Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cromwell l. Crumwell, Thomas, earl of Essex - Cromwell, Oliver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars förtroende han vann och hvars försvarare han
blef, sedan denne mäktige man fallit (1529). Kort
efter sistnämnda händelse gaf han sig i Henrik
VIII:s tjenst. Hans lydnad, hans raska utförande af
konungens befallningar, hans smicker och eggelser
till en djerf antipapistisk politik skaffade
honom helt och hållet Henriks öra. Han blef 1531
medlem af hemliga rådet, 1535 statssekreterare och
högste ledaren af kyrkoärendena ("vicar-general"),
1536 bevarare af hemliga sigillet och 1540 earl
of Essex. Såsom konungens allsmäktige minister
nedslog han den enda inom landet återstående
motståndskraften mot kronan: den rika och oberoende
katolska kyrkan, hvilken lösslets från Roms och
ställdes under konungens supremati (1533). Derjämte
afslöjades genom honom de fromma bedrägerierna vid
helgonens underverk; presterna förlöjligades genom
grofkorniga skådespel, och allt, som påminde om
Thomas a Becket – representanten för Roms seger
öfver kronan – utplånades. Med parlamentets bifall
upphäfdes klostren och indrogos deras egendomar
till kronan. Detta förskaffade C. binamnet
"malleus monachorum" (munkarnas hammare). Bibeln
öfversattes under C:s hägn ("the great bible")
och utdelades i sockenkyrkorna, der hvem som
ville fick läsa den. C. närmade sig lutheranerna
(om af verklig böjelse för deras lära, må lemnas
derhän) och ville i förbund med dem bekämpa påfven
och kejsaren. Han inlät sig derför, utan konungens
vetskap, i förbindelser med Tysklands protestantiske
furstar och ledde, för framgångens tryggande,
konungens tankar på ett giftermål med Anna af Kleve,
som var protestant. Detta störtade honom från hans
höjd. Den 10 Juni 1540 anklagades C. i rådkammaren
af hertigen af Norfolk för högförräderi. Han
försvarade sig ifrigt mot beskyllningen, men
ordenstecknen sletos från hans bröst, och han
skickades samma dag till Tower. Parlamentet dömde
honom till döden, och ingen utom Cranmer lade
ett godt ord för honom. Förgäfves vädjade han två
gånger till Henriks ädelmod och framställde ett
förslag till underlättandet af skilsmässan från
Anna af Kleve. Men Henrik behöfde honom icke mer;
verktyget hade gjort sin tjenst, och C:s hufvud föll
för bilan d. 28 Juli 1540. C. var den förste engelske
minister, hos hvilken man kan skönja ett oafbrutet
arbete för genomförande af ett stort och bestämdt
mål. Hans styrelse var likväl en skräckregering.
J. Th. W.
2. Cromwell [kråmoäl], Oliver, protektor i den
engelska republiken, föddes d. 25 April 1599 i
staden Huntingdon, i grefskapet af samma namn. Hans
fader, Robert C., var landtbrukare och tillhörde
en i grefskapet ansedd adlig slägt; hans moder,
Elisabet Steward, räknade skyldskap med det kungliga
Stuartska huset i Skotland. Oliver, som växte
upp under inflytelse af sina föräldrars strängt
religiösa sinnesriktning, gick i skola i Huntingdon
och kom sedan till universitetet i Cambridge; men
till följd af faderns död nödgades han efter ett års
förlopp afbryta studierna för att biträda sin mor vid
skötandet af husets ekonomi. Sedermera egnade han sig
åt faderns yrke. Påståendet att C. i ungdomsåren förde
ett utsväfvande lefnadssätt saknar alla bevis. 1628
uppträdde han första gången i det offentliga
lifvet, då han tog plats i underhuset såsom ombud
för Huntingdon. En strid af den djupaste betydelse
för Englands framtid egde vid denna tid rum mellan
konung Karl I Stuart, som ville styra sitt rike efter
godtycke, och parlamentet, hvilket strängt höll på
sina och nationens rättigheter. Då konungen ej kunde
komma till rätta med parlamentet, styrde han i elfva
år utan parlament och kränkte derunder oförsynt det
engelska folkets borgerliga och religiösa frihet. Mest
utsatta för förföljelser voro C:s trosförvandter,
de strängt calvinistiske puritanerna. Att, såsom
man flerstädes finner uppgifvet, C. under denna tid
varit betänkt på att gifva frihetens sak förlorad
och utvandra till Amerika, är föga troligt.
I det ryktbara "långa parlamentet", hvilket
sammanträdde 1640, hade C., såsom ombud för
Cambridge, plats i underhuset, dock utan att taga
någon framstående del i husets förhandlingar; men då
kriget mellan konungen och parlamentet 1642 utbröt,
grep han till vapen för frihetens sak och kastade sig
in i striden med den eldiga hänförelse och dådlust,
som var honom egen. Inseende att parlamentets
här måste fullständigt omdanas, uppsatte han en
ryttaretrupp af kraftiga landtmän och borgare,
allvarligt gudfruktiga och pligttrogna såsom han
sjelf, och ingöt hos dem sitt oförsagda mod och
sin religiösa hänförelse. Dessa "jernsidor", såsom
de för sin okufliga kraft och ihärdighet kallades,
blefvo under C:s öfverlägsna ledning oemotståndliga. I
slaget vid Marston Moor, nära York (1644), der den
kungliga saken i norra England fick dödsstöten,
var det C. och hans jernsidor, som afgjorde striden,
till parlamentets förmån. Småningom omdanades efter
"den nya modellen", såsom man kallade C:s trupp, hela
hären, hvars anförare C. var i verkligheten, ehuru ej
till namnet. Segern följde nu alltjämt parlamentets
krigare, hvilka slutligen öfvervunno Karl i det
afgörande slaget vid Naseby, i mellersta England
(1645). Den slagne konungen flydde till skottarnas
läger, och dessa utlemnade honom till parlamentet,
som lät sätta honom i fängsligt förvar (1647).
Parlamentet trodde sig nu utan medtäflare om makten,
men fann sig öfverflygladt af sin egen krigshär. I
denna hade makten småningom öfvergått till de
ifrigaste puritanerna, de s. k. independenterna, för
hvilka C. var hufvudman. Dessa hatade det verldsliga
förtrycket lika grundligt som det religiösa och ville
afskaffa konungadömet. I parlamentet deremot utgjordes
flertalet af sansade puritaner, som ej önskade
upphäfva konungadömet, utan endast ville genom lag
inskränka dess befogenhet. C. lät först bringa Karl i
härens våld, men emedan han fruktade independenternas
öfverdrifter, inledde han sedermera underhandlingar
med den fångne konungen. Han märkte dock snart, att
Karls opålitlighet gjorde hvarje öfverenskommelse
omöjlig, och beslöt då hans undergång. Sedan han
besegrat skottarna och rojalisterna, hvilka rest
sig för konungens sak, lät han, genom sina soldater,
ur underhuset utesluta de konungadömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
