Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrpenningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bära hans namn, Heronskulan och Heronsbrunnen. Inom
optiken voro vid denna tid såväl plana och sferiska
(bränn-)speglar som reflexionslagarna bekanta;
sannolikt funnos äfven brännglas. Optiken bragtes
vidare framåt af Ptolemaeus (70–147 e. Kr.),
som i särskilda fall mätte vinklarna vid ljusets
brytning i olika ämnen och äfven kände den
astronomiska refraktionen. I öfrigt äro de 15
första århundradena af vår tidräkning nästan utan all
betydelse för fysikens utveckling. De enda nämnvärda
uppfinningarna voro glasspeglar med beläggning (första
gången beskrifna af Beauvais, omkr. 1240) och glasögon
(uppfunna mot slutet af 1200-talet af italienaren
Salvino degli Armati). Lionardo da Vinci (1452–1519)
upptäckte kapillaritetsföreteelserna, beskref en
"camera obscura" utan linser samt gjorde iakttagelser
öfver luftens motstånd och sammantryckning, öfver
stående vattenvågor, friktion m. m. Att icke alla
resultat af grekernas arbeten under denna tid gingo
förlorade, är förnämligast arabernas förtjenst. Dessa
hafva derjämte förmedlat åtskilliga vigtiga
upptäckters (t. ex. kompassens, krutets, alkoholens)
införande i Europa. Mest känd bland arabiska
fysici är Alhazen (på 1000-talet), som öfversatte
Ptolemaei optiska arbeten och bl. a. framställde
en teori för ljuset, liknande emissionsteorien (se
d. o.). Under 16:de årh. visade sig i Europa det
stigande intresset för de exakta vetenskaperna,
till en början genom ett allt ifrigare studium
af de grekiske författarnas arbeten. (Archimedes,
Euklides, Hero, Ptolemaeus m. fl. öfversattes på
latin.) Astronomien tog dock största delen af detta
nyvaknande intresse för sig, så att för fysiken har
man att från detta, Copernicus’, tidehvarf anteckna
nästan intet annat än Hartmanns från Nürnberg
(1489–1564) upptäckt af magnetnålens inklination,
engelsmannen Gilberts (1540–1603) hypotes att
jorden är en stor magnet samt holländaren Stevins
(1548–1620) arbeten, genom hvilka statiken fick en
vetenskaplig grundläggning. Under 17:de årh. gjorde
den fysiska vetenskapen stora framsteg.
Galilei upptäckte (1602) de för dynamiken epokgörande
falllagarna, kraftparallelogrammen samt lagarna för
kastade kroppars och pendelns rörelse m. m. Mekaniken
utvecklades vidare af Huyghens, som (1655) använde
pendeln till att reglera gången af ur, af Newton,
som uppställde gravitationslagen (1666), och af Richer
(1672), som iakttog, att en pendels svängningstid
är olika vid eqvatorn mot vid högre breddgrad. De
optiska instrumenten ökades med mikroskopet och
kikaren (uppfunnen af Lippershey, 1608, förbättrad
af Keppler, 1611, och af Morin, 1634). Snellius
(1620) upptäckte brytningslagen; Grimaldi
(1665) observerade och beskref diffraktionen,
Bartholin (1669) dubbelbrytningen, och Römer
(1676) mätte ljusets hastighet. Newton ådagalade,
att det hvita, ofargade ljuset är sammansatt af
färgade ljussorter, hvilka alla brytas olika. Han
försvarade emissionsteorien, under det att Huyghens
(1678) uttalade, att ljuset består i svängningar i ett
öfverallt utbredt, ovägbart ämne, hvilken teori dock,
man kan säga till följd af Newtons auktoritet, icke
blef erkänd såsom riktig eller ens förstådd förr än
i 19:de årh. Kunskapen om luftens fysiska egenskaper
utvidgades dels medelst barometern, som konstruerades
1643 af Toricelli, och hvilkens teori utbildades af
Pascal, som äfven (1647) föreslog dess användande
vid höjdmätningar, dels ock medelst luftpumpen,
som uppfanns af Guericke (1650), hvarefter Boyle
(1661) fann den s. k. Mariotteska lagen för luftens
elasticitet. Studiet af de elektriska företeelserna
befordrades af Guerickes elektricitetsmaskin
(1663). Mot slutet af 1600-talet började ett
allvarligare sträfvande att använda vattenånga till
drifkraft, och flere försök gjordes i detta syfte af
Worcester, Savery, Papin, Newcomen och Cawley. De
två sistnämnde förfärdigade den första apparat,
som verkligen gjorde skäl för namnet ångmaskin. En
stor del i denna lifliga verksamhet inom fysikens,
liksom öfriga naturvetenskapers, områden hade de
under 17:de årh. stiftade akademierna och lärda
sällskapen, framför alla "Royal Society" i London
(1654), "Accademia del Cimento" i Florens (1657) och
"l’Académie des Sciences" i Paris (1666). Under 18:de
årh. bearbetades mekaniken af J. och D. Bernoulli,
Euler, d’Alembert, Lagrange och Laplace m. fl. Inom
optiken märkas egentligen blott Bradley, som
förklarade aberrationen, samt Bouguer och Lambert,
hvilka grundlade fotometrien. På värmelärans område
skedde stora framsteg: termometrar konstruerades af
Fahrenheit (1714), Réaumur (1730) och Celsius (1742),
vattnets och vattenångans "bundna" värme bestämdes
af Black (1764); det specifika värmet upptäcktes
och undersöktes af Wilcke (1772); hygrometern
konstruerades af Deluc (1772) och Saussure (1783),
och Watt (1774) förde den tillämpade värmeläran
ett ofantligt steg framåt genom konstruktionen af
den dubbelverkande ångmaskinen. Noggrannare försök
att bestämma ljudets hastighet anställdes först af
Derham (1705) och senare af vetenskaps-akademien i
Paris. Samma fråga hade teoretiskt behandlats redan
af Newton (1687), hvarefter den å nyo upptogs af
Euler (1750) och Lagrange (1759), af hvilka dock
ingendera lyckades att få teorien öfverensstämmande
med experimenten; detta lyckades först Laplace
(1816). Taylors arbete öfver svängande strängar (1713)
behandlar visserligen en akustisk fråga, men har sin
största betydelse i matematiskt afseende; Chladni
(1787) visade svängande skifvors rörelse medelst
de efter honom uppkallade "klangfigurerna". På
magnetismens område iakttog Graham (1722) den
magnetiska deklinationens dagliga variationer,
hvilken iakttagelse i Upsala fullständigades af
A. Celsius och Hjorter (1740). Den sistnämnde märkte
äfven norrskenets inflytande på kompassnålen. Wilcke
gaf (1768) den första grafiska framställningen af
den magnetiska inklinationen och studerade det af
Franklin angifna sättet att medelst elektricitet
uppväcka magnetism samt uppställde i samband dermed
(1766) en teori för magnetismen med antagande af
tvänne magnetiska fluida, koercitiv kraft o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
