- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
655-656

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erigeron, Binka, bot. - Erigone, Grek. sagohist. 1. Dotter af Ikarios - Erigone. 2. Dotter af Aegisthus och Clytæmnestra - Erik, svenska konungar - Erik. 1. E., konung af Ynglingaätten - Erik. 2. E. Edmundsson, E. Väderhatt - Erik. 3. E. Segersäll - Erik. 4. E. Årsäll, l. Kol, Blot-Svens son - Erik. 5. E. den helige, E. IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kl. Syngenesia L., är utmärkt genom de i flere kretsar
sittande, korta, nästan trådsmala kantblommorna. Af
detta i våra fjälltrakter synnerligen formrika
slägte upptaga floristiska arbeten vanligen 6
arter för Skandinavien, hvilka dock lämpligen
kunna fördelas på 2 kollektivarter. Ännu en art
träffas ej så sällan förvildad på ballastplatser
o. dyl., näml. E. canadense. Denna ger ett
märkvärdigt exempel på hur en växt under gynnsamma
förhållanden kan utbreda sig vida utöfver sitt
ursprungliga område. Från sitt hemland Canada
kom den vid midten af 1600-talet med ett
uppstoppadt fogelskinn till Paris och har sedan
derifrån spridt sig öfver större delen af Europa.
S. A.

Erigone (Grek. Erigone), Grek. sagohist. 1. Dotter
af Ikarios (se d. o.) – 2. Dotter af Aegisthus och
Clytaemnestra samt förmäld med Orestes. Enligt en saga
ville Orestes döda E. på samma gång som hennes moder,
men hindrades af gudinnan Artemis, som räddade E. och
gjorde henne till sin prestinna. A. M. A.

Erik, svenska konungar. – De första svenska historiska
arbeten, som skildra den äldsta tiden, nämligen den
prosaiska krönikan och rimkrönikorna, uppgifva, efter
Jordanes (De origine actibusque Getarum, omkr. 552),
"att förste konung i Götaland, var hette Erik",
och göra honom till samtida med Saruch, patriarken
Abrahams faderfaders fader. Uppgiften att E. var
Götalands förste konung återfinnes i Ericus Olai
(d. 1486), Olaus Petri (d. 1552) och Laurentius
Petri (d. 1573) m. fl:s krönikor. Ingen af alla
dessa krönikor har derefter att berätta om någon
konung i Sverige med namnet E. före E. Emundsson
l. Väderhatt, som lefde på 800-talet. Isländska
sagor nämna deremot flere Erikar såsom regerande
i Sverige före E. Emundsson, och Johannes Magni
(d. 1544) upprättade en konungalängd, enligt hvilken
E. Emundsson var den sjette konungen i Sverige med
namnet E., E. Segersäll den sjunde, E. Årsäll, såsom han kallar
Stenkil, den åttonde, E. den helige den nionde
o. s. v., så att den svenska historien prunkade
med tretton Erikar före Gustaf Vasa. Johannes Magni
uppgift blef för framtiden bestämmande vid beräknande
af Erikarnas ordningsnummer, och Gustaf Vasas son,
Erik, lät på grund af denna konungalängd kalla sig den
fjortonde. Om Erikarnas ordningsföljd fastställdes
på historisk grund, blefve E. Emundsson E. I,
E. Segersäll E. II, E. den helige E. III, E. Knutsson
E. IV, E. Eriksson E. V, E. Magnusson E. VI, E. af
Pommern E. VII och E. den fjortonde E. VIII. – Konung
E. Eriksson skref sig E. III såsom den tredje konung
E. af erikska ätten.

1) E., konung af Ynglingaätten, Agnes son,
samregent med brodern Alrek (se d. o.), för hvars
hand han skall hafva fallit.

