Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dyer, John, engelsk prest och skald - Dyflin - Dyfvels-träck - Dygd - Dyggve - Dygn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den beskrifvande dikten Grongar hill (1726), en af
den engelska literaturens förnämsta landskaps- och
naturskildringar.
Dyflin, fornnordiskt namn på den irländska staden
Dublin.
Dyfvels-träck (förvrängning af T. teufelsdreck,
Lat. stercus diaboli), Gummi resina asa foetida,
med. farmak., ett redan af forntidens greker och
romare begagnadt gummiharts, som fått sitt namn
med anledning af den vidriga, stinkande, löklika
lukten. Det anses hufvudsakligen erhållas af en
umbellifer, Scorodosma foetidum Bunge, som växer
på stepperna mellan Kaspiska hafvet och Aral-sjön
samt här och der öster om denna sjö, ända ned till
Persiska viken. En annan moderväxt för denna drog
anses vara Narthex asa foetida Falc., likaledes
en umbellifer, som tillhör nordvestra Ostindien
(Kaschmir) och Afganistan samt, enligt uppgift, äfven
Steniga Arabien. Möjligen fås en liknande drog äfven
af umbellifererna Ferula alliacea Boiss. (inhemsk i
Persien) och F. teterrima Kir. & Kar., som förekommer
i Dsungariet. Scorodosma foetidum och Narthex asa
foetida äro 2–3 m. (7–10 f.) höga örter, som under
de första 4–6 åren endast utveckla väldiga, årligen
bortvissnande blad från roten, hvilken slutligen får
vid pass en arms tjocklek, hvarefter den uppskjuter
den väldiga blad- och blombärande stjelken och sedan
bortdör. I de friska rötterna finnes i ymnighet en
hvit mjölksaft, hvilken i stelnadt tillstånd utgör
drogen. Insamlingen sker, vanligen i slutet af
Maj, på det sättet att man kring roten gräfver en
grop, af skär rotens öfversta del och låter den ur
balsamgångarna utflödande mjölksaften dels stelna
å snittytan och dels, ibland, rinna ned i gropen
kring roten samt der, blandad med främmande ämnen,
stelna. Medan detta försiggår, hålles roten öfvertäckt
med qvistar och blad, för att icke mjölksaften skall
omedelbart utsättas för solens inverkan. I handeln
skiljes mellan Gummi resina asa foetida in amygdalis
(l. granis), in massis amygdaloides och petraea. Den
vanligaste sorten är den i svenska farmakopén gillade
Asa foetida in massis amygdaloides, som består af
olikformade korn ("mandlar" l. "tårar"), utvändigt
gulaktiga eller gulbruna, men inuti å frisk brottyta
företeende en mjölkhvit färg, som ofta visar rosenröda
strimmor och snart öfvergår till purpurrödt och
slutligen rödbrunt. Dessa mandlar sammanhållas af en
klibbig, gulbrun, något grynig massa. Det hela bildar
större eller mindre klumpar utan bestämd form. Det
förstnämnda handelsslaget består af lösa eller svagt
sammanklibbade mandlar af nyssnämnda beskaffenhet,
det sistnämnda deremot saknar mandlar, men har ofta
småsten och gips eller andra ämnen inneslutna i den
gulbruna massan. I vanlig sommartemperatur är detta
gummiharts mjukt som vax. Det mjuknar ytterligare,
ju mera värmen ökas, men blir i köld sprödt och
kan endast då pulveriseras. Smaken är vidrig och
bitter, lukten genomträngande och löklik, hvilket
icke hindrar, att åtskilliga asiatiska folkslag anse
drogen vara en förträfflig krydda, som af dem hedras
med benämningen "gudaspis". Drogen innehåller en
flyktig, svafvelhaltig olja (3–4 proc.)
och en vexlande mängd gummi och harts. Dyfvelsträck
ingår i några mot kramp begagnade läkemedel, såsom
tinctura castorei thebaica och pilulae foetidae
succinatae. O. T. S.
Dygd är liktydigt med god sinnesbeskaffenhet
eller viljans konstanta riktning på det sedligt
goda. Dygdens motsats benämnes last, med hvilket
ord man således betecknar en osedlig riktning hos
viljan. Enär menniskan är fri, måste det bero på
henne sjelf huruvida hennes vilja skall få den ena
eller den andra riktningen, och såväl dygden som
lasten äro derför verkningar af menniskans fria
viljebeslut. För möjligheten af ett sådant beslut
är det en oeftergiflig förutsättning att menniskan
erhållit någon kunskap om skilnaden mellan rätt och
orätt, och så till vida skulle man med Sokrates kunna
säga, att "dygden kan läras". Deremot är det alls icke
gifvet, att – hvilket Sokrates påstod – den som vet
det rätta också alltid handlar rätt; ty kunskapen
om det goda är visserligen en bevekelsegrund för
menniskan att äfven handla redligt, men ingalunda ett
motiv, som beherskar viljan. Stoikerna lärde, att
"alla goda handlingar äro lika goda", d. v. s. att
det icke gifves grader af dygdig sinnesbeskaffenhet,
och de hade rätt, i fall man endast afser "riktningen"
hos viljan, enär det goda, hvartill denna syftar,
i sig sjelf är ett; men i fråga om förverkligandet af
denna goda viljeriktning är det uppenbart, att olika
menniskor hunnit olika långt på det godas väg. – Bland
historiskt gifna indelningar af dygden är Platos den
märkligaste. Efter de menskliga själsförmögenheterna
bestämde denne filosof dygdens former till fyra,
de sedermera s. k. fyra "kardinaldygderna":
visheten, modet, den sedliga besinningen, eller
sjelfbeherskningen, och rättrådigheten. I och
för sig kan denna indelning icke hafva anspråk på
giltighet; men den har betydelse så till vida som
dygdens vigtigaste attribut kunna lätt upptäckas
med ledning af dessa kardinaldygder. Dygden är
nämligen en medveten och klar, en fast och kraftig,
en besinningsfull och harmonisk samt en med godhet
och rättvisa förenad viljeriktning hos menniskan. Se
vidare Sedlighet. G. S.
Dyggve (af Fornn. dyggr, trogen, duglig), svea-konung
af Ynglingaätten, var son till Domar och Drott, konung
Dan den stoltes syster, och dog sotdöden. Enligt sagan
var D. bland sina ättemän den förste, som bar namnet
konung. (Dessförinnan kallades regenten drotten.)
Dygn, astron. I olikhet med flere andra språk
eger svenskan ett särskildt uttryck, dygn, för att
beteckna en tidrymd af 24 timmar. Den del af dygnet,
under hvilken solen är uppe, kallas dag, den del
deremot, under hvilken solen är nere, natt. Tjugofyra
timmar borgerlig medeltid är något mer än jordens
rotationstid, hvilken benämnes ett stjerndygn,
emedan efter denna tids förlopp stjernorna alltid
synas i samma lägen i förhållande till meridianen och
horisonten. – Till följd af solens skenbara rörelse
är det borgerliga dygnet (soldygnet) något (omkr. 4
minuter) längre än stjerndygnet. Det förra är tillika
den tid, som förflyter emellan tvänne likanämnda
solkulminationer. Solens skenbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
