Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dop - Dopfunt - Dopnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
apostoliska trosbekännelsen. De, som i kyrkans äldre
tid bereddes till dopet, kallades katekumener. Dopet
föregicks af abrenuntiationen och exorcismen (se
d. o. äfvensom Primsigning). Sjelfva dophandlingen
förrättades genom nedsänkning (vanligen tre gånger;
i Spanien allenast en gång, på arianernas yrkande,
hvilket den romerska kyrkan godkände) och endast på
sjuka genom begjutning med vatten. Småningom började
sistnämnda sätt användas äfven på friska. Giltigheten
af detta slags dop betviflades dock länge; ej förr
än i 13:de årh. blef begjutningen fullt erkänd och
allmänt begagnad i den romerska kyrkan, hvaremot den
grekiska ännu behåller nedsänkningen. Hvilketdera
sättet som användes är likgiltigt, ty hufvudsaken
dervid är icke de synliga elementens qvantitet, utan
deras qvalitet. Efter dopet följde smörjelse med olja,
Såsom en symbol af den döptes andliga prestadöme,
samt handpåläggningen, såsom en symbol af den Helige
andes meddelande. Äfven andra ceremonier förekommo,
bl. a. korsteckning, att man lät den döpte smaka
mjölk och honing eller salt, klädde honom i hvita
kläder o. s. v. Dessa bruk hafva till största delen
bibehållit sig i den katolska kyrkan, hvaremot de
inom den lutherska och ännu mera inom den reformerta
kyrkan till större delen efter hand bortfallit. –
I början förrättades dopet i det fria, i floder
eller sjöar. Senare inrättades stora dopcisterner,
i hvilka man nedsteg på en trappa, och stundom
uppbyggdes särskilda dopkapell, baptisterier (se
d. o.; jfr Dopfunt). I äldsta tider förrättades
dopet företrädesvis vid de stora dopterminerna:
epifanias, påsk och pingst. Det gamla bruket att läsa
en invigningsbön öfver dopvattnet finnes ännu qvar
i den engelska kyrkan, och i den grekiska plägar man
på epifanias-dagen med mycken högtidlighet inviga de
floder och källor, från hvilka dopvatten hemtas. –
Angående giltigheten af det s. k. kättaredopet,
d. v. s. ett sådant dop, som förrättats inom någon
kättersk sekt, uppstod i 3:dje årh. en tvist mellan
biskoparna Stefanus i Rom och Cyprianus i Kartago. På
det första ekumeniska mötet, i Nicaea år 325, godkändes
den förres åsigt att ett sådant dop är giltigt och
att upptagandet i den rättrogna kyrkan endast bör
ske medelst handpåläggning. – Ett vidskepligt bruk
var dopet "för de döde" (1 Kor. 15: 29), ett dop,
hvilket någon undergick i st. f. en anhörig eller vän,
som dött, innan han hunnit döpas. Detta bruk synes
dock ej hafva varit synnerligen allmänt eller länge
egt bestånd inom kyrkan, men deremot bibehållit sig
hos vissa sekter, t. ex. marcioniterna. I nyare tider
har det upptagits af mormonerna. – Under medeltiden
herskade en genom flere synoders (t. ex. i Köln 1281
och Bamberg 1491) beslut godkänd och stadgad sed att
döpa ofödda, för hvilkas lif man fruktade. Frågan
om lämpligheten af denna sed har emellertid aldrig
blifvit afgjord inom den katolska kyrkan. Enligt den
romersk-katolska kyrkans åsigt utplånar dopet icke
allenast arfsyndens skuld, utan arfsynden sjelf,
men är deremot icke af någon nytta för den döptes
följande lif; de synder han begår efter dopet måste
utplånas genom ett
annat sakrament, boten. Vid barndop anses faddrarnas
eller till och med kyrkans tro ersätta tron hos
barnet. – Zwingli ansåg dopet, liksom sakramenten
öfver hufvud, vara endast en bekännelsehandling utan
högre betydelse. Enligt Calvins af den reformerta
kyrkan i allmänhet antagna åsigt afbildar och beseglar
dopet för de utvalde den nåd, som meddelas af den
Helige ande oberoende af alla yttre tecken. Dopet
förkastas helt och hållet af qväkare och socinianer,
barndopet af baptister, anabaptister och mormoner. Mer
eller mindre afvikande åsigter om dopet hysas af
arminianer, svedenborgare m. fl. Se vidare Dopnamn,
Dopvittne, Döpelseförbund och Nöddop.
Stundom användas orden "dop" och "döpa" i oegentlig
mening, såsom då man talar om att "döpa med den
Helige ande" och då Kristus kallar sitt lidande ett
dop o. s. v. E. J. Ö.
Dopfunt. Sedan man i den kristna kyrkan hade fått
rättighet att döpa i hvarje tempel, öfvergaf man de
stora dopbassängerna (de s. k. baptisterierna),
som tidigare hade förekommit vid biskopskyrkorna,
och gjorde sig i stället funtar af sten eller metall,
hvilka ställdes antingen straxt innanför kyrkans dörr
eller, i större kyrkor, i det vestligaste kapellet på
kyrkans norra sida. Funten bestod vanligen af en fot,
som ofta hade likhet med en kolonnbas, och en skål,
hvars utsida ofta var prydd med bildserier eller
ornament och som var så stor, att ett litet barn
kunde nedsänkas deri. När funten icke begagnades,
skulle den vara täckt med ett lock. Många funtar, i
allmänhet från början af medeltiden, hafva bevarats
i Sverige. De flesta äro af sten; metallfuntar
förekomma dock, t. ex. i Linköpings, Strengnäs och
Munktorps kyrkor. Äfven finnas smärre, kittelformiga
metallfuntar. Vid reformationstiden lät man på de
flesta ställen funten få sin plats i koret. I vissa
trakter af Sverige, framför allt på Gotland, förrättas
dopet ännu vid funten; dock slås vattnet icke i
denna, utan i en tennskål eller ett s. k. dopfat af
mässing. Dopfaten, mycket ofta tyska (i synnerhet
augsburgska) arbeten från 1500- och 1600-talen, hafva
mången gång en rad af figurer, som hafva utseende
af en inskrift, men äro allenast meningslösa tecken.
Hd.
Dopnamn. Af Luk. 1: 59 o. f. samt 2: 21 framgår,
att judarna plägade gifva sina barn namn vid deras
omskärelse. Samtidigt med att barndopet infördes i
den kristna kyrkan, uppstod seden att gifva barnet
namn vid dopet, om nämligen denna akt följde snart
på födelsen. Det finnes inga uppgifter om att i
äldsta tider fullvuxna personer ombytte namn i dopet;
men efter hand blef en sådan namnvexling ganska
vanlig. Valet af dopnamn blef småningom allt mera
bestämdt genom det kristliga medvetandet; man undvek
namn, som påminte om hedendomen, och valde gerna
namnen på apostlarna eller andra bibliska personer,
martyrer, änglar o. s. v. Den person, efter hvilken
den döpte sålunda blifvit uppkallad, ansågs såsom
hans skyddshelgon. Ofta valdes äfven föräldrarnas,
faddrarnas eller någon ryktbar persons namn. Det
förut blott i enstaka fall förekommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
