Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eophyton - Eos, Grek. mytol. - Eos, svensk litterär tidning - Eosander, Johan Fredrik, friherre Göthe, svensk militär och arkitekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konvergera. Då exemplar korsa hvarandra, är det ena
vid beröringsstället liksom afslitet. Någon bestämd
gräns mot den omgifvande stenmassan förefinnes i
allmänhet icke. Slutligen saknas kolpartier helt
och hållet. Dertill kommer, att E. uppträder under
samma former i till tiden vidt skilda geologiska
formationer, samt att liknande spår äfven finnas vid
nutida sandiga hafsstränder. Dessa bildas på det
sättet att hafsalger af strömningar i det grunda
vattnet släpas framåt långs bottnen och dervid
förorsaka fåror i sanden eller slammet. Dessa
fåror blifva på längden strierade, i det att
hvarje flik af algen gifver upphof till en fin
fåra inuti den större. Enligt detta tolkningssätt
vore således E. spår af växter; dock är det
ej omöjligt, att något slags djur äfven skulle
kunna gifva upphof till spår af samma utseende.
A. G. N.
Eos, Grek. mytol., morgonrodnadens gudinna,
motsv. romarnas Aurora, dotter af Hyperion och
Theia, syster till solguden Helios och mångudinnan
Selene. Tidigt om morgonen lemnar hon sitt läger vid
Oceanens rand för att såsom dagens och solgudens
förebud köra sitt glänsande spann upp på himmelen
och sålunda öfver verlden sprida morgonens gryende
ljus. Hos skalderna kallas hon derför dels den klart
glänsande, saffranmantlade, dels den rosenfingrade
gudinnan, hvilken sistnämnda benämning, enligt
de gamles egen förklaring, skall hafva sin grund
deri att i Grekland och Orienten morgonrodnaden
ofta ter sig såsom en krans af rodnande strålar,
hos hvilka man fann likhet med handens utspärrade
fingrar. E. var förmäld med Astraios, men utkorade
äfven många dödliga till sina älsklingar. Ryktbarast
bland dessa är Tithonos. Åt denne utverkade hon af
Zeus odödlighet, men glömde att för honom äfven
begära evig ungdom, hvadan han hastigt åldrades och
slutligen förvandlades till en gräshoppa. För någon
egentlig dyrkan synes E. icke hafva varit föremål. Af
den bildande konsten framställdes hon stundom
bevingad, men oftare stående på en af bevingade
eller obevingade hästar dragen vagn. Jfr Aurora.
A. M. A.
Eos, svensk literär tidning, som utkom
under åren 1839 och 1840 och hade till redaktör
C. J. Lénström. Första årgången, n:o 1–104, trycktes
i Gefle, andra årgången, omfattande endast qvartalet
Jan.–Mars 1840, i Upsala. -rn.
Eosander, Johan Fredrik, friherre Göthe, svensk
militär och arkitekt, f. i Livland (året obekant),
blef 1692 konduktör vid fortifikationen och
tog 1698 afsked ur svensk tjenst samt ingick i
brandenburgisk, hvarefter han fick på kurfurstens
bekostnad företaga en resa till Italien och Frankrike,
för att utbilda sig såsom arkitekt. Han blef
1699 kapten och hofarkitekt samt vann Fredrik I:s
synnerliga ynnest genom sina lyckliga dekorationer
och festanordningar. 1702 utnämndes E. till förste
byggnadsdirektör öfver alla militära och civila
byggnader i Preussen. Han stod då på höjden af sitt
anseende, omhuldad af sin monark och dennes gemål,
den snillrika Sofie Charlotte (som kallade honom
sitt orakel i konstangelägenheter) samt gynnad af
den inflytelserike finansministern grefve von
Wartenberg jämte andra hof- och stats-ämbetsmän. Han
beskylles emellertid af tyska författare för
afund och intriger mot den framstående dåvarande
slottsbyggnadsdirektören Andreas Schlüter,
hvars störtande i konungens ynnest han skall
hafva sökt åstadkomma genom att inleda honom i ett
byggnadsföretag, ändringen och påbyggnaden af gamla
"Mynttornet", hvilket snart visade sig fullkomligt
förfeladt. Sannolikt äro dock underrättelserna
rörande denna sak och den andel E. i densamma skulle
hafva tagit mycket partiska mot honom. Visst är,
att han under hela Fredrik I:s tid bibehöll dennes
bevågenhet i hög grad och att han erhöll flere
utnämningar och uppdrag såsom bevis derpå. Så sändes
han 1704 till Karl XII i Varsjav med fredsförslag
och derifrån till rådet i Stockholm, blef 1705
öfverste och generalqvartermästare, erhöll 1707,
efter Schlüter, direktionen öfver slottsbyggnaden
i Berlin samt utnämndes 1712 till brigadier och
direktör öfver fortifikationen. Hans verksamhet på
det arkitektoniska området var under denna tid ganska
omfattande: han började 1704 byggandet af slottet
Schönhausen, fick uppsigt öfver byggnadsarbetena
vid Charlottenburg, uppförde 1706–09 lustslottet
Favorite, orangeriet i Oranienburg samt lustslottet
Mobbijou, fullbordade åtskilliga delar af Berlins
slott, till hvars yttre och inre anläggning han
äfven uppgjort delvis nya ritningar, äfvensom 1709
Atlandsburgs byggnad. Emellertid ingick ett nytt
tidehvarf med Fredrik Vilhelm, som ej egde sin
(1713) aflidne faders konstsinne och begär för
utgifter. E. ville ej medgifva de indragningar i sin
lön, hvilka den nye konungen föreslog, utan föredrog
att lemna den preussiska tjensten och gick åter i sitt
gamla fäderneslands. På en sändning till Bender 1712
hade han haft tillfälle att göra Karl XII:s personliga
bekantskap och intaga honom till sin förmån, hvilket
hade till följd att han nu genast (s. å.) nämndes
till svensk "abgesandt" vid preussiska hofvet och
erhöll samma adliga värdighet, som förlänats hans fars
syskonbarn, assessor S. Göthe. Ett halft år senare
(i Juni 1713) blef han friherre och kort derefter
generalkvartermästare vid svenska armén i fält. 1714
inställde han sig vid hären i Pommern, utnämndes
1715 till generalmajor, men blef s. å. preussisk
fånge vid Stralsunds öfvergång. Han fick dock på
hedersord resa till Frankfurt a. M. och qvarstod till
1720 i svensk tjenst. I Frankfurt påstås han genom
yppigt lefnadssätt samt på en präktig konstsamling
hafva förstört sin frus arf samt skingrat det
dyrbara Merianska biblioteket och gravyrsamlingen,
hvilka han fått med henne. Men efter all sannolikhet
ligger deri någon öfverdrift, och hans obestånd var
troligen föranledt af både flere och längre verkande
orsaker. Hans stora skicklighet hade emellertid gjort
honom bemärkt äfven af konung August II i Polen, som
1722 kallade honom till Dresden och 1723 utnämnde
honom till generallöjtnant i polsk och sachsisk
tjenst samt chef för fortifikationen. Der säges
han hafva, liksom i Frankfurt, sysslat mycket med
alkemi. E. afled i Dresden 1729, och med honom utdog
ätten. Efter hans död utgafs ett arbete af honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
