Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfor (se Fosforos), kem., ett i naturen mycket allmänt utbredt och högst vigtigt grundämne - Fosforbrons, en i senare tid uppfunnen legering - Fosforescens, fys., en egenskap hos vissa icke sjelflysande kroppar att utsända ljus - Fosforförgiftning. Se Förgiftning - Fosforism och Fosforist. Se Nya skolan och Phosphoros - Fosforit, min., orenare varietet af apatit - Fosfornekros, med., en vid kronisk fosforförgiftning uppträndande brand eller nekros i käkbenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slägtingar (qväfvet och arseniken), ett tre-
till fem-atomigt element. Dess atomvigt är 31
och tecknas P. Med väte gifver fosfor en förening
H3P, motsvarande ammoniak. Den är en färglös,
illaluktande gas, som har betydligt mindre basiska
egenskaper än ammoniak. Uti fosforvätet kan vätet,
liksom i ammoniak, ersättas af organiska radikaler,
då fosforhaltiga organiska baser uppstå. Med klor
förenas fosforn i tvänne förhållanden. Den ena
föreningen, PCl3, är flytande, den andra, PCl5, är
fast och kristalliserande. Vid förbränning af fosfor
i luft bildas fosforsyreanhydrid, P2O5, en snölik,
hvit kropp, som med största begärlighet förenas med
vatten till hydrat eller fosforsyra. Af dessa hydrat
känner man trenne olika fosforsyror, nämligen den
vanliga fosforsyran, ortofosforsyran, H3O3PO, som är
en stark, tre-basisk syra, pyrofosforsyran, H4O4P2O3,
som är en fyr-basisk syra, och metafosforsyran,
HOPO2, som är en-basisk. Dessa trenne hydrat äro olika
syror; de tvänne första sönderdelas vid upphettning
i vatten och metafosforsyra, som är beständig i hög
temperatur. Metafosforsyran bildar is- eller glaslika
stycken, hvilka långsamt lösas i vatten till en sur
vätska, och kallas acidum phosphoricum glaciale.
P. T. C.
Fosforbrons, en i senare tid uppfunnen, af omkring 90
delar koppar, 9 delar tenn och 0,5–0,75 delar fosfor
bestående legering, således, såsom äfven namnet
antyder, en fosforhaltig brons. Genom närvaron af
fosfor erhåller bronsen en vackrare färg, liknande
starkt kopparhaltigt gulds, större hårdhet,
elasticitet och fasthet. Den större eller mindre
graden af dessa egenskaper kan för öfrigt, med hänsyn
till den användning man önskar gifva fosforbronsen,
väsentligen modifieras genom förändring af de ingående
beståndsdelarnas inbördes vigtsförhållanden. I smält
tillstånd är fosforbrons lättflytande och lämpar sig
synnerligen väl till gjutning af konstföremål o. d. Af
fuktig luft angripes den vida mindre än koppar eller
vanlig brons. Fosforbrons har betydlig användning
vid fabrikation af de mest olikartade föremål, såsom
kanoner, gevärslåsdelar, patronhylsor, ringklockor,
maskindelar, konstföremål o. s. v. S. J-n.
Fosforescens, fys., en egenskap hos vissa icke
sjelflysande kroppar att utsända ljus, äfven sedan de
upphört att belysas. Det är allmänt kändt att fosfor
lyser i mörkret, och att förhållandet är detsamma
med vissa organiska ämnen, t. ex. ruttnande fisk
m. fl. Denna ljusutveckling beror emellertid utan
tvifvel på en långsam förbränning och är derför
icke att anse såsom fosforescens i egentlig mening,
fastän det visserligen är ovanligt att ljusutveckling
eger rum utan hög temperatur hos den lysande
kroppen. Deremot finnas andra ämnen, som, utan att
i ringaste mån kemiskt förändras, blott genom att
utsättas för ljuset, fortfara att i några minuter
eller sekunder utstråla så mycket ljus, att de kunna
ses, äfven sedan de förts in i mörkt rum. Sådana ämnen
äro fluss-spat, hvit marmor, äggskal, s. k. Cantons
fosfor (framställd genom glödgning af svafvel och
ostronskal), antimonfosfor, ostronskal, glödgade
med
svafvelantimon, samt den s. k. bolognesiska stenen
(svafvelsyrad baryt, sammanrörd och glödgad med
ägghvita och gummi eller med terpentin). Den
sistnämnde fosforescerar med rödt, antimonfosforn
med ljusgrönt och Cantonfosforn med gult eller
rosenrödt ljus. – En belysning (insolation)
af några sekunder är tillräcklig att frambringa
så mycken fosforescens, som kan utvecklas; men
fosforescensens varaktighet är mycket olika. De
ämnen, som gifva det starkaste ljuset, lysa endast
några sekunder, hvaremot de, som fosforescera med ett
mattare sken, kunna förblifva lysande en half eller
en hel timme efter insolationen. Elektriskt ljus,
dags- och till och med lampljus förmå åstadkomma
fosforescens, men det är de mest brytbara strålarna
i spektrum, företrädesvis de lavendelgrå, som äro de
verksammaste. Fosforescensljusets färg beror alls
icke af den ljus-sort, som framkallat detsamma,
utan på den fosforescerande kroppen. En särdeles
sinnrik metod att studera detta fenomen är angifven
af Becquerel. För att erhålla stark belysning
koncentrerar man med en lins solljuset på den kropp,
som skall undersökas. Denna anbringas mellan två
skifvor med hål, satta sicksack, så att när skifvorna
rotera hastigt omkring sin gemensamma axel, komma
solstrålarna det ena ögonblicket att tränga genom
ett hål på den främre skifvan och belysa kroppen,
men i nästa ögonblick kan observatören genom hålet
i den bakre se det belysta föremålet. Försöket kan
sålunda fortgå huru länge som hälst. Med kännedom
om öppningarnas storlek och läge samt skifvornas
rotationshastighet kan såväl insolationens längd som
fosforescensens varaktighet beräknas. – Fluss-spat och
några andra ämnen hafva egenskapen att vid uppvärmning
blifva lysande, långt innan egentlig glödgning
inträder; men för hvarje gång försöket upprepas,
fordras en allt högre värmegrad. – Fosforescera
säges om de icke sjelflysande kroppar, som utsända
ljus, äfven sedan de upphört att vara belysta. –
Om växternas fosforescens se Andning, växternas, och
Ljusfenomen, växternas. L. A. F.
Fosforförgiftning. Se Förgiftning.
Fosforism och Fosforist. Se Nya skolan och
Phosphoros.
Fosforit, min., orenare varietet af apatit.
Fosfornekros (af fosfor och Grek. nekros, död),
med., en vid kronisk fosforförgiftning uppträdande
brand eller nekros i käkbenen, företrädesvis i
underkäken. Denna svåra sjukdom, som i synnerhet
angriper arbetare på tändsticksfabriker, var
vanligare förr, då man mera använde fosfor vid
tändsticksfabrikationen. Mest utsatta voro de,
som arbetade med tändstickornas neddoppning i
fosformassan, samt de, som voro sysselsatta i
torkrummet. Fosforångorna angripa käkbenens benhinna
(periosteum) och förorsaka der en inflammationsprocess
(periostit), som beröfvar benet dess näring, hvarför
det bortdör (mortifieras, nekrotiseras) och afstötes
bitvis eller måste genom operation aflägsnas. I
omgifningen inträder samtidigt en riklig nybildning af
ben i oregelbunden osteofytbildning. Man har funnit,
att denna process utvecklar sig lättast hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
