Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrokemiska teorien - Elektrokemiska aktinometern, fys. Se Aktinometer och Aktinograf - Elektrolys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elementet kombinerade metallerna eller metallerna
och vätskorna.) – Kem. I början af 1800-talet blef
elektricitetens inverkan på kemiska föreningar
föremål för undersökningar af Berzelius och
Hisinger i Sverige (1803) samt af Davy i England
(1806). Att ett nära samband mellan de elektriska
och de kemiska fenomenen förefinnes insåg man
snart, och flere elektrokemiska teorier uppställdes
för att förklara sammanhanget. Davy uttalade 1806
(sedermera utförligt 1812) den åsigten att de kemiska
och elektriska fenomenen måste bero af samma orsak. De
elektriska fenomenen visa sig, då kropparna inverka på
hvarandra i större massor; de kemiska fenomenen åter
inträda i kropparnas allra minsta delar. Stödjande
sig på Voltas åsigt att olika metaller i kontakt
med hvarandra antaga olika elektrisk spänning samt
på sina egna försök, förklarade Davy, att denna
elektriska spänning visar sig hos alla kroppar
med frändskap till hvarandra och att spänningen
är starkare, i samma mån som frändskapen är
större. Föreningen sker derigenom att, till följd
af denna elektriska spänning, de minsta delarna
attrahera hvarandra. Vid föreningen neutralisera de
motsatta elektriciteterna hvarandra, och en följd
deraf är värme- och ljusutvecklingen. Sönderdelning
af en förening genom den galvaniska strömmen beror
derpå att denna meddelar föreningens beståndsdelar
den spänning de hade, innan föreningen uppstod. En
annan elektrokemisk teori uppställdes 1812 af
J. S. K. Schweigger, som antog, att alla kroppars
minsta delar ega formen af kristaller och att dessa
"mikrokristaller" hafva lika många elektriska poler
som hörn. Så länge kroppen befinner sig i det
fasta och flytande tillståndet, äro de motsatta
hörnen laddade med oliknämniga elektriciteter,
till följd hvaraf dessa mer eller mindre starkt
attrahera hvarandra. Dessa olika elektriciteter i
de motsatta polerna äro icke i jämnvigt hos de fasta
kropparna, men väl hos de flytande, till följd hvaraf
de minsta delarna hos en vätska ej så fast attrahera
hvarandra. Hos gaser antogos alla polerna ega samma
slags elektricitet, hvadan en repulsion mellan de
minsta delarna måste uppstå. Schweigger påstod äfven,
att olika kroppar ha olika elektricitet i öfvervägande
mängd: hos syror t. ex. är den negativa rådande; hos
baser tvärtom. Enligt Berzelii elektrokemiska teori –
uppställd 1813, fullständigt genomförd 1819 – finnas
hos kropparnas minsta delar, atomerna, elektriska
poler med motsatta elektriciteter. Allt efter
den ena eller andra elektricitetens öfvervigt
vid endera polen är atomen elektropositiv
eller elektronegativ. Till följd deraf blifva
kropparna mer eller mindre elektropositiva eller
elektronegativa mot hvarandra. Af alla grundämnen
är syret mest elektronegativt och kalium mest
elektropositivt. Föreningen mellan tvänne ämnen
beror derpå att ämnenas, med motsatta elektriciteter
laddade, atomer attrahera hvarandra, hvarvid genom de
motsatta elektriciteternas neutralisering värme och
ljus utvecklas. Sålunda uppkomna föreningar af första
ordningen kunna sjelfva vara polärt motsatta och
ingå nya föreningar af andra ordningen, hvilka åter
kunna bilda föreningar af tredje ordningen. Hvarje
sammansatt kropp
kan således, enligt Berzelius, delas i tvänne
beståndsdelar, dessa ofta ytterligare i tvänne,
o. s. v. Så består t. ex. alun af svafvelsyradt
kali och svafvelsyrad lerjord, det svafvelsyrade
kalit af svafvelsyra och kali, svafvelsyran af
svafvel och syre, kalit af kalium och syre. I flere
fall får man antaga, att atomerna hafva eller,
efter omständigheterna, kunna erhålla flere
"polarisationsaxlar" och till följd deraf mer
än tvänne poler, hvilka kunna attrahera dylika
poler med motsatta elektriciteter hos ett antal
atomer af andra ämnen. Deraf följer, att 1 atom
af ett ämne kan förenas med två, tre eller flere
atomer af ett annat ämne. Denna elcktrokemiska
teori genomfördes af Berzelius med den strängaste
konseqvens och var under lång tid enväldigt herskande
inom vetenskapen. Tvifvel och invändningar mot
densamma framkastades först af J. B. Dumas. 1834,
och mot slutet af Berzelii lefnad blefvo de allt
flere. Slutligen, kort efter Berzelii död (1848),
öfvergafs teorien, åtminstone inom den organiska
kemien. P. T. C.
Elektrokemiska aktinometern, fys. Se
Aktinometer och Aktinograf.
Elektrolys (af Grek. elektron och lyein, upplösa),
fys., ett af Faraday bildadt ord, som betecknar en
sammansatt kropps sönderdelning genom en elektrisk
ström. En kropp, som på detta sätt sönderdelas,
kallas elektrolyt. För att en sönderdelning af
ifrågavarande beskaffenhet skall kunna försiggå måste
elektrolyten vara en ledare för elektriciteten och
bör derjämte befinna sig i flytande form, antingen
löst i en vätska eller smält. Exempel förekomma
dock äfven på elektrolys af fasta kroppar,
t. ex. kaliumhydrat. Vattnets elektrolys sker
så, att syre utvecklas vid den positiva och väte
vid den negativa elektroden. Detta förklaras af
Grothuss på följande sätt. En vattenmolekyl består,
såsom bekant, af en atom syre och två atomer väte,
af hvilka syret antages vara elektronegativt
och vätet elektropositivt. Då nu en elektrisk
ström går fram genom ett vattenlager, ordna sig
först dettas molekyler på sådant sätt, att i dem
alla det elektronegativa syret flyttat sig åt den
positiva elektrodens håll, hvarefter den molekyl,
som är i beröring med den positiva elektroden,
sönderdelas. Dervid afsätter sig syret på elektroden,
men vätet förenar sig med det syre, som samtidigt
frigöres från nästa vattenmolekyl, o. s. v. ända
fram till den vattenmolekyl, som är i beröring
med den negativa elektroden, hvilken molekyls
väte afsätter sig på denna elektrod. Insättes i
en och samma ledning flere voltametrar (apparater,
som användas vid vattnets sönderdelning), så att
den elektriska strömmen samtidigt genomgår dem alla,
så sönderdelas lika mycket vatten i dem alla, huru
olika hvarandra de än må vara, hvaraf följer, att den
elektriska strömmens sönderdelande, kemiska verksamhet
är densamma i alla delar af strömbanan. Lika stor är
den äfven inuti sjelfva stapeln. Grenas strömbanan i
två lika delar och insättas i dessa två fullkomligt
lika voltametrar, en i hvardera, så sönderdelas lika
mycket vatten i båda, d. v. s. att mängden af det på
en bestämd tid sönderdelade vattnet är proportionel
mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
