Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cuba (Kuba), den största af de vestindiska öarna, spaniorernas vigtigaste koloni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrelsen att vidtaga åtgärder för slafhandelns
minskning, och insurgentgeneralen Cespédes upphäfde
slafveriet 1868; men den spanska regeringen har
ännu ej bekräftat denna åtgärd. F. n. är C. det
enda land i Amerika, der slafhandel är tillåten. –
Odling af kolonialvaror är landets hufvudnäring. De
vigtigaste plantagerna äro sockerplantager (ingenios),
omkr. 1,500, tobaksplantager (vegas), omkr. 1,200,
och kaffeplantager (cafetelas), omkr. 800. De
förstnämnda intaga främsta rummet. Någon fullt
tillförlitlig uppgift om afkastningen eger man icke,
men af allt det rörsocker, som utgår i verldshandeln,
anses 1/3 komma från C. 1875 tillverkades 738,430
tons socker och 223,840 tons melass. 66 proc. af
sockret och 93 proc. af melassen gå till Förenta
staterna. Den första kaffeplantagen anlades
1748. Förr utsändes från C. kaffe i ofantliga
qvantiteter, men numera är utförseln af denna
vara högst obetydlig. Tobaken är inhemsk på
C. Den finaste växer i en trakt vester om Habana,
och särskildt på ett litet område omkring floden
Cuyaguateje. 1875 exporterades 164,533,000 cigarrer
och omkr. 6,947,600,000 kilogr. (163,443,800 ctr)
blad. Andra exportvaror äro vax, honing, rom,
kakao, bomull, sago, ris, indigo och kokos-olja. –
Först i senare tid har någonting blifvit uträttadt
för samfärdseln i det inre. Jernvägar började
anläggas redan år 1834, men goda landsvägar
saknas ännu. Jernvägarnas sammanlagda längd är 640
kilom. (86,2 mil). Fullständig handelsfrihet infördes
1818, och från denna tid datera sig öns framsteg i
åkerbruk, handel och sjöfart. – C. bildar, tillika
med de omkringliggande öarna Pinos, Jardinillas och
några andra, det spanska generalkapitanatet Habana,
hvilket jämte Portorico utgör den sista större
återstoden af det fordom så betydande spanska
Amerika. I spetsen för förvaltningen står den i
Habana residerande generalkaptenen, som utöfvar en
nästan oinskränkt makt. Ön indelas i två departement:
det vestra, med hufvudstaden Habana, och det östra,
med hufvudstaden Santiago de Cuba. – Religionen är den
romersk-katolska; dock äro, enligt ett dekret af d. 23
Okt. 1869, alla kristna trosbekännelser tillåtna. I
spetsen för kyrkan stå en ärkebiskop, i Santiago,
och en biskop, i Habana. Folkundervisningen är ytterst
bristfällig. I Habana finnes ett universitet.
C. upptäcktes d. 28 Okt. 1492 af Columbus, på
dennes första resa, och kallades af honom Juana,
men hvarken detta namn eller de, som sedermera
gifvits ön (Fernandina, Santiago och Ave Maria),
kunde undantränga infödingarnas benämning. Vid
nyssnämnda tid var C. deladt i nio oberoende riken,
under lika många kaziker. 1511 utrustade Columbi son
Diego en expedition under Diego Velasquez för att
kolonisera ön, hvilken efter obetydligt motstånd
eröfrades, hvarefter flere större städer anlades
och negerslafvar infördes. Redan 1520 var ön i
ett blomstrande tillstånd. Men efter 1539 började
förtrycket mot indianerna, och redan 1560 voro dessa
fullkomligt utrotade. Från denna tid aftog välståndet
allt mer, och flibustierernas sjöröfverier framkallade
stor osäkerhet på kusterna. Den
gamla hufvudstaden, Santiago, öfvergafs för Habana,
som 1584 starkt befästes och 1633 blef guvernörens
säte. Dessutom oroades ön ofta af engelsmän, fransmän
och holländare. 1762 intogs Habana af engelsmännen,
hvilka 1763 utbytte det mot Florida. 1717 blef
tobakshandeln ett statsmonopol, och derigenom
framkallades flere uppror, hvarjämte smuggleriet
steg i oerhörd grad, hvilket allt hade till följd,
att monopolet 1740 öfverlemnades till några köpmän
i Cadiz. Efter den engelska eröfringen blef
handeln något friare, och 1783 togos nya steg i
denna riktning. Sedan 1773 var Habana medelpunkt
för slafhandeln i hela spanska Amerika. 1777 blef
C. ett särskildt generalkapitanat. Genom dessa och
dylika åtgärder höjde C. sig till en hög grad af
blomstring; men med det stigande välståndet växte
äfven sjelfständighetsandan hos såväl de svarte som de
hvite. Redan 1812 uppkom ett farligt negeruppror, och
sådana hafva sedan gjorts flere gånger, bl. a. 1848,
då frigörelsen af slafvarna i de närliggande franska
kolonierna i Vestindien äfven på C. framkallade en
resning, som kostade många tusen slafvar lifvet. Vid
denna tid visade sig ock, att ett starkt parti bland
kreolerna sträfvade efter politisk förbindelse
med Förenta staterna samt att nordamerikanerna,
särskildt slafegarna i sydstaterna, gynnade denna
sträfvan. Flere gånger upptäcktes sammansvärjningar i
detta syfte, och 1845 framlades i senaten i Washington
ett förslag att underhandlingar om C:s afträdande
skulle inledas med Spanien. Till en början bildades
(1846) ett sällskap, hvilket erbjöd spanska regeringen
200 mill. dollars som lösesumma för C. Den spanska
styrelsen tillbakavisade emellertid detta anbud,
och en amerikansk friskara under öfverste White
gjorde sig då färdig att inskeppa sig till ön; men
den amerikanska regeringen förbjöd expeditionen
(1849). 1849–51 gjorde en kreol, Narciso Lopez,
med sina friskaror flere angrepp mot C., men
vann föga medhåll derstädes samt blef slutligen
tillfångatagen och afrättad (d. 1 Sept. 1851). Men
i trots af denna olyckliga utgång utslocknade icke
intresset för C. inom unionen. Genom att inskränka
slafhandeln och frigöra en del negrer (1854)
sökte man från spansk sida vinna en motvigt mot
slafstaternas annekteringsbegär; men detta ökades
genom denna åtgärd i stället för att minskas. England
och Frankrike sökte förgäfves förmå Förenta staterna
att tillförsäkra Spanien besittningen af ön. 1856,
då Buchanan blef Förenta staternas president, väntade
man ett afgörande steg; men de inre stridigheterna
och det borgerliga krig, som utbröt några år senare,
trängde hvarje tanke på en eröfringspolitik i
bakgrunden. För de herskande klasserna på C. bortföll
ock, då slafstaterna besegrats, den grund, på
hvilken de förut känt sig dragna till unionen. –
Kort efter den spanska September-revolutionen 1868
bröt kreolernas missnöje med moderlandets godtyckliga
styrelse ut i ett uppror under ledning af advokaten
Manuel Cespédes. Senare blef Quesada anförare för
insurgenterna (omkr. 30,000), och då började ett
guerillakrig, som utbredde sig öfver större delen af
ön. Kreolerna fordrade politisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
