Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldsläckning - Eldsprutande berg, geol. Se Vulkan - Eldstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de gamla redskapen. Den väsentligaste
förbättringen är ångans användning till utförandet
af det tröttsamma pumpningsarbetet. Den första
angsprutan konstruerades 1829, af John Ericsson och
engelsmannen Blaitwaite. Till Sverige infördes,
för Göteborgs räkning, den första ångsprutan (från
England) 1862, och under de senare åren hafva flere
svenska städer skaffat sig dylika redskap. (Utmärkta
ångsprutor af amerikansk modell tillverkas numera vid
Ljusne mekaniska verkstad.) På senaste tiden hafva
äfven pytssprutor af fördelaktig konstruktion kommit
till vidsträckt användning och visat sig vara af stor
nytta, i synnerhet för enskildas behof. Slutligen
förekomma kemiska släckningsapparater, bland hvilka
de s. k. extinktörerna intaga främsta rummet.
Vid konstruktionen af lifräddningsredskap, som
afse att vid eldsvådor möjliggöra eller underlätta
räddningen af menniskolif, hafva stora svårigheter
mött. Senare tiders uppfinningar hafva dock förmått
till en viss grad lösa detta problem. Så hafva
flere slag af mekaniska räddningsstegar blifvit,
i olika land, konstruerade, och småningom har man,
genom oupphörliga förbättringar, vunnit det med dem
afsedda ändamålet, nämligen att kunna med lätthet föra
dem upp till öfversta våningen af t. o. m. de högsta
hus och dit bilda en säker väg. (De i Stockholm
begagnade räddningsstegarna äro konstruerade af
f. d. underlöjtnanten i brandkåren Th. Een.) Derjämte
användas hakstegar, förlängningsstegar, takstegar,
gesimsstegar o. s. v. Till underlättande af menniskors
nedstigande från brinnande hus fästes vid öfre
änden af stegen en räddningssäck, eller i fönstret
en räddningstrumma, eller ock nedfiras personerna
med den lifräddningslina, som brandkarlen alltid har
med sig.
I de flesta af Europas och Amerikas större städer
finnas fasta, kasernerade brandkårer, hvilkas uppgift
uteslutande är att förekomma och släcka eldsvådor
samt att rädda menniskolif och egendom.
Mindre städer hafva i allmänhet ej fasta, utan
på grunden af ett slags värnepligt organiserade
brandkårer, hvilkas nummerstyrka på somliga ställen
uppgår till flere tusen man. I vissa land, i synnerhet
i Tyskland, Schweiz, Ungern, England och Finland,
finnas frivilliga brandkårer. I Sverige hafva sådana
funnits i Stockholm och Göteborg. I några mindre
städer äro brandkårer bildade på grundvalen af
frivillighet och värnepligt i förening.
I Sverige förekomma fasta brandkårer endast i
Stockholm, Göteborg och Norrköping. Stockholms
brandväsende, som började omorganiseras 1875, har
sedan dess nått en fulländning, som torde ställa
det vid sidan af Europas öfriga hufvudstäders. För
detta mål hafva betydliga uppoffringar gjorts af
kommunen. Brandkåren, som är ordnad på militärisk
fot, men icke lyder under krigslagarna, består
af 1 brandchef, 2 officerare, 4 underofficerare,
2 maskinister och 125 man. Till beskaffenheten af
kårens verksamhet under åren 1876–79 kan man sluta af
det förhållandet att 13,63 proc. utgör hela den
utbetalta skadeersättningen af det försäkrade beloppet
för de egendomar, der eldsvåda timat. Till följd af
Tyska kyrkans och Eldqvarnens brand uppgick denna
procent 1878 till 28,91, men 1879 nedgick den till
3,14 proc. Antalet eldsvådor och tillbud till dylika
utgjorde sistnämnda år 190. Den årliga kostnaden
för Stockholms brandväsende belöper sig till omkring
150,000 kr.
Eldsprutande berg, geol. Se Vulkan.
Eldstad. I allmänhet betecknar detta ord en
apparat, i hvilken ett brännmaterial förbrinner så,
att det utvecklade värmet i större eller mindre
mån tillgodogöres för ett visst ändamål. Vid
anordningen af en eldstad har man att tillse både att
förbränningen må kunna ske så fullständigt som möjligt
och att det utvecklade värmet så väl som möjligt
tillgodogöres. I förra afseendet måste anordningen
hufvudsakligen bestämmas efter brännmaterialets
natur, i det senare åter efter beskaffenheten af de
föremål, som skola upptaga värmet. Det gifves en stor
mängd olika eldstadskonstruktioner. Stundom utgöres
eldstaden allenast af ett muradt plan, tjenande till
underlag för bränslet. I andra fall gör man bruk
af mycket invecklade mekanismer. I allmänhet utgöres
eldstaden af följande särskilda delar: eldstadsrummet
– jämte rosten, på hvilken brännmaterialet hvilar –,
i hvilket den hufvudsakliga förbränningen försiggår,
vidare den under rosten befintliga askugnen
(askrummet), hvari askan nedfaller och som tillika
insläpper och uppvärmer den till förbränningen
erforderliga luften och leder den under rosten,
samt eldkanalerna eller eldrören, som föra de
heta förbränningsprodukterna till skorstenen och
derjämte upptaga värmet från gaserna samt lemna det
åt de föremål, som skola uppvärmas. Rosten utgöres
af ett antal stänger, vanligen af gjutjern, hvilka
läggas på något afstånd från hvarandra. Luften
kommer från askugnen, tränger genom stängernas
mellanrum och strömmar upp i eldstadsrummet till
brännmaterialet. Vid eldstäder, der ved användes som
bränsle, gör man sällan bruk af rost, ehuru en sådan
äfven der kan vara af nytta. Der rost ej finnes,
förekommer ej häller särskild askugn. Eldstadsrummet
begränsas framtill af eldstadsluckan och baktill
af en upphöjning, benämnd eldbryggan, som hindrar
bränslet att nedfalla i eldkanalerna. Eldstadsluckan
bör kunna med lätthet öppnas och stängas samt bör,
när hon är sluten, fullständigt hindra luftens
inträde. Den är antingen i ett stycke eller i två
delar och förses lämpligen med en skyddsplåt mot
eldstadsrummet för att hindra hettans alltför starka
inverkan. I ändamål att förekomma den mörka rök,
som vid vanliga eldstäder bildas och föranleder
ölägenheter, gör man bruk af rökförtärande eller
rökförbrännande eldstäder. Dessa äro af flere olika
slag. Stundom använder man trappformiga rostar. Så
t. ex. vid den af Langen konstruerade eldstaden,
som funnit användning i Tyskland. Vid andra tillfällen
nyttjar man eldstäder med omvänd låga, der draget är
i motsatt riktning mot hvad eljest är vanligt. Denna
anordning nyttjas icke sällan, när ved användes
som bränsle i stora eldstäder. Man begagnar äfven
eldstäder, der brännmaterialet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
