- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
517-518

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sista perioden ej haft några författare af första
rang att uppvisa. Orsakerna dertill hafva varit många:
den reflekterande tidsriktningen, en alltjämt stigande
smak för sinneberusande musik och dekoration i stället
för poesi, medelklassens ökade praktiska bestyr,
de rikes puritanska pryderi o. s. v. Åtskilliga
dramatiska dikter, som till följd af sina poetiska
förtjenster blifvit berömda, hafva ej egnat sig
för uppförande. Till dessa höra Byrons, Shelleys,
Scotts och Coleridges skådespel. Af högre dramatiskt
värde äro måhända de psykologiskt fina dramerna
af Joanna Baillie (1762–1851). M. G. Lewis, den
ofvannämnde stiftaren af en romantisk skola, skref
åtskilliga mycket omtyckta skådespel, hvilka dock
numera nästan äro glömda. Robert Browning (f. 1812),
den ofvannämnda skaldinnans make, egde stor dramatisk
begåfning, men var alltför mycket påverkad af Shelley
för att kunna teckna lifskraftiga gestalter. Henry
Taylor
(f. 1800) torde vara den främste bland
Englands nyare sorgespelsförfattare. Bland de
öfrige må nämnas: L. Shiel, J. S. Knowles, som tog
Shakspeare till förebild, H. H. Milman, T. Talfourd
och romanförfattaren Bulwer. Lustspelsförfattare
af lägre ordning äro D. Jerrold, Buckstone, Planché
m. fl.

Den prosaiska literaturen under 19:de årh. har
varit omätligt omfattande. Särskildt har romanen
blifvit bearbetad af en mängd författare och
författarinnor. Alla de idéer och sträfvanden, som
rört sig inom den engelska nationen, hafva blifvit
använda till ämnen för romanen. På den senare tiden
har likväl den s. k. sensationsromanen svingat sig upp
till herskare öfver alla de öfriga riktningarna. En
ny period för romandiktningen började med Walter
Scott
(se d. o.), hvars inflytande sträckte sig
öfver hela den civiliserade verlden. Scott, som
under sjutton år (1814–31) utgaf trettio särskilda
romaner af betydlig storlek (47 band), förstod att
på historiens mark utveckla alla de förut omhuldade
romanslagens bästa egenskaper. Hans första roman,
"Waverley", gaf sitt namn åt de följande, hvilka
ofta benämnas "Waverley-romanerna" och bland hvilka –
utom den nämnda – "Guy Mannering", "Antiquary", "Rob
Roy", "Heart of Midlothian", "Bride of Lammermoor",
"Legend of Montrose", "Ivanhoe", "Kenilworth",
"Fair maid of Perth", "Quentin Durward" och
"Woodstock" torde vara de förnämsta. Alla hans
romaner utmärka sig för en konstnärlig fulländning
i både komposition och utförande samt för ett
genomgående drag af humanitet. Till Scotts skola
höra först och främst den produktive G. P. R. James
(1801–72), hvilken stundom förmådde höja sig upp
till sin mästares närhet (i "Darnley" m. fl.), vidare
H. Smith, J. Banim, Th. Grattan, J. Wilson, J. Galt
och skotten W. E. Aytoun. Bland mera sjelfständiga
romanförfattare äro Bulwer, Dickens och Thackeray
de mest framstående. Edward Lytton Bulwer
(1805–73) var mycket mångsidig och beläst; hans
största företräden voro ett skarpt förstånd, en stor
menniskokännedom, en utmärkt kompositionstalang och
förmåga att berätta på ett spännande sätt. De bästa
bland hans arbeten äro

de, som behandla engelska förhållanden: "Pelham",
"Eugène Aram", "Ernest Maltravers" m. fl. Dickens och
Thackeray upptogo, med vidsträcktare synkrets, den
gamla humoristiska familjeromanen. Charles Dickens
(1812–70), pseud. Boz, egde i sin makt både en
drastisk komik och ett gripande patos samt leddes
i hela sitt författarskap af en human sträfvan att
förbättra de fattiges och de förtrycktes ställning. En
stor mängd af de nyaste humoristerna såväl i Amerika
som Europa hafva tagit honom till förebild. Hans
ryktbaraste verk äro "The Pickwick-papers", "Oliver
Tvist", "Nicholas Nickleby", "Martin Chuzzlewit"
och "David Copperfield". En helt annan natur än
Dickens var den skarpsinnige, menniskofientlige
William Makpeace Thackeray (1811–63), en mästare
i den realistiska sedemålningen och den dräpande
satiren. Hans bästa romaner äro "Vanity fair"
och "The virginians". Utom de nämnde stormännen
funnos, under förra hälften af innevarande
århundrade, åtskilliga romanförfattare af andra
rang. Till dem hörde kapten Marryat (1792–1848),
en humoristisk realist, den utmärktaste bland
de engelske sjöromanförfattarna. Hans riktning
följdes af Chamier, Glascock, Basil Hall och Ch.
Wilson.
Det irländska lifvet skildrades af den
mångsidiga lady Morgan (1786–1859), Crofton Croker
(1798–1854), W. Carleton, S. Lover, Ch. Lever
och G. Griffin. Bunyans allegoriska manér upptogs
med framgång af William Godvin (1756–1836), som
i sin "Caleb Williams" lemnade ett psykologiskt
mästerstycke, och George Croly. Röfvareromanerna
fingo en framstående bearbetare i W. H. Ainsworth
(f. 1805). Den etnografiska romanen fick begåfvade
representanter i Th. Hope, Frazer, Madden, Morier,
Trelawney, Rowcroft
och många andra. Med början
af 1850-talet erhöll, under inflytande af franska
förebilder (A. Dumas d. ä., Eugène Sue m. fl.),
sensationsromanen stort insteg i England. Den
talangfullaste författaren på detta område är
Wilkie Collins ("The woman in white" m. fl.). Den
produktivaste är miss Braddon ("Aurora Floyd"
m. fl.). På gränsen till sensationsromanen står A.
Trollope.
En religiös tendens är det utmärkande för
kardinal Wiseman och protestanten Ch. Kingsley (den
mystisk-kristliga romanen "Hypatia" m. fl.). Bland
öfriga romanskrifvare i 19:de årh. äro följande de
förnämste: B. Disraeli (lord Beaconsfield), den
ypperste representanten för "det unga England",
den under pseudonymen "Currer Bell" ryktbara miss
Ch. Brontë ("Jane Eyre"), lady Blessington, miss
Martineau, Maria Edgeworth, Ch. Reade, T. Hughes,
G. Macdonald, J. Mecarthy,
lady Fullerton, miss
J. Kavanagh, W. Black, M. Collins, mrs Gaskell, mrs
Oliphant, miss Thackeray, miss Yonge, miss Edwards,
mrs Wood, miss Broughton och den under pseudonymen
"Ouida" ryktbara miss de la Ramée. Främst bland dem
alla stod den under pseudonymen "George Eliot" bekanta
och 1880 aflidna Mary Evans (genom de psykologiskt
sanna teckningarna i "Adam Bede", "Romola", "Daniel
Deronda" m. fl.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:31:44 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free