Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mormyri och ålar m. fl., och de flesta utgöra ett
vigtigt födoämne. Af insekter och mindre reptilier
förekomma skorpioner, gräshoppor, ormar (somliga af
rätt betydlig storlek) och mosquitos.
Befolkningen, som på kejsar Neros tid steg till 7 1/2
mill., uppgick 1877 till 5,517,627 individer. Större
delen utgöres af hårdt betungade s. k. fellaher
("plöjare"). Dessa, liksom de mindre städernas
innevånare, äro öfver hufvud att anse såsom ättlingar
af de gamle egypterna och hafva stundom på ett
förvånande sätt bibehållit dessas från monumenten
kända typ. Renast återfinnes likväl denna typ hos
de koptiske skrifvarna, köpmännen, guldsmederna
och vexlarena, hvilka senare, hvad affärsvana och
förslagenhet vidkommer, kunna ställas jämnsides
med judarna. De sistnämnde äro, liksom turkarna,
fåtaligt representerade. Araberna deremot äro många
till antalet, särskildt i Kairo och oaserna (utom Siva,
hvars befolkning är berberisk) samt i öckentrakterna
(beduiner). Européer (1878 omkr. 70,000 individer),
företrädesvis greker (30,000), italienare (14,500)
och fransmän (14,300), äro bosatta i Alexandria och
Kairo. Bland dem hafva några antagits i tjenst hos
khediven, som dels med européer och dels med infödda
ersatt det förr mycket inflytelserika turkiska
elementet. De s. k. "barabra" (från Nubien) hafva
fått anseende såsom dugliga tjenare och väktare. –
I Nubien, det egyptiska Sudan, eqvatoriallanden
och Darfur uppgår befolkningen till nära 12 mill.,
hvadan hela khedivens rike har en folkmängd af
nära 17 1/2 mill. innevånare, d. v. s. 6,4 innev.
på qv.-kilometern.
Materiel kultur. Åkerbruket är E:s hufvudnäring. Mest
odlas hvete och majs, dernäst bomull, hampa, lin,
sockerrör och tobak. Bomullsodling förekom redan under
forntiden, men uppdrefs i stor skala först af Muhammed
Ali genom fransmannen Jumel ("jumel-bomull" är den
bästa sorten). Under nordamerikanska inbördeskriget
nådde bomullsexporten sin höjdpunkt (1864 utskeppades
för omkr. 280 mill. kr.), och ännu är bomull den
vigtigaste exportvaran. Odlingsbar är all jord, som
ligger inom området för Nilens öfversvämning. Genom
konstlade medel (kanaler och vattenverk) har man
dock lyckats beröfva öcknen stora landsträckor. Deraf
indelningen i "reiåkrar", som bevattnas af Nilen, och
"sjarakiåkrar", på konstgjord väg bevattnade. Medan
de förra blott lemna en eller högst två skördar
om året, anses tre skördar vara det normala för
de senare. Biskötsel idkas, liksom ock – i östra
delen af Nedre E. – silkesmaskodling. Boskapsskötseln
omfattar de vanliga husdjuren, men svinafvel bedrifves
mycket sparsamt af de infödde. Landet saknar en
sjelfegande jordbrukareklass. Muhammed Ali tillegnade
sig enskildas jord för sig och sin familjs räkning
(den egyptiske herskarens familjegods kallas
sjifliker) samt betungade bönderna (fellaherna)
med dagsverksarbete, tvang dem att in natura betala
de tryckande skatterna och att sälja sin skörd till
regeringen för af denna fastställda pris, hvarjämte
han pressade dem till krigstjenst och kanalarbeten. I
senare tider
hafva fellaherna fått rätt att betala grundskatterna
i penningar och fritt förfoga öfver skörden. Med
undantag af sjiflikerna – omkr. 1/4 af hela den
odlade jorden – och några från dem till enskilda
personer med full eganderätt afsöndrade områden
(ibadije-land) betraktas all jordegendom såsom
statens tillhörighet. – Bergshandteringen är
obetydlig, men lemningar efter urgamla verk tyda
på en fordom liflig grufdrift. Natron fås ur de
s. k. Natronsjöarna, och svafvel vid Röda hafvets
strand. – Näringsfliten är oansenlig. Dess medelpunkt
är Kairo, der man företrädesvis tillverkar
halfsiden (500 väfstolar), bomullstyg (1,000 väfstolar),
saffian samt snör- och korgmakeriarbeten. I Kairo
finnas äfven skeppsbyggen och kanongjuteri. I Gise
fabriceras ammoniak af kreatursspillning. I Minie
m. fl. ställen finnas sockerraffinaderier. Den fordom
mycket betydande linnetillverkningen i Öfre E. har
upphört. – Handeln, i synnerhet transitohandeln,
är ganska betydlig. 1877 uppgick värdet af utförda
varor till 237 mill. kr., och af införda till 83,6
mill. (1878 sjönk exporten till 150,6 mill. kr.,
men importen steg till 90 mill. s. m.). Nära tre
fjerdedelar af 1877 års export (168,4 mill. kr.) gick
till England, och mer än hälften af importen (48
mill.) förskref sig derifrån. Näst efter England var
Frankrike det land, med hvilket den största handeln
idkades. Derefter kommo Österrike-Ungern, Italien,
Turkiet och Ryssland. De vigtigaste utförselsvarorna
äro råbomull, bomullsfrön, spanmål, hartser, oljor,
hudar, skinn och strutsfjädrar. De vigtigaste
införselsvarorna äro väfnader, stenkol, droger och
kemiska produkter, garn, socker, jästa drycker, jern
och trävaror. Alexandria, Port-Said och Suez äro de
största stapelstäderna och förmedla exporten. Kairo är
hufvudorten för införseln. Antalet in- och utgående
fartyg belöpte sig 1877 till 19,491 (hvaraf 7,284
ångare), med 8,926,310 tons drägtighet. – 1872 räknade
handelsflottan 555 segelfartyg, med tillsammans 30,909
tons drägtighet, och 30 ångfartyg, med 28,965 tons
drägtighet. För den inrikes handeln, som förmedlas
genom jernvägar, Nil-floden, kanaler och karavaner,
äro Mansura, Sagasig, Tanta (marknader i Mars och
Augusti) och Siut af betydelse. Bland kanalerna,
till antalet 50, af sammanlagdt 825 kilom. (111
mil) längd, äro de mest betydande Mahmudije-kanalen
(mellan Alexandria och Atfe vid Rosette-grenen),
Josefskanalen (Bahr-Jusuf), som utgör en kedja af
kanaler vester om och parallelt med Nilen, från Kairo
till Farsjut, Ismailije-kanalen (i prov. Kaliubije),
Ibrahimije-kanalen (i prov. Siut och Minije) och
framför alla Suez-kanalen (160 kilom. lång, från
Port-Said till Suez). – Jernvägarna, som till allra
största delen tillhöra staten, hade 1878 en längd
af 1,494 kilom. (201,3 mil), och s. å. befordrades
på dem 1,952,426 personer. Linien Alexandria–Kairo
är hufvudbanan. – Posten befordrade 1877 öfver 2 1/2
mill. bref, öfver 700,000 tidningar och omkr. 300,000
andra trycksaker. – Telegraflinierna hade 1878 en
längd af 8,569 kilom. (med 13,496 kilom. trådar)
och tillhöra staten, med undantag af 728 kilom. (med
1,456 kilom. trådar), som äro i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
