- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
195-196

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egentliga Finland - Egentligt bråk, mat. Se Bråk. - Egentligt värme

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de svenska dialekterna öster om Bottniska viken) ega
qvar fornspråkets qvantitetsförhållanden, näml. kort
sjelfljud framför både kort och långt medljud
samt äfvenledes långt sjelfljud ej allenast (såsom i
högsvenskan) framför kort medljud, utan äfven framför
långt ("dubbelt"). Likaså hafva de bevarat de forna
tveljuden ei, öi och öu, hvartill i Pargas kommer den
oäkta diftongen ou, såsom ersättning för det långa
slutna o-ljudet. Fornt a qvarstår i många ord, der
nysvenskan har å, t. ex. ga, gå, hard, hård, halda,
hålla, sta, stå. Kort ursprungligt i har ännu icke,
såsom i nysvenskan, försvagats till e, t. ex. vita,
veta, millan, mellan. I Korpo och Pargas bibehålla
g och k sitt egentliga (hårda) uttal äfven framför
mjuka vokaler; uddljudande t motsvarar öfverallt
gammalt þ i vissa pronomina och pronominala adverb,
der högsvenskan har d; uddljudande h framför
v har i Houtskär öfvergått till k, t. ex. kva,
hvad, kviter, hvit; b inskjutes allestädes, liksom
i fornsvenskan, mellan m och r eller l, äfven
när efter m följer ett tonlöst e eller ä; gammalt
ld bibehålles utan assimilation; af supradentala
konsonantljud förekommer åtminstone det s. k. tjocka
l allmänt i Korpo samt Houtskär och kanske äfven i
andra socknar. På formlärans område gör sig samma
sträfvan till förenkling gällande som i Finlands
öfriga svenska landsmål. De starka verben öfvergå
allt mer till svaga. Infinitivändelsen a bortkastas
esomoftast. Första svaga konjugationen stympar i
praeteritum indicativi, supinum och praet. participii
ändelserna, så att de alla blifva lika, nämligen
endast a. Andra svaga konjugationens vokalförvandlande
verb äro vida färre än i högsvenskan, ehuru icke alla
gemensamma för denna och allmogemålet. Passivet ändas
i presens ind. och inf. på -s, liksom i högsvenskan,
men i praeteritum och supinum på -st (äfven detta
ett gemensamt drag hos alla de svenska dialekterna
i Finland och Estland). Anmärkningsvärdt är, att i
Houtskär, hvars innevånare påstå sig härstamma från
Dalarna, infinitiven ändas på kort öppet o i alla
verb med kort stamstafvelse, alldeles som i Dalmålet,
t. ex. bjäro, bära, komo, komma, vävo, väfva, bako,
baka. I första svaga konjugationen finnes detta mot
högsvenskans a svarande o äfven i andra ändelser
än infinitivens, t. ex. bakor, bako, bako, bakar,
bakade, bakat. Substantiv med fordom svag böjning visa
i alla dessa socknemål samma egenhet som t. ex. i
nyländskan, nämligen att fornspråkets ändelser för
de oblika kasus i sing. – a hos maskulina och u (o)
hos feminina – bibehållits såsom nominativändelser
i sing., t. ex. hana, hane, stuvu l. styvu, stuga;
pluraländelserna äro för mask. -ar och för svaga
fem. -or; genitivändelsen är -s. Adjektiven
hafva endast två ändelser i sing.: en gemensam
för maskulinum och femininum och en för neutrum;
komparativen ändas på -are i de flesta socknarna,
men på -an i Korpo och Houtskär, t. ex. vackran,
vackrare (så äfven vanligen i Vasa län); af den starka
komparativändelsen -er finnas blott få spår, och
superlativen ändas vanligen på -ast, i vissa fall
-st. Bland pronomina finnas några, som hafva olika
former i maskulinum och femininum, t. ex.

(Houtskär) tolin, i fem. tolen, sådan; (Korpo och
Nagu) aron, fem. af annar, annan; (Houtskär)
anin, fem. anen. Ordbildningen försiggår på samma
sätt som i högsvenskan, och äfven ordfogningen
är lik sistnämnda språks, men naturligtvis så
enkel och tvånglös som möjligt. Ordförrådet
deremot uppvisar åtskilligt egendomligt och för
skriftsvenskan främmande samt tyckes i olika
socknar vara delvis olika. Jfr L. V. Fagerlund,
"Anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar"
(i 28:de häftet af Finska vetenskapssocietetens
"Bidrag till kännedom af Finlands natur och
folk", 1878), och S. Elmgren, "Beskrifning öfver
Pargas socken" (i tidskriften "Suomi" för 1847).
M. G. S.         F.

Egentligt bråk, mat. Se Bråk.

Egentligt värme, Specifikt värme l. Värmekapacitet,
fys., det antal värmeenheter (se d. o.), som måste
meddelas hvarje vigtsenhet af ett ämne, för att dettas
temperatur skall stiga en grad. För att bestämma
denna qvantitet har man användt hufvudsakligen tre
metoder: 1) blandningsmetoden,
2) issmältningsmetoden och 3) afkylningsmetoden. Vid användning af
den förstnämnda upphettas eller afkyles den kropp,
som skall undersökas, till en bestämd temperatur och
införes derpå i vatten, hvars vigt och temperatur äro
kända. Om den införda kroppen är varmare än vattnet,
afkyles den och afgifver dervid lika mycket värme,
som vattnet mottager. Är kroppens vigt p, dess
begynnelsetemperatur t, dess egentliga värme s och
slut- eller blandningstemperaturen O, så afgifver
kroppen p (t-O)s värmeenheter till vattnet. Är dettas
begynnelsetemperatur T och vigten P, så mottager det
vid upphettningen från T till O ett antal värmeenheter
P(O-T) = p (t-O)s, hvaraf
P(O-T)
s = –––
p(t-O)

Denna metod förutsätter
iakttagande af åtskilliga forsigtighetsmått och
korrektioners anbringande för blandningskärlets
uppvärmning m. m.

Issmältningsmetoden, som först begagnades af Lavoisier
och Laplace, grundar sig derpå att det till smältning
af en vigtsenhet is åtgår 79 värmeenheter. Lavoisier
hade för detta experiment konstruerat en särskild
kalorimeter (se d. o.), hvaruti den upphettade kroppen
infördes. Der afgaf den sitt värme till isen, som
under hela experimentet var vid och afkyldes till
den sistnämnda temperaturen. Det afgifna värmet är,
med bibehållande af förut antagna beteckningar, p t s,
hvilket måste vara lika med isens smältningsvärme,
79 P, der P bestämdes genom vägning af det vid
smältningen utrunna vattnet.
79 P
Deraf erhålles s = ––
pt


Afkylningsmetoden bragtes först till användning af
Dulong och Petit. Den grundar sig på följande lag. Om
två lika stora massor af olika ämnen, under för öfrigt
lika förhållanden, behöfva olika lång tid för att
afkylas ett lika antal grader, så är förhållandet
mellan dessa ämnens egentliga värme detsamma som
förhållandet mellan afkylningstiderna, eller, om man
observerar det antal grader, som två ämnen under lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free