Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Caerwys l. Caer-ar-Wys, gammal by i Wales - Cæsalpinia L., bot. - Cæsalpinus l. Cesalpini, Andrea - Cæsar, familjenamn på en gren af den juliska ätten i Rom - Cæsar, Gajus Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Caerwys [karois] l. Caer-ar-Wrys,
gammal by i Wales, grefskapet Flint, ryktbar såsom
skådeplatsen för "eisteddfod" – en fest, på
hvilken de walesiske barderna täflade om priset i
musik och skaldekonst.
Cæsalpinia L., bot., växtslägte af nat. fam.
Leguminosæ, underfam. Caesalpinieæ, kl.
Decandria L. och ordn. Monogynia. Dithörande arter
äro mestadels storväxta, i varma land inhemska
träd eller klängande buskar, med dubbelt
parbladiga blad och gula eller röda, i klasar
sittande, ofta praktfulla blommor. Veden af flere
arter nyttjas som färgämne. De bästa bland
dessa färgämnen äro fernbock, som utgör
veden af C. echinata Lam., från Brasilien, och
sappan eller brunholz, veden af C. Sappan
L., från Ostindien. Bresilja är veden af C.
brasiliensis L. från Antillerna. De yngre
grenarna hos C. pluviosa DC. lära af söndra en
stor mängd vattendroppar, hvilka, när trädet
skakas, nedfalla som ett regn. Åtskilliga arter
odlas som prydnadsväxter i varmhus. – Slägtet
är uppkalladt efter A. Cæsalpinus. Ldt.
Cæsalpinus l. Cesalpini, Andrea, italiensk
filosof, botanist och fysiolog, f. i Arezzo 1519,
d. i Rom 1603, var uppsyningsman öfver
botaniska trädgården i Pisa och sedan lifmedikus
hos påfven Klemens VIII. Hans förnämsta
naturhistoriska verk äro De plantis libri XVI
(1583) och Quæstionum medicarum libri II (1598),
hvilket senare arbete innehåller en märklig
framställning om lilla blodomloppet. C. har
äfvenledes äran att vara den vetenskapliga
växtsystematikens grundläggare (jfr Botanik).
Såsom filosof åtnjöt han ett stort anseende hos
sin samtid. Hans mest betydande filosofiska
verk är Quæstionum peripateticarum libri V
(1569), i hvilket han sökte gifva enhet och
sammanhang åt den aristoteliska filosofien. Han
afvek i många punkter från Aristoteles och
hängaf sig obetingadt åt panteismen; men hans lära
vittnar om både skarpsinne och förtrolig
bekantskap med aristotelismen. (Jfr C. J. Sundström,
"Framställning af hufvudpunkterna i Andreae
Cæsalpini filosofi", 1860.)
Cæsar, familjenamn på en gren af den
juliska ätten i Rom, hvilken berömde sig af att
härstamma från Aenæas’ son Ascanius eller
Iulus. En medlem af samma gren var Gajus
Julius C. (se följ. ord). Såsom dennes
adoptivson bar äfven Octavianus, sedermera kejsar
Augustus, namnet C., och efter honom upptogs
det af alla de romerske kejsarna, såsom en deras
värdighet utmärkande titel. I flere språk
öfvergick detta namn slutligen till appellativ för att
beteckna den högsta verldsliga maktens
innehafvare (Grek. kaisar, T. kaiser, Sv. kejsare, R.
czar m. fl.).
Cæsar, Gajus Julius, romersk fältherre,
statsman och skriftställare, den egentlige
grundläggaren af det romerska kejsaredömet, ehuru han
icke brukar räknas bland kejsarna, föddes år 99
f. Kr. och tillhörde den urgamla Juliska slägten,
som berömde sig af att härstamma från Aeneas’
son Ascanius eller Iulus. Hans fader var
pretorn Gajus Julius C., som dog år 84.
Förnämligast genom sin moders, Aurelias, försorg erhöll
den unge C. en vårdad uppfostran. Särskildt
vinnlade han sig om den för en romersk
statsman så vigtiga talarekonsten. Under hans
ungdom inträffade svåra politiska stormar: det s. k.
Marsiska kriget (bundsförvandtskriget) och
inbördeskriget mellan Marius och Sulla. C:s
fränder tillhörde i allmänhet optimaternas
(aristokratiens) klass och stodo såsom sådana på Sullas
sida. Men Marius var gift med en faster till
C. och hade efter sin seger öfver sullanerna (86
f. Kr.) hedrat sin trettonårige slägting genom
att låta välja honom till flamen dialis
(Jupiters-prest). C. var således nära förbunden med båda
partierna och hade godt tillfälle att öfvertyga
sig om bådas svagheter. Detta i förening med
samhällets redlösa belägenhet under partiyrans
stormar torde måhända tidigt nog hafva i hans
sinne bragt till mognad ärelystna framtidsplaner
ooh låtit herraväldet öfver verlden hägra för
honom såsom yttersta målet. Vid sjutton års ålder
gifte C. sig med Cornelia, Cinnas dotter. Detta
äktenskap bragte honom i konflikt med Sulla.
Denne yrkade nämligen, att han skulle skilja sig
från sin unga maka, samt förklarade honom i akt,
då han vägrade att samtycka dertill.
Visserligen lät Sulla sedermera, genom förböner af C:s
vänner, förmå sig att benåda honom, men C. fann
likväl rådligast att lemna Italien för att undgå
den fruktansvärde diktatorns ovilja. Under denna
bortavaro gjorde han sin militäriska lärospån och
deltog med utmärkelse i belägringen af
Mitylene samt i kriget mot sjöröfvarena i Asien. Efter
Sullas död (78) återvände han till Rom och
uppträdde der såsom rättegångstalare mot flere af det
sullanska partiets män (bl. a. Dolabella och
Antonius). År 76 lemnade han å nyo Italien, dels
för att undgå sina politiske motståndares hat,
dels för att hos retorn Molo på Rhodus
fullkomna sig i talarekonsten. Medan han var borta
– under resan blef han tillfångatagen af
sjöröfvare, men räddade sig genom djerfhet och
själsnärvaro – valdes han till pontifex, och kort
efter sin återkomst (73) utsågs han till krigstribun.
I de nästföljande årens politiska och krigiska
tilldragelser tyckes han icke hafva tagit någon
verksam del, men genom frikostiga utdelningar
af penningar och lifsmedel tillvann han sig
folkets välvilja. Roms förnämste partichef vid
denna tid var Pompejus, hvilken, vid sin
återkomst (70) från ett ärorikt fälttåg i Hispanien.
i förening med M. Crassus tillträdde konsulatet.
Till honom slöt sig C., men förstod att slugt
begagna honom för sina egna ändamål, i det
han uppmuntrade och understödde sådana
företag, hvilka ådrogo Pompejus optimaternas ovilja,
medan C. sjelf skördade frukten af den genom
samma åtgärder förvärfvade folkynnesten,
hvilken Pompejus icke förstod att tillgodogöra sig.
År 68 erhöll C. quæsturen i Hispanien, och efter
tilländalupet ämbetsår återvände han till Rom,
der han, liksom förut, bekämpade optimaterna och
med skenbar oegennytta främjade Pompeji
högtsträfvande planer. Såsom ædilis curulis (65)
befäste han sig ytterligare i folkets ynnest,
genom hufvudstadens prydande medelst storartade
byggnadsverk och genom den slösande prakt,
hvarmed han anställde de offentliga spelen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
