Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebriderna, omkr. 300 i Atlantiska hafvet v. om Skotland belägna öar och holmar - Hebriderna, Nya. Se Nya Hebriderna - Hebron, en af Palestinas, ja verldens äldsta städer - Hechingen, stad i preussiska regeringsområdet Sigmaringen - Heckel, August von - Hecker, Justus Friedrich Karl - Hecker, Friedrich Karl Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den yttre gruppen består nästan uteslutande
af gneisklippor, med mager jordmån och stora
myrar; den inre hufvudsakligen af trapp och
skiffer. Klimatet är mildt, men fuktigt och
olämpligt för sädesodling. Endast en liten del
af arealen är odlad, en stor del har förvandlats
till fårbete. Mossarna och de öde trakterna äro
utarrenderade till sportsmän. Välmågan på öarna har
under senare tiden stigit betydligt till följd af
förbättrade kommunikationer med fastlandet och deraf
föranledda talrika besök af turister, som ditlockas
af öarnas egendomliga naturskönhet. En af de förnämsta
förvärfskällorna är fisket, för hvilket Stornoway, på
ön Lewis, är hufvudorten. – I administrativt hänseende
höra H. till grefskapen Ross (Lewis, utom den södra
halfön, Harris), Inverness (Skye, Raasay, Rona,
Rum, Eig och de yttre H., med undantag af större
delen af Lewis) och Argyle (de södra öarna i den inre
gruppen). – Namnet H. (Fornn. Sudreyjar, "söderöar")
anses vara en felskrifning af Plinius’ Hebudes. De
ursprungliga innevånarna tyckas hafva tillhört
samma keltiska ras som bebodde fastlandet. Columba
predikade kristendomen bland dem 565 och grundade på
Jona ett kloster, som snart blef ett vetenskapernas
hem. Skandinaviska vikingar besökte öarna redan 793;
mot slutet af 800-talet invandrade en mängd norrmän,
hvilkas plundringståg till det forna hemlandet
föranledde Harald Hårfagre att lägga H. jämte
Orkenöarna, Shetlandsöarna och Man under Norge. Trots
många ansträngningar af de skotska konungarna att
undantränga norrmännen behöllo de norska konungarna
H. till 1266, då Magnus Lagaböte, i freden i Perth,
mot en afgift af 4,000 mark silfver afstod alla
anspråk på H. åt Skotlands konungar. Dessa fingo
dock föga inflytande på H. Öarnas verkliga herrar
voro clanhöfdingarna, bland hvilka lorderne af Lorn
af ätten Somerled, hvilka antogo slägtnamnet
Macdougall, voro de mäktigaste. 1748 gjorde en
parlamentsakt slut på clanchefernas rättigheter
och inflytande.
Hebriderna, Nya. Se Nya Hebriderna.
Hebron, en af Palestinas, ja verldens äldsta städer,
grundlagd omkr, 2,300 år f. Kr., ligger i södra delen
af landet, i den s. k. Juda bergsbygd, omkr. 800
m. öfver hafvet. I äldsta tider hette staden äfven
Kirjath Arba, sannolikt efter sin grundläggare Arba af
jättefolket Enakim. I närheten låg lunden Mamre,
der patriarkerna ofta uppslogo sina tjäll. Äfven
H. kallas stundom Mamre (1 Mos. 23: 19). Abraham
och Sara, Isak och Rebecka samt Jakob och Lea
blefvo begrafna i en grotta i den närbelägna åkern
Makfela. Under Josua eröfrades staden från Enakim
och blef en fristad och boningsort för leviter;
det tillhörande området gafs åt Kaleb (Jos. 21:
11–13). David bodde i H. de första 7 1/2 åren af sin
regering, medan han ännu var konung blott öfver Juda
(2 Sam. 5: 5). Absalon gjorde H. till medelpunkten
för sitt uppror mot fadern (2 Sam. 15: 9, 10); staden
befästes af Rehabeam (2 Krön. 11: 10) och eröfrades
under babyloniska fångenskapen af edomiterna, men
återtogs af Judas Makkabeus (1 Makk. 5: 65). Äfven
romarna eröfrade och uppbrände H.,
under Vespasianus, men det uppblomstrade åter och
eger ännu bestånd under namnet El-khalil samt har
omkr. 8,000 innev. (deraf ungefär 600 judar). Staden
ligger i den djupa, fruktbara och natursköna dalen
Vadi el khalil, hvilken i synnerhet är berömd för
sina rika vinodlingar. Den mest framstående byggnaden
är det fästningslika Haram, i hvars inre finnes en
moské, och som säges innesluta patriarkernas grafvar.
E. J. Ö.
Hechingen, stad i preussiska regeringsområdet
Sigmaringen, på en brant dalsluttning vid
Starzel-ån. 3,687 innev. (1880). Ansenlig
ylle- och bomullsindustri. Starka svafvelkällor. I
närheten slottet Hohenzollern. H. kom 1429
under Hohenzollern och var hufvudstad i detta
furstendöme vid föreningen med Preussen 1850.
S. A. L.
Heckel, August von, tysk målare, f. 1824, fick sin
utbildning i München och Italien. Han har utfört
åtskilliga historiebilder (Judit med Holofernes’
hufvud, Lear förskjuter sin dotter Cordelia m. fl.),
men vunnit större och mera allmänt bifall med sina
skildringar af det italienska folklifvet (Morgon på
Piazza Navona, Flickan från Albano m. fl.).
Hecker, Justus Friedrich Karl, tysk läkare, f. 1795,
d. 1850, blef 1817 medicine doktor och docent
vid Berlins universitet samt 1822 e. o. professor
och 1834 ord. professor i medicinens historia vid
nämnda universitet. H. var en af sin tids främste
medicinske historieforskare. Hans arbeten i historisk
patologi kallas af Hirsch banbrytande. Han var
den förste, som uppfattat folksjukdomarna såsom
en produkt af en mängd faktorer, hvilka lika väl
ligga i menniskornas vexlande fysiska och psykiska
stämningar som i det politiska och sociala lifvets
olika gestaltningar och i inflytandet af atmosferiska
och telluriska rörelser. Bland H:s arbeten på detta
område märkas: Der schwarze tod im 14 jahrhundert
(1832); Die tanzwuth, eine volkskrankheit (s. å.);
Der englische schweiss. Ein ärztlicher beitrag zur
geschichte des 15 und 16 jahrhunderts (1834), hvilka
jämte åtskilliga andra dithörande skrifter utgåfvos
samlade efter H:s död af A. Hirsch under titeln Die
grossen volkskrankheiten des mittelalters (1865). I
läkarekonstens historia utgaf H. Geschichte der
heilkunde (1822–29), Geschichte der neueren heilkunde
(1829) m. m. samt inlade dessutom stor förtjenst
genom sina upplagor af äldre medicinska författare,
genom de af honom redigerade "Litterarische annalen
der gesammten heilkunde" (1825–36) och "Medicinische
zeitung" (1832-36). R. T-dt.
Hecker, Friedrich Karl Franz, tysk revolutionsman,
f. 1811 i Eichtersheim i Baden, d. 1881 i S:t Louis
i Nord-Amerika, slog sig 1838 ned i Mannheim såsom
sakförare, invaldes 1842 i badiska representationens
andra kammare, der han genast gjorde sig bemärkt
genom sin hänsynslösa opposition mot ministèren och
sina social-demokratiskt republikanska åsigter. 1847
trädde han i nära förbindelse med den republikanske
agitatorn G. von Struve och samlade 1848 jämte honom
i trakten af Bodensjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
