Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. 2 Aug. 1849 afsomnat, såsom dennes
efterträdare. Abbas var en fanatisk muhammedan och
åvägabragte en omfattande reaktion mot de föregående
regenternas europeiseringslust; men derjämte
lindrade han skatterna, upphäfde monopolen och
minskade krigsmakten. När Porten år 1851 försökte
göra E. till en fullständigt afhängig provins,
företog Abbas krigsrustningar, men för öfrigt
stod han på god fot med sultanen. Abbas gaf denne
betydande försträckningar och erhöll derigenom
större, rättigheter (1853), och under Krimkriget
(1853–56) ställde han sin flotta samt 15,000 man till
sultanens förfogande. Abbas, som (d. 13 Juli 1854)
dog en hastig död, efterträddes af sin farbroder Said
pascha (1854–63), en europeiskt bildad man. Denne
beredde det förtryckta folket någon lisa genom
att upphäfva dagsverkstvånget samt gifva bönderna
(fellaherna) rätten att förfoga öfver åbyggnader
och skörd – hvilket förut varit dem förmenadt –
och genom att skydda dem mot landstatstjenstemännens
utpressningar. (Eganderätten till jorden återfingo
de likväl icke.) Han införde en bestämd skilnad
mellan sina personliga utgifter och statens samt
utfärdade lagar mot slafreri och slafhandel. För
kommunikationerna sörjde han bl. a. genom beviljande
(1856) af koncession åt ett af F. Lesseps bildadt
bolag för byggande af en kanal genom näset vid Suez,
hvarjämte jernvägslinien Alexandria–Kairo fullbordades
under hans regering. Men trots de goda åtgärderna för
landets lyftning gjorde det allmänna välståndet inga
framsteg, ty Saids slösande frikostighet och dyrbara
hofhållning slukade alla tillgångar. Said dog d. 18
Jan. 1863. Hans efterträdare var Ibrahim paschas son
Ismail (1863–79). De stora politiska och militära
framgångarna, den rastlösa verksamheten för landets
materiella förkofran, Suez-kanalens fullbordan,
den uppmärksamhet som skänktes Europas opinioner,
vetenskap och konst (upprättandet af en fast italiensk
opera i Kairo) – allt detta kastade ett förvillande
sken af storhet och förfining öfver början af Ismails
regering – den man, som med sina brådstörtade reformer
tycktes framför allt fika efter Europas bifallssorl
och penningar, han som fråssade i orientalisk
yppighet på europeiska kapital och slutligen nödgades
såsom bankruttör gå från land och rike. En af
Ismails första regeringsåtgärder var att, i sin
myndighets intresse, söka inskränka de rättigheter
Suez-kanalbolaget fått af hans företrädare
eller sjelf tillvallat sig, t. ex. dagsverken af
befolkningen och stora landsträckor på kanalens
båda sidor. Ismail understöddes dervid af Porten,
som, antagligen påverkad af England, bl. a. kräfde
garantier för kanalens neutralitet. Efter långvariga
underhandlingar, i hvilka kejsar Napoleon togs till
skiljedomare och fällde utslaget, uppgjordes år 1864
en öfverenskommelse efter E:s och Portens önskan,
men först sedan Ismail förbundit sig att gifva bolaget
oerhördt stora summor i ersättning. Dyrt måste Ismail
också betala hvarje eftergift, som Porten gjorde i
sin öfverhöghet öfver E. Firmanen af d. 21 Maj 1866
ändrade den förut gällande (seniorats-) arfföljden
till hans förmån derhän att ståthållarevärdigheten
blef ärftlig för
hans manliga efterkommande i rakt nedstigande linie,
och firmanen af d. 8 Juni 1867 förlänade honom
titeln "khediv" (khidiv-el-Masr, d. ä. E:s herre)
i st. f. "vali" (ståthållare) samt rätt att ordna
landets förvaltning efter eget godtfinnande och
att afsluta traktater med främmande makter rörande
tull, post, transito-handel o. s. v. Då Ismail
emellertid framställde fordringar, som tydligen röjde
hans syfte att blifva suverän, fattade Stambuls
regering misstankar. Eggad af hans bröder, hvilka
genom successionsordningens förändring mist all
utsigt till tronen, ålade derför Porten Ismail,
i en not af d. 31 Aug. 1869, att minska sin här,
utlemna sina pansarskepp och afhålla sig från
all direkt förbindelse med främmande makter samt
förbjöd honom att utan sultanens bifall upptaga lån
eller nya skatter. Denna not, hvilken gjorde 1867
års firman om intet, kom som malört i festbägaren,
just då Ismail, utvecklande all sin makts glans, stod
färdig att såsom hedersgäster mottaga representanter
för hela den bildade verlden, inbjudna att närvara
vid Suez-kanalens högtidliga öppnande, hvilket
från d. 16 till d. 18 Nov. 1869 försiggick med
ruinerande ståt. Några veckor derefter måste
khediven, på Englands och Frankrikes råd, foga
sig efter Portens bud. Genom att flere gånger,
under frambärande af hyllning och dyrbara gåfvor,
personligen uppvakta storherren i Konstantinopel
lyckades Ismail dock utverka en förbättring i sina
vilkor. Han fick (genom firmanen af d. 29 Sept. 1872)
rätt att efter behag öka krigsmakten till lands och
sjös samt att upptaga lån, och genom firmanen af
d. 8 Juni 1873, hvilken upphäfde alla föregående
specialfirmaner, förvärfvades nästan fullkomlig
politisk sjelfständighet åt E. De enda inskränkningar
Ismail måste underkasta sig voro, att han skulle
låta prägla myntet i sultanens namn, vid armén och
flottan begagna turkisk fana och flagga samt årligen,
såsom tecken af sitt vasallskap, betala sultanen den
jämförelsevis obetydliga summan af 150,000 pungar
(13,950,000 kr.). Emellertid pågick khedivens
reformationsarbete: en folkrepresentation infördes
(1866), internationella domstolar för afdömande af
tvister mellan infödingar och främlingar upprättades
(d. 28 Juni 1875), den traditionella koran-rätten
upphäfdes, och en på europeiska rättsgrundsatser
hvilande lagbok promulgerades (d. 1 Jan. 1876), den
koptiska årsberäkningen måste vika för gregorianska
kalendern (d. 1 Sept. 1875), ett ordnadt postväsende
infördes, telegraflinier uppsattes, jernvägar
anlades, och ångbåtstrafik öppnades uppåt Nilen. 1869
lät khediven utrusta en kostsam expedition, som, under
engelsmannen Bakers ledning, framträngde uppför Nilen,
för att utrota slafhandeln i Centralafrika, och lade
flodlandet ända upp till de stora källsjöarna under
khedivens spira. 1872 eröfrades för E:s räkning, genom
schweizaren W. Munzinger, norra delen af Abessinien
(distrikten Bogos och Mensa). 1874 intogo egyptiska
trupper hela det stora landet Darfur. 1875–77 gjordes
flere misslyckade försök att eröfra den återstående
delen af Abessinien. I rysk-turkiska kriget 1877–78
deltog khediven, sin pligt likmätigt, på Turkiets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
