Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygn - Dyhrn, Konrad Adolf von, grefve, preussiksk politiker - Dyk-and, zool. Se Dykänder - Dykaren, zool. - Dykaren, fys. Se Cartesianska dykaren. - Dykare-slägtet - Dykdalb - Dykeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelse är emellertid ej alldeles likformig, utan
under vissa årstider något hastigare, under andra
något långsammare. De sanna soldygnen äro derför ej
alldeles lika långa och således ej häller lämpliga
att användas såsom ett exakt tidsmått. I det
borgerliga lifvet nyttjar man derför såsom sådant
det s. k. medelsoldygnet, hvilket är 3 m. 55,91
s. längre än ett stjerndygn. Jfr Tid och Tidseqvation.
H. G.
Dyhrn, Konrad Adolf von, grefve, preussisk politiker,
f. 1803, d. 1869, var 1848 folkombud i Frankfurt,
der han kämpade för Tysklands enhet, och 1849 medlem
af första preussiska kammaren, hvarest han yrkade på
riksförfattningens antagande, samt blef 1861 medlem af
"das herrenhaus".
Dyk-and, zool. Se Dykänder.
Dykaredrägt och Dykareklocka. Se Dykeri.
Dykaren, Cephalophus margens, zool., ett till
idislarna (Ruminantia), underordn. Cavicornia och
antilopernas familj (Antilopidae) hörande däggdjur,
som igenkännes på sina små, 8 centim.(2,7 t.) långa,
raka, prylformade horn, med 4–6 föga upphöjda ringar,
sin bara fåra mellan ögonen och nosen, och sin
hårtofs på benen. Dykaren är 1 m. (3,3 f.) lång,
den 20 centim. (6,7 t.) långa svansen oberäknad,
och färgen är ofvantill olivgrå, hos hannen något
stötande i brunt, undertill hvitaktig. Bland alla
antiloper, som bebo utkanterna af Syd-Afrikas
småskogar, säges dykaren vara den allmännaste,
ehuru äfven der vanligen förekommande endast i
enstaka exemplar. Då någon nalkas, håller han sig
orörlig som en bildstod, till dess han tror sig
röjd, rusar då plötsligt upp, kastar gång på gång
om riktning, hoppar öfver buskar, dyker ned ibland
snåren och glider nedtryckt och ljudlös fram i det
höga gräset. Af skinnet förfärdigas i Kap ett slags
långa spannpiskor. Köttet lär vara rätt smakligt.
J. G. T.
Dykaren, fys. Se Cartesianska dykaren.
Dykare-slägtet, Dytisciis, Vattenbaggar eller
Simbaggar, zool., ett till skalbaggarna (Coleoptera),
afd. Pentamera och rofbaggarnas familj (Carnivora)
hörande slägte, som igenkännes derpå att benen
äro hoptryckta, simfötterna hårkantade med tydligt
femledade framtarser, antennerna borstlika, och
kroppen stor eller medelmåttig samt ej hårig. Dykarna
vistas i vatten, der de raskt simma omkring och nästan
uteslutande uppehålla sig af rof (vatteninsekter,
fiskyngel o. s. v.); men de hafva äfven flygförmåga,
och många bland dem skulle i motsatt fall gå en säker
död till mötes, enär de stillastående vattensamlingar,
i hvilka de stundom lefva, om sommaren ofta torka
ut. Det är dock först om natten, som dykarna, efter
att hafva krupit upp på vattenväxter, begifva sig
på flygt; men de förirra sig då icke sällan rätt
långt bort ifrån sin vanliga vistelseort. I Sverige
förekomma åtminstone 25 arter. Bredvingen,D.
latissimus, är 4,5 centim. (1,5 t.) lång och 3
centim. (1 t.), bred, svart, med å sidorna gula
och till en bred, skarp rand utvidgade täckvingar,
hvilka hos honan äro fårade på längden. Han träffas
hos oss, ehuru tämligen sällan, i kärr och grunda
insjöar.
Gulbrämade dykaren, D. marginalis, är 3,7 centim. (1,2
t.) lång samt grönsvart eller becksvart, med
halsskölden rundtom och täckvingarna utvändigt
gulbrämade. Hos hannen äro täckvingarna släta, med
fina små punkter, hos honan fårade, vanligen ända till
öfver midten. Denna art är en rask simmare, som än –
för att andas – med yttersta spetsen af bakkroppen
hänger vid vattenytan, än plötsligt dyker ned och
vältrar sig i gyttjan på bottnen eller gömmer sig
bland växterna derstädes. Denna dykare, som är allmän
i dammar, är skadlig för fiskyngel. J. G. T.
Dykdalb l. Diktal (Fr. Duc d’Albe, efter uppfinnaren,
hertigen af Alba), en grof pelare, sammansatt
af flere i sjöbottnen nedtryckta pålar, hvilka
sammanlöpa ofvan vattenytan och fasthållas af
jernringar. Sådana pelare, placerade på lämpliga
distanser i en hamn eller ett revir, tjena till
fäste för trossar o. d., då fartyg skola förhalas
(flyttas) eller förtöjas (läggas fast). – I Sverige
få dykdalber hvarken af kommuner, korporationer
eller enskilda personer utsättas i hamnar eller
farleder utan tillstånd af Lotsstyrelsen.
R. N. A. G.
Dykeri. Dykarekonsten leder sitt ursprung från en
långt aflägsen tid. Enligt Homeros och Herodotos
begagnades den till en början uteslutande i
krigsflottornas tjenst. Den förste ryktbare dykare
historien omtalar var Skyllis från Sikyon, hvilken,
åtföljd af sin dotter Kyane, under en storm dök ned
mellan fartygen i Xerxes’ flotta och afhögg ankartågen
på flere bland dem. Sedermera förekommo organiserade
dykarekårer, som för hvarjehanda ändamål åtföljde
krigsflottorna. Ännu på Ludvig XIII:s tid (1610–
43) funnos i den franska marinen dykare med fast
anställning. Sedan början af 18:de årh. har dykeri
merendels varit ett fredligt yrke, som bedrifvits i
handelns och industriens tjenst (för uppsamling af
hafsbottnens rikedomar o. s. v.).
I Sverige omtalas dykeri för bergande af skeppsbrutet
gods först på 1670-talet, då en utländing, Franz
Albrecht v. Treuleben, erhöll k. privilegium att
bedrifva dykeri- och bergareaffärer. 1682 öfvergick
detta privilegium till Georg Coberton, hvilken
dock ej länge torde hafva behållit det. 1692 erhöll
det s. k. södra dykerikompaniet uteslutande rätt
att under tio års tid uppfiska skepp och gods, som
strandade på kusterna af Skåne, Halland samt Göteborgs
och Bohus län. Samma rättighet vid de öfriga kusterna
af riket medgafs 1729 det s. k. norra dykerikompaniet,
bildadt af M. Triewald. Bägge dessa kompanier fingo
gång efter annan sina privilegier förnyade. Vid
riksdagarna förekommo visserligen alltjämt klagomål
öfver dem, enär deras hjelp ofta var svår att erhålla
och alltid kostsam. 1766 yrkade derför borgareståndet,
att nya privilegier icke måtte beviljas, innan
detta stånd blifvit hördt, men kompanierna lyckades
bibehålla sig till 1802, då den förändring vidtogs,
att ett enda, hela riket omfattande "dykeri- och
bergningskompani" upprättades. Detta kompani, som
egde bestånd till d. 30 Juni 1831, fick under de
senare åren af sin tillvaro vidkännas åtskilliga
inskränkningar i sitt monopol: 1823 berättigades
nämligen hvarje svensk undersåte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
