Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Emalj - 3. Emalj - Emanation - Emanationsteorien, -hypotesen, fys. Se Emissionsteorien. - Emancipatio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tändernas massa, t. ex. i oxens veckade tänder; hos
andra saknas den alldeles, t. ex. hos elefantens
betar. Emaljen består af smala, fem- eller sexsidiga,
svagt buktiga, vattrade prismer, hos menniskan
ställda med sin ena ände mot elfenbenet (dentinet),
med den andra mot tandytan, hvarest de täckas
af den strukturlösa emaljhinnan. Dessa prismer,
som till största delen utgöras af kalksalter
(äfven kiselsyrade), bilda den hårdaste väfnaden i
djurkroppen och stå tätt packade intill hvarandra,
liksom styckena i en mosaik, utan märkbar
mellansubstans. G. v. D.
3. Emalj (se Emalj 1.), konstind., målning med
glasflusser, emaljmåleri; föremål, vanligen af
metall, betäckt eller hufvudsakligen prydt med emalj
(glasfluss). Glasflussen pulveriseras, fuktas,
anbringas medelst pensel eller annat verktyg på en
yta af metall (eller af fajans, porslin, glas), den
s. k. excipienten, fastsmältes vid denna, får sedan
långsamt svalna och poleras. Det enklaste slaget af
emalj förekommer å kokkärl och urtaflor. Af betydelse
ur konstnärlig synpunkt äro "guldsmedsemaljen" och
"målare-emaljen". – A. Guldsmedsemaljen (Fr. émail
incrusté) är ett slags mosaik, i hvilken de olika
färgerna anbringas bredvid hvarandra, antingen
omedelbart eller skilda genom fina metallkanter. Dess
underarter äro: a) Cellemaljen l. väggemaljen
(Fr. émail cloisonné), i hvilken teckningen utföres
medelst fina metalltrådar (guld, messing), som
fastlödas på excipientens (guld, koppar, porslin)
yta och bilda låga väggar (cloisons) mellan de olika
figurerna och figurdelarna. Mellanrummen (cellerna)
fyllas med emalj. Detta emaljeringssätt öfvades tidigt
i det bysantinska riket och öfverfördes derifrån
till det vestra Europa, der Köln, Trier och andra
städer vid nedre Rhen under den tidigare medeltiden
voro hutvudorter för denna tillverkning. I våra dagar
utföras med stor skicklighet cellemaljer uti Indien,
Kina och Japan, ehuru på enklare material (koppar,
porslin, messing). Gamla cellemaljer äro ytterst
sällsynta och dyrbara. En Linköpings domkyrka
tillhörig biskopsmössa, prydd med emaljplåtar,
förvaras i Statens historiska museum, b) Gropemaljen
(Fr. émail champlevé), i hvilken teckningen utföres
medelst gravering, i det att antingen figurerna
och figurdelarna eller ock mellanrummen mellan
dessa figurer fördjupas i metallytan, och de
sålunda uppkomna fördjupningarna (groparna) fyllas
med emalj. Såsom excipient brukas oftast koppar,
hvars icke emaljerade partier då vanligen förgyllas,
så att figurerna antingen framstå i emalj mot guld
eller i guld mot emalj. Denna teknik nyttjades
under medeltiden i städerna vid Rhen, i Frankrike
(Limoges) och uti Italien samt öfvas ej sällan i
våra dagar, särskildt i Paris, Wien och Moskva. Gamla
emaljer af detta slag, alla ursprungligen afsedda
för kyrkligt bruk, finnas i Nationalmuseum, i
Statens historiska museum, i Upsala domkyrka (det
s. k. Arcimboldi offerskrin), i Skokloster-samlingen
och på fl. a. ställen, c) Reliefemaljen (Fr. émail
de basse taille l. émail translucide sur relief),
i hvilken teckningen utföres med grafstickel i låg
relief samt derefter färglägges med
genomskinlig emalj, som bildar en jämn yta, genom
hvilken reliefens högre ställen skimra ljusare
och de lägre mörkare. Såsom excipient nyttjas
guld eller silfver. Detta arbetssätt uppkom uti
Italien, öfverfördes derifrån till Frankrike
och Tyskland samt blomstrade på 1400-talet i
Montpellier och vid Rhen. Dess äldre alster äro mycket
sällsynta. F. n. användes detta arbetssätt egentligen
å vissa ordensdekorationer.
– Till guldsmedsemaljen måste slutligen hänföras
emalj på upphöjdt arbete (Fr. émail de ronde bosse
l. de haut relief): metallföremål med upphöjda
partier af olikartad form, öfverdragna med färgade
glasflusser. – B. Målare-emaljen (Fr. émail peint) är
en verklig målning med emaljfärger på metall (vanligen
koppar), hvilken, åtminstone i de flesta fall, förut
erhållit en särskild grundning genom att öfverdragas
med ett tunt lager af genomskinlig emalj. Denna teknik
uppkom, sannolikt under påverkan af glasmålningen,
på 1300-talet i Limoges (sådana arbeten benämnas
derför företrädesvis Limogesemaljer), nådde
en hög grad af fulländning på 1500-talet och har
sedermera öfvats i de flesta europeiska land, jämväl
i Sverige, der Johan Georg Henrichsen (d. 1779) var en
framstående konstnär på detta område. Äfven i Kina
och Japan har denna konstart af gammalt varit känd.
Emaljmålning har blifvit använd å en mängd olikartade
föremål: i äldre tider å bords- och dryckeskärl af
olika slag, men jämväl å taflor; i senare tider
företrädesvis å smärre föremål, dosor, etuier,
urfoder, smycken, miniaturporträtt; i Kina och
Japan å allahanda husgeråd, såsom brickor, skrin,
dosor, kannor, t. o. m. möbler (bord o. d.) Vackra
emaljmålningar, äldre och yngre, europeiska och
asiatiska, finnas i Nationalmuseum och Svenska
slöjdföreningens museum; en synnerligen framstående
emaljmålning finnes i konung Oskar II:s ego ("Kristus
bär sitt kors", Limoges-arbete från 1500-talet,
sannolikt af Jehan Courteys eller Jehan de Court),
andra i grefve F. Bondes, hrr Levertins, Chr. Hammers,
E. A. Bomans m. fl. samlingar. – Beslägtad med
målare-emaljen, ehuru vanligen ej bärande detta namn,
är emaljdekorationen å fajans, porslin och glas.
– Under det oegentliga och vilseledande namnet kall
emalj förstås ett slags lackering å metall, afsedd
att imitera egentlig emaljdekoration, men saknande
dennas solida och kännetecknande egenskaper.
Upk.
Emanation (Lat. emanatio, af emanare, utflyta, utgå),
alla tings utströmmande eller utveckling ur det högsta
väsendet. Se Eon och Gnosticism. – Emanatism, lära
eller åsigt, som antager emanationen. – Emanera,
utflyta, utgå, härröra. – Låta emanera, utfärda
(t. ex. en förordning).
Emanationsteorien, -hypotesen, fys. Se
Emissionsteorien.
Emancipatio, Lat., hos romarna en sons frigifning
från fadersväldet. Denna frigifning plägade så tillgå,
att fadern genom mancipatio (ett slags försäljning med
vissa formaliteter) öfverlemnade sonen i en annan
persons våld, hvarefter denne återställde sonen i
faderns ego. Detta skedde tre gånger, hvarefter sonen,
enligt romersk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
