Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 371-372 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska telegrafen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Elektriska telegrafen, fys. Tanken att menniskor
skulle kunna genom elektriciteten meddela sig med
hvarandra på långa afstånd väcktes först genom en
af den engelske fysikern Stephen Gray (d. 1736)
gjord upptäckt att en metalltråd, huru lång som
hälst, hvilken laddas med elektricitet i ena änden,
samtidigt blir elektrisk äfven i den andra änden. När
det sedermera (år 1752) hade lyckats Benjamin Franklin
(f. 1706, d. 1790) att leda molnens elektricitet ned
till jorden, styrktes man i den uppfattningen att
elektriciteten kunde ledas långa sträckor och att
signaler derigenom borde kunna åstadkommas. Smärre
försök gjordes i detta hänseende; men i anseende till
dålig isolation af den ledande tråden vans genom dessa försök



intet nämnvärdt praktiskt resultat. Ett flere
gånger framstäldt förslag till signaleringssätt
bestod deri att man på afsändningsstationen satte
ledningstrådens begynnelseände i förbindelse
med konduktorn på en elektricitetsmaskin och på
mottagningsstationen hängde, å ledningstrådens
slutände, två flädermärgskulor, hvilka angåfvo
signalen genom att göra ett utslag. Dessa försök
misslyckades ofta till följd af bristande isolation;
ty friktionselektriciteten, det enda slag af
elektricitet man då kände, gör betydliga svårigheter
i afseende på isolationen.

Sedan Alessandro Volta (f. 1745, d. 1826) konstruerat
sin galvaniska stapel, fingo försöken en annan
riktning. S. Th. von Sömmering (f. 1755, d. 1830)
sökte 1808 att för telegrafiskt ändamål tillgodogöra
sig den galvaniska strömmens förmåga
att sönderdela vatten. Han begagnade
35 ledningstrådar, hvilka, för telegraftecknens
mottagande, voro ledda i en låda, innehållande vatten
(se fig.). När en ström sändes genom tvänne af dessa
trådar och passerade vattnet i lådan, uppstod vätgas
vid ena poltråden och syrgas vid den andra. Hvarje
bokstaf eller siffra hade sin ledningstråd. När ett
ord skulle telegraferas, förenade man batteriets
negativa pol med den tråd, som svarade mot första
bokstafven, och den positiva polen med andra
bokstafvens tråd. På mottagningsstationen kunde man
af gasutvecklingen observera hvilka tvänne bokstäfver,
som signalerades, och iakttaga, att den bokstaf var
föregående, vid hvilken dubbla
gasmängden (vätgasen) utvecklades. Ehuru denna
telegraferingsmetod utgjorde ett steg framåt, kom
den aldrig till praktiskt utförande, emedan den var
alltför långsam och omständlig.

Den af dansken H. K. Örsted (f. 1777, d. 1851) år
1820 gjorda upptäckten af den elektriska strömmens
magnetiska verkningar är den vigtigaste insatsen i
den elektriska telegrafens fullkomnande. De flesta
och vigtigaste telegraferingssystemen grunda sig
på elektromagnetismen.

Den amerikanske målaren S. F. B. Morse (f. 1791,
d. 1872) var en af de förste, som insåg, att den
elektriska strömmens förmåga att magnetisera jern
kunde begagnas för att på långt afstånd åstadkomma
bokstafssignaler. Hans system, hvilket sedermera
infördes öfverallt i hela den bildade verlden, består
dels af ett nytt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>