2) E. Emundsson, E. Väderhatt, lefde i senare
hälften af 800-talet; han uppgifves hafva blifvit
konung omkr. 850 och aflidit omkr. 882. E. låg i
mångårig strid med norske konungen Harald Hårfager om
besittningen af Värmland. Sitt binamn, Väderhatt,
fick han, enligt sagan, med anledning deraf att han
ständigt gynnades

af god vind under de härfärder han företog till1
landen på andra sidan Östersjön.

3) E. Segersäll, den förres sonson och son
till konung Björn, regerade i början samfäldt med
sin broder Olof, men efter dennes död allena.
Olofs son, Styrbjörn Starke, som uppsvingat
sig till höfding öfver de berömde Jomsvikingarna,
återkom med härsmakt till Svitiod för att tilltvinga
sig del i riket efter sin fader, men besegrades af
E. i slaget på Föresvallarna vid Upsala, sannolikt
omkr. 988. Efter denna seger skall E. hafva fått
tillnamnet Segersäll. E. underlade sig Danmark
och förjagade konung Sven Tveskägg derifrån samt
regerade sedermera i fred öfver både Sverige och
Danmark till sin död, som sannolikt inträffade
omkr. 994. Han skall i Danmark hafva låtit döpa
sig, men sedermera återgått till åsagudarnas dyrkan.
E. var gift med Sigrid Storråda och hade med henne
sonen Olof Skötkonung.

4) E. Årsäll, l. Kol, Blöt-Svens son, omtalas såsom
konung i Svea land under 1000-talets sista årtionden
(samtidigt med Inge d. ä.). Om E. känner man knappt
mer än namnet; han skall hafva varit blot-man, liksom
fadern, och uppgifves af en föga tillförlitlig källa
såsom fader till konung Sverker d. ä. Namnet Årsäll
tillades honom derför att god årsväxt rådde
i landet under hans tid. – Enligt Johannes Magni
m. fl. var E. Å. samma person som Stenkil.

5) E. den helige, E. IX, var son af en Jedvard,
hvars engelska namn vittnar om den lifliga, från
England utgångna missionsverksamheten inom Sverige.
Sägner, hvilkas tillförlitlighet ej kan
pröfvas, läto honom på mödernet härstamma från äldre
svenska konungar. Han valdes af uppsvearna till
konung år 1150. Det är ovisst huruvida hans rike
sträckte sig utom Svealand; åtminstone Östergötland
hade andra konungar samtidigt. Han omtalas som
lagstiftare och nämnes såsom upphofsman särskildt
till det stadgande om gift qvinnas andel i boet,
som ingått i medeltidens till vår tid bevarade
lagar. Hans vänsällhet och fromhet prisas.
Af fromt nit företog han år 1157 en korsfärd till
Finland, hvarest han som missionär qvarlemnade
Upsalabiskopen Henrik. Den 18 Maj 1160 föll han
i strid mot den danske prinsen Magnus Henriksson,
hvilken ansåg sig ega arfsrätt till konungadömet.
Eriks gemål, Kristina, var dotter af k. Inge d. y.
Han hade fyra barn: Knut, som blef konung, Filip, som
sannolikt var stamfader till Knut Långe,, Margareta,
som blef gift med k. Sverre i Norge, och Katarina,
som, likaledes gift i Norge, blef svärmoder först
till den norske jarlen Håkan Galen och sedan till
lagman Eskil i Vestergötland. – Straxt efter E:s död
spridde sig rykten om hans helighet och om de under,
som skedde vid hans graf eller med dem, som anropade
hans förböner. Ehuru aldrig af påfven förklarad
för helgon, dyrkades han såsom sådant inom de nordiska
kyrkorna. Hans minne firades på dödsdagen, d. 18
Maj (Eriksmässan), och äfven den 24 Januari, emedan
hans ben denna dag år 1273 flyttades från domkyrkan
i Gamla Upsala till den nuvarande staden Upsala.
Benen, af hvilka ett är en af ett skarpt vapen
genomskuren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free