Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dermed sammanhängande karnevalsupptåg, hvilka brukade
utföras af skaror af bacchusdyrkare, som efter
slutad vinskörd svärmade kring på landsbygden i
fantastisk förklädnad. Ett sådant bacchusfölje
kallades "komos", och komedi (komodia) betyder
således egentligen en "komossång". Den doriska
stammen skall i synnerhet hafva visat fallenhet för
sådana improviserade upptåg, och dorerna i Megara
prisas såsom det grekiska lustspelets egentlige
uppfinnare. Från Megara öfverflyttades det
till Sicilien och utvecklades der i 5:te årh. genom
Epicharmos, Sofron, Xenarchos m. fl. till en
egen konstform, af hvars alster dock så godt som
intet räddats från förstörelsen. Bättre känd är
den vid midten af 5:te årh. framträdande attiska
komedien, inom hvilken man urskiljer tre olika
utvecklingsstadier, den "äldre", "mellersta" och
"nya" komedien. Bland den "äldre komediens"
författare märkas Krates, Kratinos, Evpolis,
Platon (ej filosofen), Ferekrates och, framför
alla andra, Aristofanes, redan af de gamle erkänd
såsom främste mästaren i komisk diktning. Af hans
stycken finnas elfva i behåll, af de öfriga
lustspelsförfattarnas endast större och
mindre fragment. Till tiden sammanfaller den
"äldre komedien" med det attiska folkväldets
högsta blomstring och står sjelf i nära samband
med det politiska lifvet, inom hvilket den tjenar
såsom organ för den offentliga censuren genom
att med det käckaste och hänsynslösaste begabberi
angripa både förhållanden och personer, hvarvid såväl
språk som utförande ingalunda alltid höll sig inom
det anständigas gränser. Tydligast framträder
denna politiska och oppositionella karakter i den
s. k. "parabasen", der chören under ett afbrott i
den dramatiska handlingen vänder sig direkt till
publiken för att å skaldens vägnar uttala sig
öfver dagens brinnande frågor. Detta rent politiska
lustspel måste enligt sakens natur gå under med de
politiska förhållanden, i hvilka det hade sin rot.
Den efter peloponnesiska kriget (431–404) inträdande
förslappningen inom statslifvet, hvarigenom intresset
för de politiska frågorna alltmera afmattades, gaf
derför en ny riktning äfven åt komedien, hvilken
numera hemtade sina ämnen från det borgerliga och
enskilda lifvet eller egnade sig åt en parodierande
framställning af mytologiska och literära ämnen.
Äfven den yttre dramatiska ekonomien får vidkännas
inskränkningar. "Parabasen" saknas, chorsångerna
sammankrympa alltmera och bortfalla slutligen
alldeles. Redan i Aristofanes’ sista stycken
spåras öfvergången till denna s. k. "mellersta"
komedi, bland hvars författare för öfrigt räknas
Antifanes, Alexis och Eubulos (alla i 4:de årh.).
På gränsen till följande literaturperiod, eller
omkr. 300 f. Kr., framträder den af Menandros,
Difilos, Filemon och Apollodoros representerade "nya
komedien", hvilken kommer det moderna lustspelet
närmast. Sina uteslutande från privatlifvet
hemtade ämnen bearbetade den till fint anlagda
karakters- och intrigstycken, med en ofta tämligen
tvetydig moral. För oss äro dessa alster bekanta
hufvudsakligen genom bearbetningar af
de romerske lustspelsförfattarna Plautus och
Terentius. – Från början af denna literaturperiod
daterar sig, i sammanhang med skrifkonstens
vidsträcktare användning, den grekiska prosans
framträdande såsom egen literaturgren. Äfven på
detta område bröto jonerna väg, och den i de joniska
städerna tidigt vaknande filosofiska forskningen
kände först behof af att frigöra sig från den metriska
formens bojor. Ferekydes, Anaximandros och Anaximenes
(alla i 6:te årh.) nämnas såsom de förste, hvilka
i obunden form framställt sina tankar om tingens
väsen och ursprung. Hos jonerna gjordes äfven början
till historieskrifning genom de s. k. logograferna
(Kadmos, Akusilaos, Ferekydes, Hekatatos, Hellanikos
m. fl.), hvilka, utan att noga skilja mellan saga
och historia, dels efter de gamla hjeltedikterna,
dels efter gängse folksägner i konstlös krönikestil
upptecknade såväl grekiska som icke-grekiska
regentslägters, folks och städers öden. Långt
större betydelse har Herodotos från Halikarnassos
(485–408 f. Kr.), med full rätt kallad "grekiska
historieskrifningens fader". Under vidsträckta resor
till de förnämsta då kända land samlade han rikligt
material till sitt på jonisk dialekt författade och i
nio, efter sånggudinnorna uppkallade, böcker fördelade
historieverk, som till hufvudinnehåll har den stora
mellan hellener och "barbarer" utkämpade striden
och med rätta vunnit erkännande såsom ett bland den
grekiska literaturens skönaste smycken såväl genom
tillförlitlighet i uppgifter som genom konstnärlig
gruppering, stilens enkla skönhet och en hela
framställningen uppbärande djupt religiös och sedlig
verldsåskådning. Intresset för historiskt
författareskap spriddes snart inom vida kretsar och framkallade
åtskilliga vidlyftiga verk äfven rörande utlandet,
t. ex. Persika ("Persiens historia") af Ktesias från
Knidos (omkr. 400) och "Siciliens historia" af den
något yngre Filistos från Syrakusa. Inom den nationelt
grekiska häfdateckningen, hvilken särskildt i Athen
flitigt idkades, tillkommer främsta rummet utan all
jämförelse Thukydides (472–396? f. Kr.), hvars tyvärr
ej fullbordade arbete öfver peloponnesiska krigets
historia gäller såsom mönster af strängt kritisk och
pragmatisk historieskrifning. Till detta berömda verk
anslöto sig såsom fortsättning Xenofons Hellenika
och arbeten med samma titel af två yngre samtida,
Kratippos och Theopompos, den senare bekant äfven
såsom författare till en vidlyftig historia öfver
konung Filip II af Macedonien. Första försöket
till en allmän verldshistoria gjordes af
Eforos från det eoliska Kyme (omkr. 340 f. Kr.). En
värdefull statistisk-arkeologisk beskrifning
öfver Grekland lemnade Dikaiarchos (Dicaearchus;
omkr. 320) i sitt tyvärr förlorade arbete "Greklands
lif." Hos Theopompos och Eforos, af hvilkas arbeten
tämligen betydliga fragment finnas i behåll, röjer sig
sträfvandet att med tillämpning af retorikens regler
utbilda en ny historisk stil. – Det offentliga ordet
egde inom Greklands fristater såväl i folkförsamlingen
som vid domstolarna en synnerligen inflytelserik
ställning, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
