Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esmarch - Esmarchs binda - Esmark - Esménard, Joseph Alphonse d', fransk skriftställare - Esmeraldas - Esne - Esocidæ - Esop. Se Acsopus. - Esoterisk. Se Akroamatisk - Esox
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pandektenrechts (1859–60) samt, anonymt eller
under pseudonymen Karl von Alsen , några
poetiska arbeten: Der sieg von Borrrhöved
(1847), Der hort der dichtung (1853), Aus alten
und neuen tagen (1861) och Knud Laward (1865).
1. och 2. E. Ebg.
Esmarchs binda, kir., en efter uppfinnaren, J. A. F.
Esmarch, benämnd apparelj. som består af en ungefär
2 tum bred, mycket elastisk binda, hvarmed man
före operationer å extremiteterna från handen eller
foten i riktning uppåt starkt omlindar lemmen långt
förbi det ställe, der det operativa ingreppet – äfven
vid en amputation – skall företagas. På sådant sätt
drifves blodet ur den omsnörda delen in i den öfriga
kroppen. Ofvanför denna binda omgifves extremiteten
med en annan, som är hårdt tillsnörande, på det att,
när den förra aftages för operationens utförande,
intet blod må komma tillbaka i den afstängda delen. På
detta sätt är det möjligt att utföra äfven större
operationer utan förlust af en enda droppe blod. När
den cirkulärt tillsnörande bindan sedan aftages, kan
visserligen efterblödningen blifva tämligen betydlig,
men dels kan man, genom ett sorgfälligt underbindande
af alla synliga ådror, taga försigtighetsmått mot
efterblödningar, dels kan det i många fall, äfven om
blodförlusten sedermera ej skulle vara särdeles mycket
mindre, vara en oskattbar fördel att under sjelfva
operationen ej besväras af blödningen. Rsr.
Esmark. 1. Jens E., norsk universitetslärare och
mineralog, f. i Jylland 1763, uppehöll sig 1789–91
vid bergsseminariet i Kongsberg, hvarest han aflade
bergsexamen, samt blef, efter en längre utrikes
resa, 1797 assessor vid Overbergamtet och 1802
lärare vid ofvan nämnda seminarium. 1814 utnämndes
han till professor i bergsvetenskap vid Kristiania
universitet. Död 1839. – Naturhistoriska och tekniska
afhandlingar af E. finnas spridda i åtskilliga
tidskrifter. Särskildt utgaf han bl. a. Reise fra
Christiania til Trondhjem samt en tour till Jämteland
(1829). – 2. Hans Morten Thrane E., norsk mineralog,
den föregåendes son. f. 1801, aflade teologisk
examen och tjenstgjorde sedermera först i Eidanger
(Kristiansands stift) samt blef derefter kyrkoherde
i Ramnäs (Kristiania stift), tilldess han, 1870,
tog afsked från sistnämnda befattning. E. är en
mineralog af stort anseende, hvilket han förvärfvat
sig hufvudsakligen genom sina undersökningar af
den intressanta trakten omkring Langesundsfjorden,
hvarest han upptäckt många nya mineral. – 3. Laurits
Martin E., norsk universitetslärare och zoolog,
den föregåendes broder, f. 1806, blef student 1827,
universitetsstipendiat i zoologi 1843 samt 1854 lektor
och 1863 professor i samma ämne. Från 1847 var han
konservator vid universitetets zoologiska samlingar,
som han betydligt förökat och öfver hvilka han sedan
1854 är intendent, 1879 blef han derjämte intendent
öfver universitetets zootomiska samlingar. E. har
företagit flere vetenskapliga resor till olika
verldsdelar. Y. N.
Esmenard [-ar], Joseph Alphonse d’, fransk
skriftställare, f. 1770, tillhörde under den stora
revolutionen feuillanternas klubb och
måste efter dennas störtande (d. 10 Aug. 1792) fly ur
landet. Efter hemkomsten blef han afdelningschef vid
polisministeriet samt 1810 medlem af institutet. Till
följd af en artikel i "Journal de l’empire", riktad
mot ett ryskt sändebud, blef han landsförvisad,
vistades sedan en kort tid i Italien och dog på
hemvägen, 1811. För sitt literära anseende har E. att
tacka den beskrifvande dikten La navigation (1805,
ny uppl. 1806), som är rik på naturskildringar, men
enformig. Hans opera Le triomphe de Trajan (1807)
blef väl emottagen, och den af honom i förening med
Jouy författade operan Fernand Cortez (1800) vann
verldsrykte genom Spontinis musik.
Esmeraldas. 1. Provins i syd-amerikanska republiken
Ecuador. Arealen 19,267 qvkm. (350 qv.mil), 10,000
innev. (1878). – 2. Hufvudort i nämnda provins, nära
floden Esmeraldas utlopp. Omkr. 1,000 innev. Hamn.
Esne (Grek. Latopolis), stad i öfre Egypten, vid
venstra Nilstranden. Omkr. 12,000 innev. Hufvudstation
för karavanerna till Darfur, Kordofan och
Sennar. Liflig handel. I närheten finnas flere ruiner.
Esocidae, Gäddfiskar, zool., en till
blåsmunnarnas ordning (Physostomi) ibland fiskarna hörande
familj, som är utmärkt genom den enda, på ryggens
stjertafdelning belägna, tämligen korta ryggfenan, den
långsträckta, längs ryggen trinda, på sidorna något
hoptryckta kroppen o. s. v. De vistas i sött vatten,
men gå äfven ut i mindre salt vatten. De äro i hög
grad glupska roffiskar, som angripa icke blott sina
likar, utan snart sagdt de flesta i vattnet lefvande
djur. Till denna familj, som träffas i Europas,
Asiens och Nord-Amerikas vatten, hör gädd-slägtet,
Esox. J. G. T.
Esop. Se Aesopus.
Esoterisk. Se Akroamatisk.
Esox, Gädd-slägtet, zool., hörande till gäddfiskarnas
familj (Esocidae), utmärker sig bland annat genom den
breda, nedtryckta och afrundade nosen, den mycket
stora munöppningen, den utom underkäken framskjutande
öfverkäken, de stora, spetsiga tänderna o. s. v. Dit
hör den i Skandinavien vanliga gäddan, E. lucius, som
någon gång kan uppnå en längd af ända till 1,7 m. (5,7
f.), hvaraf något öfver en tredjedel kommer på
hufvudet, en vigt af 17 kilogr. (40 skålpund)
samt en ålder af öfver 100 år. Till färgen är hon
på ryggen svartgrön, på sidorna gröngrå, med sneda
gula tvärstreck eller rader af gulaktiga fläckar, på
buken hvitaktig; fenorna äro mörka, de bakre vanligen
fläckiga. Gäddan, som i Sverige förekommer öfver hela
landet i stillastående och rinnande vatten samt utmed
kusterna, leker under vårmånaderna. En betydlig styrka
i förening med en hos fiskarna mindre vanlig snabbhet
gör henne farlig för de flesta i vattnet lefvande
djur äfvensom för vattenfoglar. Hon skonar icke en
gång smärre medlemmar af sin egen art. Orörligt
spejande efter sitt rof, håller hon sig dold för
detsamma, tills hon pilsnabbt rusar på sitt offer. För
hennes allt för stora tillökning sätta åtskilliga
rof- och simfoglar samt hennes egen roflystnad en
gräns. Det hvita köttet är något torrt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
