Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fichte, Johann Gottlieb - Fichte, Immanuel Hermann von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menskliga medvetandet, eller, såsom han kallade det,
’jaget", förklara hela den verklighet, som förefinnes,
och att dymedelst vindicera detta "jag" såsom i
fullaste bemärkelse fritt eller rent af absolut
("jaget sätter sig sjelf"). Hans verldsåsigt blir till
följd deraf en apoteos af den menskliga personligheten
och ett förnekande af den oändliga personlighetens
verklighet. Gudsidén motsvaras ej af ett verkligt
väsende, utan är att fatta som en oändlig uppgift,
hvilken menniskan har att under oändlig sträfvan
söka närma sig, utan att likväl kunna uppnå dess
fulla förverkligande. Men icke i alla afseenden
röjer "jaget" omedelbart sin frihet. Endast som
sedlig vilja är menniskan i fullaste mening fri; som
förnimmande är hon bunden eller beroende af ett
"icke-jag", d. v. s. den omedvetna verkligheten
eller naturen. Men detta "icke-jag" är "satt"
af "jaget", naturen är ingenting annat än en
menniskoandens sjelfinskränkning. Men just i och
genom denna sjelfinskränkning röjer anden sin
absoluta karakter. Detta sker derigenom att han
såsom sedlig vilja nedbryter hvarje, på naturen
och de naturliga tendenserna beroende, gräns för
sitt lif. Inskränkningen eller gränsen blir derför
aldrig en "bestämd" eller oöfverstiglig gräns. Den
kan i oändlighet utflyttas, utan att dock kunna
fullständigt upphäfvas. Det sedliga arbetets väsende
ligger just i ett sådant i det oändliga fortgående
"utflyttande" af den för andens lif satta gränsen,
ett nedbrytande af hvarje bestämd gräns. Det sedliga
lifvet har följaktligen, enligt F., karakteren af
oändlig sträfvan, en sträfvan för sträfvandets egen
skull. Först derigenom blir det begripligt, huru den
i sig sjelf oändlige anden kan inskränka sig sjelf
och i så måtto vara både ändlig och oändlig. Han är
det förra med afseende på hvad han faktiskt är, det
senare med afseende på den uppgift, som föreligger
honom. Först genom att taga hänsyn till denna den
sedliga synpunkten kan man lösa menniskolifvets
gåtor. – F:s sedelära är i öfrigt närbeslägtad med
den kantiska, hvars principer han i detalj lyckats
fullständigare genomföra, än Kant sjelf. Genom
hvarje del af henne går ett drag af sedligt allvar
och en stränghet, som stundom öfvergår till verklig
hänsynslöshet. Det subjektivt personliga intresse för
dygdens och lycksalighetens slutliga förening, hvilket
Kant velat tillgodose genom att hänvisa till ett lif
efter detta, der denna förening skall åstadkommas,
sköts af F. åt sidan. Det oändliga, som för individen
återstår i förverkligandet af den sedliga uppgiften,
skall, enligt F., fyllas derigenom att individen åt
slägtet öfverlemnar det sedliga arbete han sjelf ej
kan utföra. – Af intresse äro för öfrigt hans åsigter
om äktenskapet, hvilka måste betraktas såsom verkligen
epokgörande. Med vida större skärpa och eftertryck
än någon bland sina föregångare gör han gällande,
att äktenskapets sedliga helgd ej beror på någonting
annat än sjelfva det personliga samlifvet emellan
makarna. Utmärkande för hans åsigt i detta afseende
är för öfrigt, att han betraktar den äktenskapliga
kärleken som en enhet af sedliga och sinliga moment,
af hvilka de första
dock ursprungligen skulle förefinnas endast hos
qvinnan, hvaremot mannens äktenskapliga lif, i
sig sjelf rent sinligt, först genom inverkan från
qvinnans sedlighet kan erhålla sedlig betydelse. (Jfr
Familj.) Som en af F:s lärjungar i detta fall
kan Hwasser betraktas. – Som rättsfilosof sökte
F. häfda den juridiska rättens sjelfständighet gent
emot sedligheten. Bestämdare än sina föregångare
framhåller han den juridiska lagens specifika
karakter. Dennes förklaring söker han dock finna
i det menskliga förnuftet. För att "jaget" skall
erhålla den första väckelsen till sjelfständigt lif
tarfvas dess sammanlefnad med andra jag, som kunna
gifva det en sådan väckelse. Men sammanlefnaden åter
kan vara möjlig endast under förutsättning att ett
rättstillstånd upprättas. För detta ändamål har man
ingått samhällsfördraget, hvarigenom man dels bestämt
hvad en hvar har rätt till (egendomsfördraget),
dels öfverenskommit att samfällt skydda hvarandras
rätt genom att upprätta staten (skyddsfördraget
och det borgerliga föreningsfördraget). –
Hvad statsförfattningen angår, förordar F., att
regeringsmakten skall anförtros åt en enväldig regent,
gent emot hvilken dock skall ställas ett eforat,
hvars medlemmar ega att, då de anse regenten hafva
missbrukat sin makt, sammankalla folket, för att
döma emellan dem och regenten. För öfrigt yrkar
F., att polisen skall utöfva sträng uppsigt öfver
medborgarna, på ett för den personliga friheten
synnerligen inskränkande sätt. – Efter anklagelsen
för ateism modifierade F. sina åsigter så till
vida, att han bestämdare utförde de panteistiska
tendenser, som redan förut förefunnos i hans
verldsåsigt. Bestämdare framhålles nu, att det är det
abstrakta, ej i individuel form framträdande jaget,
som är absolut. I samhällsläran framträdde äfven
under slutet af hans lif en bestämdare socialistisk
tendens. – De förnämsta af F:s skrifter äro: Ueber
den begriff der wissenschaftslehre (1794; 2:dra
uppl. 1798), Grundlage und grundriss der gesammten
wissenschaftslehre (1794; 3:dje uppl. 1802), Ueber
die bestimmung des gelehrten (1794), Grundlage
des naturrechts (1796–97), System der sittenlehre
(1798), Ueber die bestimmung des menschen (1800),
Der geschlossene handelsstaat (s. å.), Anweisung
zum seligen leben (1806), Die wissenschaftslehre in
ihrem ganzen umfange (1810) och Die staatslehre
(1820). Hans Sämmtliche werke utgåfvos 1845–46 af
hans son. – F:s framställningssätt är tungt och
ytterst svårbegripligt, hvilket gör hans lära
svårtillgänglig och menligt inverkat på hennes
spridning. Egentliga anhängare hade han inga.
L. H. Å.
2. Fichte, Immanuel Hermann von, tysk filosof, den
förres son, född i Jena d. 18 Juli 1797, studerade
filologi och filosofi i Berlin, blef 1822 lärare vid
gymnasiet i Saarbrücken, sedermera professor vid
gymnasiet i Düsseldorf, 1836 professor i filosofi vid
universitetet i Bonn och 1842 i Tübingen. 1867 nedlade
han sin professur, upphöjdes i adligt stånd och lefde
sedan såsom privatman i Stuttgart, der han dog d. 8
Aug. 1879. – Såsom filosof intog han en förmedlande
ställning mellan idealism och realism,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
