- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
1057-1058

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fattige i tre olika klasser: 1. de, som äro
oförmögne till arbete; 2. arbetsföre, som
af brist på arbetstillfälle ej kunna arbeta;
och 3. arbetsföre, som ej vilja arbeta. Den lika
behandlingen af dessa tre klasser kan betecknas såsom
fattigvårdslagstiftningens barndom, särskiljandet i
behandling såsom dess utveckling. – Den i menniskans
sedliga medvetande och religionens positiva bud
grundade kärleken till nästan låter fattigas vård och
underhåll framstå såsom ett ändamål för sig sjelf,
hvars uppfyllande inom de kristliga samhällena
kyrkan ursprungligen antingen direkt åtog sig eller
öfvervakade. Fattigdomens sociala betydelse föranledde
sedermera till ingripande i fattigvården medelst
en lagstiftande verksamhet, som, under ett kritiskt
särskiljande af de ofvan angifna grupperna af fattiga,
gjort fattigvården till en medborgerlig pligt.

I Sverige, liksom i andra land, var det under
medeltiden hufvudsakligen kyrkan, som tog
fattigvården i sin hand. Under denna tid, då
rikedomen på oupptagen mark lemnade tillräckligt
med arbete och uppehälle åt den arbetsföre, togs
fattighjelp naturligen i anspråk blott för de till
arbete oförmögne. Dessa voro emellertid af två
slag: sådana, som, ehuru oförmögne till arbete,
dock kunde gå omkring och tigga, och sådana, som af
ålder eller vanförhet saknade denna förmåga. För dessa
upprättades och underhöllos vid kyrkorna och klostren
hospital, helgeandshus, der de undfingo fullständig
försörjning och läkarevård. Kostnaderna bestredos
af kyrkans egodelar och de frivilliga bidrag,
som kyrkan förmedlade, i det hon ålade dem såsom en
synnerligt god gerning (hvilken särskildt anbefalldes
åt döende), hvarjämte hon till dessa kostnader
äfven genom särskilda uppbördsmän (tiggaremunkar)
insamlade medel. En del af tionden (i allmänhet en
tredjedel af de efter afdrag af sockenprestens andel
återstående två tredjedelarna, hvilka delades lika
mellan biskopen, sockenkyrkan och de fattige) var
jämväl till fattigvården anslagen. De till arbete
vanföre, hvilka dock orkade stryka omkring, födde
sig med frukterna af tiggeriet, hvilket i Sverige
under hela medeltiden och, med vissa inskränkningar,
ännu långt senare var ett legalt sätt för utfående
af fattighjelp. Äfven dervid var det företrädesvis
kyrkan, som gaf understödet, vare sig direkt eller
indirekt, i det hon tillät bonden behålla hela eller
en del af fattigtionden mot skyldighet att gifva
fattigunderstöd åt dem, som deraf voro i behof och
det begärde. – Den vid reformationens införande till
kronan gjorda indragningen af kyrkogodsen och tionden,
med undantag af den del, som tillföll sockenpresten,
ålade det borgerliga samhället som en moralisk
skyldighet att sörja för fattigvården – något som
jämväl ingick i det uppvaknade statsbegreppet. Med
statens ingripande i fattigvårdslagstiftningen
uppkommer, såsom redan är nämndt, föreställningen om
fattigvården såsom medborgerlig pligt, vid sidan af
den förut ensamt herskande uppfattningen af densamma
såsom grundad i religionens positiva bud. Då för
den senare uppfattningen alla utarmade voro, såsom
lidande medmenniskor, i

lika grad föremål för den kristliga barmhertigheten,
kom den förra naturligen att skilja mellan oförskylld
och sjelfforvållad fattigdom, eller – hvad som var
detsamma under en tid, då arbetsbrist var okänd –
mellan dem, som icke kunde, och dem, som icke ville
arbeta. De senare, såsom samhällsskadlige, undantogos
från fattigvårdens hjelp och blefvo föremål för en
statens hämmande, negativa lagstiftning, hvilken
yttrade sig i förordningarna mot lösdrifvare och
försvarslöse. De oförskyldt fattige skulle deremot af
sina bättre lottade likar underhållas; och denna pligt
lades på de dem närmast stående, i främsta rummet
nära anförvandter, sedan kommunen. Genomförandet af
den svenska helstaten (från Gustaf Vasas tid) hade
emellertid upplöst de, af de uppkomna stånden redan
undergräfda, gamla borgerliga kommunerna (landskapen,
häraden); endast den kyrkliga (socknen) återstod,
och på denna kom således fattigvårdstungan att hvila,
hvilket var så mycket naturligare, som fattigvården
ursprungligen varit en kyrklig angelägenhet. Med
grundsatsen att socknen skulle underhålla de henne
tillhöriga fattige uppkom behofvet att genom
lagstiftningen bestämma en persons hemort eller
den socken, till hvilken, i tvifvelaktiga fall,
en fattig skulle anses höra, och lagstiftningen
fick till uppgift såväl att lägga hinder för
socknarnas sträfvan att vältra fattigvårdsbördan
öfver på annan socken, som att motstå den af
fattigvårdsskyldigheten naturligt nog uppkomna
fordran att för befarad framtida fattigvårdstunga
kunna förbjuda inflyttning. Det är med lösning af
dessa problem fattigvårdslagstiftningen arbetat
från Gustaf Vasas tid ända till våra dagar. –
Det var först i k. förordn. d. 25 Maj 1847, som
alla dessa stridsfrågor på en gång upptogos till
lösning, och Sverige erhöll sin första fullständiga
allmänna fattigvårdslag. Den modifierades något,
hufvudsakligast i fråga om hemortsrätten, genom
Förordningen angående fattigvården i riket af d. 13
Juli 1853, hvilken i sin ordning fått gifva vika
för den i vissa punkter derifrån skiljaktiga nu
gällande förordning angående fattigvården, af d. 9
Juni 1871. De föregående hufvudsakligaste stadgandena
om den legala positiva fattigvården återfinnas i 1571
års Kyrko-ordning, Tiggareordningen af d. 28 Februari
1642, 1686 års Kyrkolag, Förnyad stadga och förordning
huru med tiggare och fattige, som rätt almosa behöfva,
så ock med landsstrykare och lättingar förhållas
skall, af d. 21 Oktober 1698, k. kungörelsen den 5
December 1788 angående skyldigheten att underhålla
sådana från den ena till den andra församlingen
inflyttade personer, som sedermera blifva vanföra och
icke kunna sig sjelfva försörja, samt k. kungörelsen
angående den allmänna skyldigheten att bidraga
till de fattiges vård och försörjande af d. 14
Februari 1811. I dessa lagstadganden uttalas först
och utvecklas sedermera socknens skyldighet att
försörja de derstädes hemmahörande fattige, och då,
under utvecklingens gång, behof uppstår att tydligt
bestämma hvilken socken bör betraktas såsom en
fattigs hemort, uppställer slutligen k. kungörelsen
d. 5 December 1788 såsom allmännaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0535.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free