Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landvägar på i medeltal 16 km. afstånd från
hvarandra. Landsvägarnas underhåll samt
brobyggnadsskyldigheten åligger fastighetsegarna. På senare
tiden har det blifvit vanligt att fastighetsegarnas
åliggande i afseende å hållskjutsningen öfvertages af
entreprenörer, hvilka för sitt åtagande erhålla
en ofta betydande penningeersättning af de
skjutsningsskyldige. – Ehuru sjökommunikationen
måste upphöra under en del af den långa vintern,
har dock sjöfarten, till följd af landets långa
kuststräcka och rikedom på insjöar, en utomordentlig
betydelse såsom kommunikationsmedel. – En ansenlig
flotta af stora och beqväma passagerareångbåtar har
blifvit byggd på senare tiden. De mest trafikerade
ångbåtslinierna äro: från Petersburg, via Viborg,
Helsingfors och Åbo, till Stockholm samt till de
Österbottniska städerna; från Björneborg och Vasa
direkt till Stockholm; från Helsingfors, via Reval,
till Lybeck; från Viborg till Kuopio och Idensalmi
samt till Joensuu; från Vesijärvi jernvägsstation
till Jyväskylä; från Sordavala till Petersburg
(på Ladoga). Derjämte underhålla engelska ångare
(och på senare tiden äfven ett finskt ångfartyg från
Vasa) en regelbunden kommunikation, via Köpenhamn,
på England. – Saima kanal, som vid Viborg förenar
Finska viken med de betydande Saima-vattendragen,
är F:s mest anmärkningsvärda inre vattenväg. Den
öppnades för trafik d. 7 Sept. 1856, har en längd
af 59,3 km. (af hvilka 32 äro gräfda) samt är 2,7
m. djup och på bottnen 12 m. bred. Slussarnas antal
är 28. Vattenståndet i Saima eger en höjd öfver
hafvet af 76,2 m. En annan kommunikationsled af
stor betydelse är Pielis kanal, som 1879 uppläts
till begagnande. Utom dessa vattenvägar må nämnas
Konnus och Taipale kanaler, i farleden mellan Nyslott
och Kuopio, Lembois kanal, mellan Tavastehus och
Tammerfors, samt Vesijärvi kanal, mellan Päijanne
och Vesijärvi sjö, till hvars strand leder en bibana
från jernvägen mellan Helsingfors och Petersburg. –
Jernvägen mellan Helsingfors och Tavastehus, den
första, som byggdes i F., öppnades för trafik d. 17
Mars 1862. Sedermera hafva andra jernvägslinier,
i synnerhet i södra delarna af landet, blifvit
utlagda, och jernvägarna ega för närvarande en
längd af 876,5 km. Den förnämsta jernvägslinien
är Helsingfors–Viborg–Petersburg-banan, hvilken i
längd utgör hälften af finska jernvägsnätet och genom
Petersburg står i förbindelse med Europas öfriga
jernvägar. Från denna bana utgå, vid Riihimäki station,
jernvägar till Tavastehus, Åbo och Tammerfors,
från Kervo station en linie till Borgå samt från
Hyvinge station banan till Hangö. Utom de två
sistnämnda linjerna äro jernvägarna i F. byggda på
statens bekostnad, och äfven Hangö–Hyvinge-banan
tillhör numera statsverket. Anläggningskostnaderna
för samtliga finska jernvägarna uppgå till 75–80
mill. mark. Under anläggning är en jernväg mellan
Tammerfors och Vasa.
Telegraf- och postväsendet. Den elektriska telegrafen
i F. räknar sitt upphof från orientaliska kriget
(1853–1856). Olägenheterna af den i början af kriget
begagnade optiska
telegrafen föranledde ryska regeringen att 1855 anlägga
en elektrisk telegrafledning mellan Petersburg och
Helsingfors samt att kort derefter utsträcka denna
linie till Åbo. Ursprungligen var den afsedd endast
för krigsbehof, men inom kort uppläts den äfven
för enskild korrespondens, till en början på ryska
samt andra utländska språk (från 1858 på svenska
och senare jämväl på finska). Redan 1858 väcktes
fråga om inrättandet af ett sjelfständigt finskt
telegrafverk samt om bildandet af ett privat bolag
för detta ändamål. Men förslaget gick om intet till
följd af svårigheter från ryska styrelsens sida. Den
elektriska telegrafen i F. – jernvägstelegrafen
undantagen – tillhör derför fortfarande ryska
statsverket. Telegrafstationer finnas, på några få
undantag när, i samtliga städerna äfvensom i en del
landsorter. På de större jernvägsstationerna
är telegrafen tillgänglig äfven för enskild
korrespondens. En underhafskabel är af "Det store
nordiske telegrafselskab" sträckt från Nystad till
Grisslehamn. Dessutom är en kabel sträckt mellan fasta
landet och Åland samt derifrån till Grisslehamn. Den
elektriska telegrafen i F. (jernvägstelegrafen
ej medräknad) har en linielängd af 3,634 km. och
en trådlängd af 6,349 km. – F. är medlem af
verldspostföreningen. För postförbindelsen inom
landet gäller förordn. af d. 15 Mars 1881, som ordnat
postväsendet i närmaste öfverensstämmelse med nyare
postförfattningar i andra land. Antalet postanstalter
uppgick 1880 till 116. Med posten expedierades 1879
omkr. 3 mill. bref och 4,5 mill. tidningsnummer.
Penningeväsendet. Under föreningen mellan Sverige
och F. var penningeväsendets utveckling identisk i
båda dessa land. Myntet var detsamma i Sverige och F.,
och någon särskild myntning egde icke rum i sistnämnda
land, med undantag af en kortare period under
medeltiden, då ett slags kopparmynt, s. k. örtug,
slogs i Åbo. Efter skilsmässan från Sverige antogs,
på Borgå landtdag 1809, den ryska rubeln såsom F:s
mynt. Ryskt metalliskt mynt förefanns emellertid icke
vid denna tid i allmänna rörelsen, och sedelmyntet,
de s. k. banko-assignationerna, hvilka redan 1808
nedgått till hälften af sitt nominella värde, sjönko
1811 till 1/3 ocn slutligen till 2/7 af sitt värde. De
sedlar, som landets eget penningeinstitut, det år
1811 inrättade Vexel-, låne- och depositionskontoret
(numera Finlands Bank) berättigades utgifva
å 20, 50 och 75 kopek samt å 1, 2 och 4 rubel i
banko-assignationer, följde det ryska sedelmyntet i
alla dess värdevexlingar. Under sådant förhållande
var det naturligt, att den stora allmänheten föredrog
det svenska sedelmyntet framför det ryska (oaktadt
äfven det förra vid denna tid gick med tvångskurs)
samt att det svenska sedelmyntet, alla förordningar
och införselförbud till trots, under de första
årtiondena efter föreningen med Ryssland vann allt
större insteg i den finska marknaden. 1840 inträdde en
väsentlig förändring i penningeväsendet. Sex år förut
hade den svenska riksbanken öppnats för invexling af
det svenska sedelmyntet, och 1839 hade samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
