- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
223-224

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldbrons ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

del af Danmarks rike. Efter Håkons råd gaf konungen
honom anvisning på Norge, hvars konung, Harald
Gråfäll, lockades ned till Danmark och af G. dräptes
vid inloppet till Limfjorden. Men kort derefter
blef G. anfallen och dödad af Håkon, som sålunda
banade sig sjelf väg till herraväldet öfver Norge
(omkr. 965). C. R.

Guldharen. Se Aguti.

Guldholm kloster, ett på ön Guldholm i Langesö i
Sönderjylland, omkr. 11 km. n. om staden Slesvig,
år 1192 grundlagdt cistercienskloster. Då munkarna
i ett nära intill Slesvig omkr. 1200 stiftadt
kluniacenskloster förde en högst osedlig lefnad, lät
den myndige biskop Valdemar Knutsson dem flytta
till G. och antaga cisterciensernas regler. De
båda olika slagen af munkar kunde emellertid
icke sämjas. Svartbröderna (kluniacenserna)
vandrade tillbaka till sitt gamla kloster samt
hemsökte derifrån G. med strid och plundring,
hvarför cistercienserna (1209-10) flyttade
till det mera nordligt belägna Ry (Glücksborg).
C. R.

Guldhornsinskriften kallas en märkvärdig runristning,
affattad med de äldre (s. k. gotiska eller tyska eller
angelsachsiska) runtecknen och sannolikt den äldsta af
alla hittills kända inskrifter. Omkr. 30 km. söder om
Ribe, vid Gallehus by, belägen i Mögeltönder socken
och inom Slesvigs gränser, men hörande till Ribe
amt, hittades i Juli 1639 af en fattig bondflicka
ett guldhorn, hvars längd, öfver böjningen räknadt,
uppgifves till 8,6 dm.; vigten var 3,2 kg. Hornet var
utvändigt beklädt med tretton breda ringar af finaste
guld, af hvilka de sex nedersta voro fastlödda på
hornet, men de sju bredare voro lösa och kunde vridas
omkring samt skjutas i eller öfver hvarandra. På
de sju större ringarna voro flere figurer anbragta,
som hade formats och stöpts hvar för sig och sedan
blifvit pålödda. Mellan dessa figurer funnos många
andra, ingraverade med grafstickel. – Det påstås
hafva varit i trakten en gammal sägen, att hundra
år efter det första guldhornets upphittande skulle
man på samma ställe finna ett annat; och några
få steg från det första hornets fyndort hittades
verkli-ligen af en bonde d. 21 April 1734 ett
annat liknande. Nedersta änden af detta horn var
bortskuren och förlorad, äfvensom endast fem af dess
ringar funnos qvar, hvilka alla voro fastlödda. Det
sist funna hornet vägde, oaktadt defekterna, 47
gr. mera än det förra. Det var äfven försedt med en
under dess öfversta rand anbragt inskrift i typer,
tillhörande det äldre runalfabetet. Bägge dessa
guldhorn förvarades i k. konstkammaren i Köpenhamn,
men blefvo derifrån bortstulna d. 4 Maj 1802 samt
genast nedsmälta. Lyckligtvis hade man noggranna
afbildningar af dem, och konung Fredrik den sjunde
lät efter dessa förfärdiga två kopior af förgyldt
silfver, i den ursprungliga storleken och med alla
dithörande figurer. – Om guldhornen föreligger en
hel literatur. Den säkraste läsningen af runskriften
är tvifvelsutan den af S. Bugge (1865) framlagda: Ek
Hlevagastir Holtingar Horna Tavido,
hvilket betyder:
Jag Lägäst Holting (Holtes son eller ättling) gjorde

hornet
(eller hornen). Språket visar sig här ungefär
på samma utvecklingsskede som det gotiska hos Ulfilas,
i vissa afseenden till och med på ett ännu äldre,
men framträder allaredan som ett skandiskt språk,
skildt såväl från gotiskan som från det stamspråk,
från hvilket forntyskan och angelsachsiskan
utgått. Mindre framgång har man haft med förklaringen
af de på guldhornen anbragta figurerna, ehuru äfven
angående dem många olikartade hypoteser blifvit
framställda. Bland de härom uttalade åsigterna må
nämnas den af P. E. Müller (1806) framlagda, enligt
hvilken hornen, som antagas hafva varit bestämda till
heligt bruk i något gudatempel, icke uppvisade något
för den nordiska gudaläran egendomligt. Müller fann
der afbildningar af centaurer, ryttare, bågskyttar,
ormar och åtskilliga för den nordiska mytologien
främmande föremål. Han ansåg hornen hafva celtiberiskt
ursprung och antog dem vara ett vikingabyte. Äfven
om man ej kan instämma i Müllers åsigter, måste man
dock medgifva, att han var den förste, som med kritik
behandlade denna fråga. Detta beröm kan deremot
icke tilldelas K. Henneberg, som 1812 framlade en
"raisonneret kritisk undersögelse över de tvende
ved Gallehuus fundne guldhorn". Henneberg såg
i hornens figurer ett fullständigt kalendarium
eller rättare en sammanhängande framställning
af astronomiska iakttagelser. Han visste också,
att guldhornen hört till Sigurd Fåfnesbanes skatt,
och att de af Gudrun Gjukesdotters bröder blifvit
skänkta till henne, som i sin ordning förärat dem till
templet Mögeltönder. Det senaste försöket att förklara
guldhornens figurer är det som J. J. A. Worsaae 1881
framställt i sitt arbete "Nordens forhistorie". Enligt
Worsaae återgifver det 1639 funna hornet bilder
af lifvet i det ormuppfyllda Helhem djupt ned i
underjorden, hvaremot det med runskrift försedda
hornet framställer lifvet i det stjernprydda Valhall
högt uppe i himlen, under det att bägge hornens
bildliga framställningar hafva som gemensamt underlag
den onde Lokes tre största ogerningar och bland
dem förnämligast den fromme och ljuse guden Balders
genom hans list förorsakade död. – Om dessa åsigter
äro hållbara, skulle dermed vigtiga stödjepunkter
vara gifna för den nordiska mytologiens studium.
Th. W.

Guldhvifva, bot. Se Primula.

Guldhöna. Se Nyckelpiga.

Guldin, Paul, schweizisk matematiker, född af
protestantiska föräldrar i S:t Gallen 1577, var
först guldsmed, öfvergick till katolicismen 1597
(hvarvid han förändrade sitt dopnamn Habakuk till
Paul) och blef derefter jesuit. Sedan han i Rom
idkat matematiska studier, verkade han såsom lärare
i matematik dels i Rom, dels i Wien och Graz,
der han dog 1643. G. har utgifvit ett vidlyftigt
arbete, Centrobaryca seu de centro gravitatis trium
specierum quantitatis continuae, libri IV
(1635-41),
innehållande metoder för bestämmande af tyngdpunkten
till plana och solida figurer, jämte användningen
deraf vid rektifikation, qvadratur och kubatur. Der
förekommer bl. a. det s. k.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:20 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free