Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förryckthet - Förråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af förståndet, men, i motsats till fånighet,
endast en partiel sådan och är icke uteslutande
eller ens hufvudsakligen en rubbning af känslan
eller sinnesstämningen. För icke länge sedan
var det en af vetenskapsmännen allmänt antagen
sats att förrycktheten endast uppträdde såsom en
sekundär sinnessjukdom, d. v. s. utgjorde ett senare
utvecklings- eller genomgångsstadium af eller hade sin
grund uti en förutgående (primär) sinnessjukdom, mani
eller melankoli. Men genom ett noggrannare studium har
man nu funnit, att många former af förryckthet måste
kallas primära, emedan de uppstå hos individer såsom
en primär rubbning i förståndsförmögenheterna. Ofta
kan orsaken till förrycktheten spåras redan hos
föräldrar och förfäder eller i ärftliga anlag,
s. k. originär förryckthet. De särskilda fallen
af förryckthet förete i afseende på innehållet och
föremålet för de falska föreställningarna, de fixa
idéerna, en i högsta grad brokig mångfald. Hos en stor
mängd träffas förföljelse-idéer, d. v. s. den sjuke
inbillar sig, att han utan anledning är förfemål för
alla menniskors hat, ovilja, förföljelse, m. m., att
de vilja hindra alla hans planer och stå efter hans
helsa, lif och förmögenhet. Denna inbillning alstrar
i den sjukes själ den största misstänksamhet. Han
blifver hatfull och hämdgirig samt finner slutligen
ingen annan utväg att befria sig från sin pinsamma
ställning än att antingen beröfva sig sjelf lifvet
eller ock undanrödja sina förmenta förföljare. Denna
form af förryckthet har en melankolisk anstrykning och
skulle derför äfven kunna kallas den depressiva formen
af förryckthet Men med eller utan sammanhang med nu
skildrade idéer kan inbillningen äfven utveckla sig
i en annan riktning, i det att den sjuke icke finner
sig rätt uppskattad här i verlden, icke nog firad,
d. v. s. den fixa idén är en falsk och öfverdrifven
uppfattning af det egna jaget. Den fixa idén förvrider
begreppet om personligheten så, att den gamla
personen alldeles undanskymmes af den nya, inbillade:
den fattige torparen tror sig rå om hela verlden,
och den fanatiske konventikelpredikanten tror sig
vara Guds son eller Gud fader sjelf. Denna form kan
kallas den expansiva eller exalterade formen af
förryckthet, äfven kallad eknoia eller vansinne. De
båda nu skildrade hufvudformerna af förryckthet kunna
äfven vara med hvarandra kombinerade med öfvervägande
riktning åt ena eller andra hållet; en transformation
af de fixa idéerna kan ega rum: af den förföljde blir
en storman. Andra former af förryckthet äro religiös
förryckthet (monomania religiosa), då idén utvecklar
sig i religiös riktning, demonomani, då den sjuke tror
sig besatt af en ond ande, "grälsjuka" (tyskarnas
querulantenwahnsinn), då förföljelseidén alstrar
en omåttlig processlystnad, erotomani, då merendels
ett ömt, ofta platoniskt kärleksförhållande, vanligen
till någon högt stående och alldeles främmande person,
utgör föremål för inbillningen. Alla dessa vexlande
former af förryckthet hafva ursprungligen sin rot i
vissa egenheter och öfverdrifter i karakteren i samma
riktning som de sedan fixerade
vanidéerna, så att de senare kunna betraktas som en
sjuklig stegring af de förra. Hela sjukdomen har
derför karakteriserats såsom en "hypertrofi af en
egendomlig karakter". På gränsen af dessa former af
förryckthet stå åtskilliga besynnerliga individer,
som utmärka sig för någon egenhet och excentricitet i
vanor och föreställningar samt derför af allmänheten
betraktas såsom original. Deras egenheter och
bisarrerier få småningom sådan makt med dem, att
de nästan kunna betraktas som partielt förryckta. Så
berättas om en för öfrigt fullt klok, bildad fransman,
att han på gatan icke kunde sätta foten öfver en
fog mellan qvaderstenarna, emedan af foten och fogen
bildades ett kors, som förskräckte honom. Personer,
som beherskas af sådana barocka föreställningar,
hvilka oemotståndligt tvinga sig på en, och från
hvilka man icke kan frigöra sig, sägas lida af
förryckthet, yttrande sig i tvångsföreställningar. Denna
form träffas oftast hos qvinnor. De tankar, som
oupphörligt tvinga sig på dem och icke lemna dem någon
ro, röra sig än kring religiösa eller metafysiska
problem, än kring deras egna handlingar. Somliga
plågas alltjämt af frågan "hvarför ?" De kunna
icke se en sak eller läsa en sats, utan att den
frågan ständigt uppdyker "hvarför är det så och icke
annorlunda?" Stundom består tvångsföreställningen deri
att ett begrepp ovilkorligen väcker tanken på dess
motsats, t. ex. om i en bön uttalas ordet "himmel",
tränger sig tanken på "helvetet" i förgrunden. Ofta
tvingar sig den tanken på dem att de på något
sätt kunna skada andra; så töras de t. ex. icke
vidröra fläsk eller komma i närheten af en råtta,
af fruktan att öfverföra trikiner på andra. De lefva
derför i en ständig fruktan och rädsla att vidröra,
hvarför fransmannen Legrand du Saulle kallade denna
form med de betecknande namnen "maladie du doute",
"maladie du toucher" (T. "grübelsucht").
Sekundär förryckthet (paranoia) kallas det
svaghetstillstånd i förening med förryckta idéer,
som ofta inträder efter en primär sinnessjukdom
med förändring af sinnesstämningen, melankoli eller
mani. Den sekundära förrycktheten kan derför betraktas
såsom ett senare stadium af nämnda sjukdomar och
utmärkes derigenom att, sedan depressionen eller
exaltationen i sinnesstämningen upphört, sedan
affekternas stormar upphört att rasa och ett mera
apatiskt lugn inträdt, de falska föreställningarna
eller vanidéerna ännu grumla förståndet. De qvarstå
såsom af stämningen numera oberoende, indifferenta
tankebilder, hvilka af gammal vana, vid minsta
anledning, uppdyka och föras på den sjukes läppar
mera såsom reminiscenser och fraser än såsom några
med känsla och öfvertygelse fattade och fasthållna
påståenden. De äro förtorkade blommor, som icke mer
hafva sin rot i känslans saftiga jordmån. Stundom
är detta tillstånd blott ett genomgångsstadium till
dementia eller komplett slöhet, som inträder, då äfven
denna sista återstod af en sjuklig fantasi slocknat
och all föreställningsförmåga upphört. F. B.
Förråd, förv., samling af förnödenheter, särskildt
sådana, som äro afsedda för armén och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
