var ett poem (på
franska) till månen. Hon var då åtta år
gammal. Några år senare skref hon en ballad om
"lilla Melanie" på "slottet Elfvaskolasti"
(första versen anförd i hennes "Hemmet").
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
