Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 321-322 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekorre-apor - Ekorre-slägtet - Eko-vers

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gjort dem till älsklingar hos Guyanas infödingar,
hvilka icke sällan hålla dem tama. Endast i sitt
eget hemland befinna de sig väl. Köld och väta
tåla de lika litet som hetta och torka. Under svala
morgnar kan man få se dem sitta tätt sammanpackade
på en gren, hvarvid de omslingra hvarandra med
svansarna. Hvar och en söker tränga sig så långt
som möjligt in i midten, der det är varmast.
J. G. T.

Ekorre-slägtet, Sciurus, zool., ett till ekorr-djurens
familj (Sciuridae) hörande slägte, som utmärker sig
derigenom att öronen äro stora, att kindpåsar saknas
och att ingen hudfåll finnes mellan de främre och de
bakre extremiteterna, o. s. v. Ekorrarna förekomma
i alla trakter af jorden, utom i Australien, och
räkna mer än 100 arter, af hvilka de flesta tillhöra
Nord-Amerika. De äro i rörelse om dagen och lefva
hufvudsakligen af växtämnen, hvaraf de äfven samla
vinterförråd. Allmänna ekorren, S. vulgaris, är
ofvantill rödbrunaktig om sommaren, och grå- eller
gråblåaktig om vintern samt undertill hvit. Han
uppnår en kroppslängd af 21 centim. (7 tum), oberäknadt
den 17 centim. (5,7 tum)



långa svansen, och förekommer allmänt i skogstrakter
öfver hela Sverige. För öfrigt träffas han i hela
Europa samt på andra sidan om Kaukasus och Ural
äfvensom i Sibirien och östra Asien. Bäst tyckes
han trifvas i torra och skuggrika barrskogar med
höga träd. I vatten simmar han ganska skickligt. Han
är ett särdeles lifligt, utomordentligt qvickt och
ytterst behändigt djur. I flere hänseenden påminner
han om apan. Högst få däggdjur äro så rörliga och
verksamma som han. Under vackert väder är han endast
om morgnar och aftnar ute på ströftåg, men tillbringar
dagen i sitt bo. Regn, åska och storm utgöra hans
fasa. Redan förrän ovädret inträder, visar han sig
orolig och springer omkring, hvarvid han låter höra
ett egendomligt pipande och smackande ljud; men vid
ovädrets utbrott begifver han sig in i sitt bo och
tillstoppar omsorgsfullt den öppning, som vetter
mot vinden. Med förvånande snabbhet förflyttar han
sig från träd till träd och rörer sig ganska raskt
äfven nere på marken. Han springer aldrig i skridt
eller trål utan alltid med mer eller mindre långa
hopp. Särskildt i att klättra eger han

stor skicklighet. Med största lätthet springer
han uppför de glattaste trädstammar, hvarvid det
ena språnget följer så tätt på det andra, att det
ser ut, som om han glede uppför trädstammen. I
sittande ställning håller han den yfviga svansen
böjd tillbaka öfver och liksom beskuggande ryggen,
af hvilken anledning han också fått sitt latinska namn
(af Grek. skia, skugga, och ura, svans).

Ekorrens föda utgöres hufvudsakligen af växtämnen:
hasselnötter, bok- och ekållon samt tall- och
granfrö. Barrträds-kottar afbiter han vid skaftet,
sätter sig sedan på bakbenen, förer med framtassarna
kotten till munnen, vrider honom oupphörligt omkring
och afbiter det ena fjället efter det andra,
för att på detta sätt komma åt fröna. För öfrigt
försmår han icke häller föda ur djurriket. Han är
t. ex. en stor vän af fogelägg och ratar ej de
späda fogelungarna, ja han säges t. o. m. gripa
efter fullvuxna foglar. Det är till följd af
detta drag af rofdjursnatur, som ekorrarna,
när de uppträda i större mängd, kunna blifva
skadedjur. Då någorlunda god tillgång finnes på
födoämnen, börjar ekorren samla förråd för framtida
behof. Till förrådskamrar utväljer han ihåliga träd
o. s. v. eller begagnar dertill öfvergifna kråk-
och skatbon. Stundom tillreder han mera tillfälliga
uppehållsställen åt sig. Ekorren lefver i engifte,
och makarna hjelpas åt att af risqvistar, mossa
och löf bygga boet, som har utseende af ett större
fogelbo samt är försedt med ett kägelformigt tak
och tvänne öppningar, af hvilka den ena är större,
tjenande såsom ingång, och vanligen belägen åt öster
eller sydöst. I allmänhet anlägges detta bo i klykan
mellan tvänne trädgrenar, men stundom användas också
dertill ihåliga träd. Ekorren är ett renligt djur,
som, när han får vara i ro, slickar och putsar sig
oupphörligt. I ungdomen är han munter och vänlig,
men blir med tilltagande ålder vanligen ilsken. Allt
efter olika sinnesstämning har han ett olika läte:
pipande, smackande, morrande eller hväsande. Icke
sällan hålles han tam eller i bur. Näst menniskan
är mården hans värsta fiende. Äfven för räfvar och
roffoglar får nog en och annan ekorre tillsätta
lifvet. De vackra gråa skinnen, s. k. "gråverk",
äro en eftersökt handelsvara. Svanshåren användas
till målarepenslar. Det hvita, möra köttet
anses till och med välsmakande. – I Nord-Amerika
företrädes vår ekorre af gråa ekorren (S. cinereus)
och svarta ekorren (S. niger). – Den på Borneo och
Sumatra hemmahörande dvärg-ekorren (S. exilis) är
föga större än en mus och till färgen brunaktig.
J. G. T.

Eko-vers (Fr. vers en écho), metr., ett slags
strofer, i hvilkas slut den sista eller de två sista
stafvelserna äro upprepade, så att liksom ett eko
framkallas vid läsningen. Sådan versbildning användes
redan i forntiden, af såväl greker som romare, och kom
i allmännare bruk genom fransmännen J. du Bellay och
Cl. Marot m. fl. Victor Hugos "La chasse du burgrave"
är en af 200 ekovers sammansatt ballad. Exempel
på ett slags ekovers inom svenska literaturen är
A. A. Grafströms "Eko i ådalen", hvars första strof
är af följande lydelse:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>