- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
647-648

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Cronstedt, Karl Olof

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sveriges kung och flottor innestängda. Efter "Viborgska
gatloppet" (d. 3 Juli) förenade han sig med arméns
flotta under konungens eget befäl, och då denna
flotta efter få dagar höll på att blifva innestängd
i Svensksund, beslöt konungen att sätta allt på ett
kort och våga batalj. Hans flaggkapten var sjuk,
och C. valdes att intaga dennes plats, d. v. s. att
kommendera näst under konungen, hvars sjömansduglighet
och militära kunskaper icke läto förmoda, att
flaggkaptenens rol blefve passiv. Bataljen började
d. 9 Juli kl. 1/2 10 f. m. och fortgick till dagen
derpå kl. 10 f. m., lemnande till resultat den största
sjöseger svenska flaggan någonsin vunnit. Från
konungens jakt, "Amfion", daterade C. sin lysande
segerbulletin.

"Den svenska flottans största glans,
dess seger vid Svensksund, var hans".


Tolf dagar efter
slaget blef C. öfverste och generaladjutant, och
d. 26 Okt. kallades han till statssekreterare
för sjöärendena. Denna befordran var både ett
erkännande af hans förtjenster och ett uttryck
af konungens förkärlek för "lilla flottan" framför
"den stora", om hvilken han efter kriget yttrade sig
synnerligen ofördelaktigt. Rivaliteten mellan män
af dessa båda vapen bar sedan en ödesdiger frukt. –
Den 9 Dec. 1790 blef C. tillika chef för Sveaborgs
eskader. Till fästningens kommendant utnämndes kort
derpå öfverste af Klercker. C. blef 1791 ordförande i
Sjömilitiekontoret och bevistade som regeringsmedlem
riksdagen i Gefle 1792. Konungens död ändrade snart
derefter hans inflytelserika ställning. Hertig Karl –
"stora flottans" chef under sista kriget – fattade
redan i Juli misstankar mot honom för hans promenader
i kungsträdgården med Toll, Lagerbring och Håkansson,
och senare på hösten arresterades C., för det han
ej ur staden bortvisat en misshaglig officer. Den
30 Nov. 1792 nedlade C. statssekreterareämbetet (som
icke återbesattes) och återgick till sitt befäl öfver
Sveaborgs eskader. Ett år derefter befordrades han
till konteramiral af blå flaggan.

När Gustaf IV Adolf som myndig tillträdt
regeringen, kallade han C. genast (i Juni 1797) till
"generaladjutant för flottorna" och föredragande
af sjöärenden. C. hade nu åter plats i konungens
konselj. 1798 var han medlem af en tillförordnad
regering, och vid 1800 års riksdag valdes han af
ridderskapet och adeln till medlem af det hemliga
utskottet (med hvilket konungen personligen öfverlade
om finansiella åtgärder) samt till ledamot af 1801
års statsrevision. Efter riksdagens slut var han åter
medlem af en tillförordnad regering och fick d. 29
Nov. 1800 beledsaga konungen på hans oförväntade färd
till Petersburg, der fördraget om "den beväpnade
neutraliteten" mellan suveränerna personligen helt
hastigt uppgjordes. Straxt efter det C. i konungens
sällskap återkommit till Stockholm, beordrades han
i Febr. 1801 att åtfölja honom till Skåne, hvarifrån
han i Mars sändes till Köpenhamn för att å konungens
vägnar försäkra om Sveriges bistånd, i händelse
Danmark, som nyss förut biträdt det rysk-svenska
förbundet, skulle blifva anfallet af England.

Nelsons flotta var då redan på väg till Öresund, der
hon d. 30 Mars inlopp utan hinder från svensk sida,
och mordet på kejsar Paul (d. 24 Mars s. å.) hade
redan föranledt en omsvängning i den ryska politiken.
Detta var dock ännu obekant för Gustaf Adolf,
när han d. 2 April hörde kanondånet från "slaget
på redden" och till sin harm erfor, att hans egen
flotta ännu ej lemnat Karlskrona. Eskaderchefen
afsattes genast, och då öfverbefälhafvaren i
Karlskrona, amiral K. A. Wachtmeister, i stället
för att verkställa ordern derom, sände en kurir
till konungen med tillkännagifvande att motvind
omöjliggjort flottans utlöpande, arresterades
äfven han, och C. utnämndes, d. 9 April 1801, till
vice-amiral af blå flaggan och öfverbefälhafvare
i Karlskrona. Tio dagar senare låg Nelson utanför
staden med en flotta af 43 segel och lät spörja om
Sverige önskade krig eller fred. C:s svar (d. 23
Apr.) var undvikande. Rysslands utträde ur förbundet
och Danmarks förlängda stillestånd voro konungen
nu bekanta, och han ville den gången ej utmana
fienden. – C. återvände snart till Stockholm och
föredragningarna i konseljen. Mot Wachtmeister
hade under tiden börjats en rättegång, och denna
slöts med den anklagades afsättning. Det troddes
allmänt, att C., som var Wachtmeisters afundsman,
i viss mån var orsaken till den stränga domen.
Men nu satte motpartiet sina krafter i rörelse för
att hämnas på den, som beredt Wachtmeisters fall.
Konungen lät icke märka det ringaste af hvad han hade
i sinnet – ännu samma dag han for till Gripsholm
hade C. föredragning hos honom –, men väl hunnen
dit, afsände han, d. 3. Dec. 1801, order till C. att
öfvertaga kommendantsbefattningen på Sveaborg. Detta
"C:s störtande" ansågs (enl. Adlerbeth, "Historiska
anteckningar") vara "en Wachtmeistersk revanche".
Midt i vintern måste C. lemna regeringsärenden
och hufvudstadslif för att alldeles oförberedd fara
öfver Ålands haf och blifva – kommendant på en
gränsfästning. Öfverraskningen var ej af det
angenäma slaget. "At jag inte sökt denna ledsamma
commission", skref C. till Klercker, "kan min bror
vara försäkrad om. Den är gifven mig oåtspord.
Jag måste lemna mitt hushåll i en olämplig årstid och
komma till ett ställe, der jag intet äger en stol och
vet intet hur jag får mat". Konungens forna ynnest
mot sin faders förtroendeman hade med ens tagit slut,
troligen derför att han hos C., i behandlingen af
Wachtmeisterska affären, funnit mera hämdlystnad
än rättrådighet. Konungen yttrade, att han
fann C. "för konstig och benägen att skada andra"
(Adlerbeth). Måhända se vi i Wachtmeisters och C:s
vexlande öden 1801 ett drag af animositeten mellan
"stora" och "lilla" flottans män.

Huru C. kom till
Sveaborg för att som kommendant aflösa den Klercker,
åt hvilken finska krigets skald tillerkänner "evig
ära", är väl värdt att beakta, när man vill ransaka
det hjerta och den tanke, som lät den ärofulla
bana vi nyss skildrat följas af ett slut, på hvilket
samtid och historia satt skammens stämpel.

Som tillförordnad öfverbefälhafvare i Finland vistades
Klercker på Sveaborg d. 1 Febr. 1808,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free