Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönsaker - Grönsandsten - Grönsiskan - Grönskär - Grönspettar - Grönsten - Grönsund - Grönsö - Grönwall, Andreas - Grönzinka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matlagningen användas, dels såsom särskilda anrättningar,
dels och vanligast såsom tillsatser till andra
rätter. De hafva i allmänhet ringa näringsvärde, i det
de öfver hufvud hålla blott 10 proc. fasta delar och
för öfrigt vatten; men härifrån göra skidfrukterna
(ärter, lins och bönor) ett undantag och kunna
räknas till födoämnen af första klassen, hvilkas
näringsvärde är större än sädesslagens och närmar sig
köttets. Likaså ega åtskilliga rotfrukter ett icke
obetydligt näringsvärde. De milda vegetabiliska syror,
som grönsakerna innehålla, verka fördelaktigt på
digestionen af kött och andra ägghvithaltiga ämnen,
och en sådan sammansättning smakar bättre än kött
ensamt samt är tillika helsosammare. Grönsakerna öka
slemafsöndringen i tarmkanalen och äro äfven derigenom
lösande och gagneliga, då de förtäras med måtta. De
böra i allmänhet vara fullt mogna, ty omogna äro de
lika ohelsosamma som omogen frukt – trädgårdsärter
och bönor äro likväl lättsmältare unga –, och
kokas riktigt, ty eljest blifva de lika smaklösa
som hårdsmälta. Jfr C. E. Hagdahl: "Kok-konsten som
vetenskap och konst" (1879). Se dessutom Födoämnen.
Grönsandsten, petrogr., en med gröna glaukonitkorn
blandad, gulgrå eller grå sandsten, hvilken
derigenom erhåller grönaktig färg. Den är
utbildad hufvudsakligen inom kritformationen
och der stundom mycket lös (grönsand), men
förekommer äfven inom äldre formationer, så t.
ex. vid några silurlokaler i Sverige. I Danmarks
kritformation är grönsanden af stor mäktighet.
E. E.
Grönsiskan, Acanthis spinus, zool., hör till de
fink-artade foglarnas familj inom tättingarnas
ordning och har icke någon afsats på underkäkens
kanter. Hannen är ofvan grön, med inblandadt grått
och otydliga, svarta fläckar; hufvan och hakan äro
svarta, halsen framtill och på sidorna, bröstet och
öfvergumpen gula, magen och kroppssidorna hvita,
de senare med svarta längdstreck; vingarna äro
svartaktiga, med två gula tvärstreck och utåt med
gröna, inåt med hvita pennkanter; stjerten är till
större delen gul, utåt svartaktig, och kroppslängden
108 mm. Honan är ofvan grågrön med svarta fläckar
(äfven på den gula öfvergumpen), under med gulaktig
anstrykning på bröstet och delvis svartfläckig. –
Grönsiskan häckar allmänt i södra och mellersta,
sparsammare i norra Sverige och bygger hälst högt
uppe i barrträd. Under hösten stryker hon flockvis
omkring i björkskogarna och vistas om vintern gerna
i alträden. Liksom mesarna kan grönsiskan klänga
bra. Hennes sång är rätt stark och angenäm; i bur
blir hon mycket tam och behaglig. Frön af allahanda
slag utgöra hennes näring. C. R. S.
Grönskär, liten ö i Stockholms yttre skärgård,
ö. om Sandhamn, räknas till Djurö kapellförsamling,
Värmdö skeppslag, Stockholms län. Fyr.
Grönspettar. Se Gecinus.
Grönsten, petrogr., förr mycket begagnad,
samfälld benämning för de mörka, vanligen något
grönaktiga amfibol- och pyroxenförande bergarterna
(diorit, diabas m. fl.). Numera borde
namnet ej användas annat än i de fall, då bergartens
verkliga natur ej kunnat eller hunnit utrönas.
E. E.
Grönsund, smalt sund mellan de danska öarna Möen och
Falster. Den sönderjylländske hertigen Valdemar IV:s
flotta blef der 1295 slagen af den kungliga danska.
Grönsö. 1. Ö i Mälaren tillhörande Kungs-Husby socken,
Upsala län, och skild från fastlandet genom det
smala Färjsundet. – 2. Gods på nämnda ö, omfattande
i Kungs-Husby socken G. säteri, 2 3/4 mtl, jämte
2 3/8 mtl underlydande, 6 1/8 mtl i Veckholms socken,
5/8 mtl i Bond-Arnö socken samt tvänne utjordar i
Löts socken. Hela arealen utgör 1,344 har, hvaraf 560
har åker och äng. Taxeringsvärde omkr. 280,000 kr. –
G. omnämnes redan under medeltiden. 1465 såldes det
af riddaren Magnus Gren till hans måg ridd. Kristiern
Bengtsson (Oxenstjerna), skiftades sedan mellan flere
egare, gjordes till sätesgård af Johan Skytte 1607
egdes 1729-76 af slägten Falkenberg och tillhör
f. n. (1882) f. d. statsrådet P. J. von Ehrenheim.
Grönwall, Andreas, universitetslärare, föddes d. 29
Juli 1671 på gården Grönvallen i Grytnäs socken
(Dalarna), blef student 1694 och filos. magister
1703. Året derefter företog han en resa till England,
Frankrike, Holland och andra land samt återvände
1710 till Upsala, hvarest han 1706 blifvit utnämnd
till adjunkt. 1711 åtog han sig förrättandet af
bokauktionerna i Upsala och Stockholm, blef 1712
akademisekreterare och utnämndes 1719 till ethic. et
polit. professor, hvilken plats han innehade till
1748, då han erhöll afsked med lagmanstitel. Frukterna
af sina studier framlade han i 145 akademiska
afhandlingar öfver filosofiska, historiska och
geografiska ämnen. Död d. 20 Febr. 1758. Af sin
ganska betydliga förmögenhet anslog G. 40,000 daler
kopparmynt till en stipendiefond, hvaraf räntan
skulle tilldelas 7 studerande af Vestmanlands och
Dala nation.
Grönzinka, bruks- och landtegendom, belägen dels
inom Öster-Fernebo socken, Gefleborgs län, dels inom
By socken, Kopparbergs län. Bruksegendomen består
af masugn (ombyggd 1880), 6 lancashire-härdar, 3
vatten- och en ånghammare samt vällugn. Masugnen,
belägen i länsgränsen vid sjelfva hufvudgården
G., drifves af ett mindre vattendrag, som kommer
från sjöar i By socken och utfaller först i
Fängsjön, sedan i Dalelfven. Bruket anlades på
1670-talet af myntmästaren Isak Koch och var länge
inom Cronströmska slägten, men kom i slutet af
1700-talet till grosshandlaren B. M. Björkman från
Stockholm. Inom dennes slägt förblef egendomen
odelad, till dess 1873 en tredjedel af densamma,
Stålbo, såldes till Avesta-Garpenbergs bolag. Det
återstående af G. eges nu (1882) af brukspatronen
B. M. Björkman, hvilken således innehar G. masugn,
Oppsjö öfre och mellersta hammare, qvarn och såg
samt en mängd hemman inom By och Öster-Fernebo
socknar. Smidet vid Oppsjö drifves efter skiftet
endast till husbehof. Tackjernstillverkningen vid
G. masugn var 1881 omkr. 1,9 mill. kg., men skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
