Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemagoga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hematuri (af Grek. haima, blod. och urein, låta sitt
vatten), med. Se Blodpinkning.
Hembud (Fornsv. hembuþ), jur., den rättsliga åtgärd,
hvarigenom man enskildt, hemma i någons gård eller
annanstädes, till lösen erbjuder ett föremål åt
någon, som dertill har lösningsrätt. Hembudet
skilde sig således från uppbud (se d. o.) deruti
att det senare skulle ske offentligen, å ting eller
rådstuga. Hembud fordrades i äldre tider i flere fall
vid fastighetsköp, nämligen: 1) till kronan, när
kronoskattehemman, som icke var kronan behållet,
skulle säljas utom börd; 2) till ränteegaren, när
frälseskattehemman eller frälseränta skulle säljas
utom börd; 3) då hus i staden skulle säljas, som var
bygdt på annans grund, eller till hvilket viderboende
eller nabo hade lösningsrätt. All sådan hem
badsskyldighet upphäfdes genom k. förordn, d. 16 Juni
1875. Numera finnes hembudsskyldighet ålagd endast i
fråga om försäljning af fartygsandelar (Sjölagen
af d. 23 Febr. 1864, §§ 9, 10) samt med hänsyn
till sådana fornsaker, som påträffas "i jorden, i
vatten, i gamla byggnader eller annorstädes"; dessa
fynd skola nämligen ofördröjligen hembjudas till
staten, som eger att dem inlösa för att med statens
samlingar införlifva (k. förordn, d. 29 Nov. 1867).
K. H. B.
Hemdall (Fornnord. Heimdallr), Nord. mytol., en son
af Oden och nio jättemör, som alla voro systrar, och
hvilka närde honom med jordens kraft, med svala böljan
och med det från solen utströmmande ljuset. H. säges
vara stor och helig samt kallas den hvitaste af
åsagudarna. Hans tänder voro af guld, hvarför han ock
bär namnet Gullintanne. Hans häst heter Guldtopp;
hans boning, Himmelsberg, är belägen der, hvarest
bron Bäf-rast (regnbågen) når upp i himlen. H:s
uppgift är att vakta denna bro för bergresarna och
andra onda makter, om hvilka man befarade, att de
ville storma himlen. Han eger de yppersta egenskaper
såsom väktare: han behöfver mindre sömn än en fogel;
han ser hundra mil omkring sig och lika långt natt som
dag; han kan höra gräset växa på marken och ullen på
fåren. Han har en lur, som heter Gjallarhorn, och när
han blåser deri, höres det i alla verldar. – Liksom
H. är en väktare och försvarare af regnbågens bro,
det synliga föreningsbandet mellan himmel och jord,
så är det, enligt myten, också han, som med ett inre
och starkare band förenat gudars och menniskors verld
derigenom att han är den menskliga samhällsordningens
och ståndsskilnadens upphofsman och vårdare. Under
namnet Rig vandrade han omkring bland menniskorna och
blef fader till sönerna Träl, Karl och Jarl. Från den
förste härstammar trälarnas slägte; den andre vardt
stamfader för den frie odalbonden, och från Jarl
äro komna ädlingars och konungars ätter. Både Karls
och Jarls afkomlingar skildras såsom i kroppsligt
och andligt afseende mycket öfverlägsna Träls barn
och äro också i främsta rummet föremål för Rigs
omvårdnad, ehuru visserligen hela menniskoslägtet,
och således äfven trälarna, i fornskrifter kallas
"Hemdalls barn". – De till efterverlden bevarade
myterna om H. äro få och ofullständiga samt lemna
icke tillräckligt material för en fullständig
kännedom och uppfattning af gudens väsende, men
hafva beredt så mycket större spelrum åt många
forskares fantasier. Såsom Bäfrasts väktare herskar
H. öfver regnet och främjar dermed jordens växtlighet
samt uppträder sålunda som en fiende till Loke,
den förbrännande sommarhettans demon. Motsatsen
mellan H. och Loke framhålles i fragmenten af en
myt, der de sägas kämpa med hvarandra om smycket
Brisinga-men, och visar sig ännu skarpare i den
sista striden, vid Ragnaröks inbrott, då de gamla
fienderna mötas och varda hvarandras bane. – Ett
antagande, som N. M. Petersen och andra gjort, att
H. egentligen bör hänföras till vanerna, beror på
en oriktig tolkning af ett ställe i Eddan. Namnen
på hans nio mödrar visa på det tydligaste, att dessa
tillhöra jätteverlden; hans fader är Oden, och intet
vanablod flyter i hans ådror. – Af hans namn har
ingen säker förklaring ännu blifvit lemnad. Eget
är att både ordet Hemdall och ett af hans binamn,
Hallinskiði, förekomma såsom appellativ i betydelsen
vädur; men anledningen, hvarför guden blifvit så
benämnd, finnes ej antydd i de mytiska urkunderna.
Th. W.
Heme (Fornnord. Heimir), omtalas i de mytiska
fornsagorna såsom fosterfader åt Brynhild. Sigurd
Fåfnesbane vistades en tid i Hlymdalarna hos
H. och vann der Brynhilds kärlek. Hos H. uppväxte
äfven Sigurds och Brynhilds dotter, Åslög. Sedan
barnets föräldrar voro döda, fruktade H., att man
skulle äfven efterspana Åslög för att dräpa ättens
sista telning. Han lemnade derför rike och gods,
samt förfärdigade åt sig en harpa så stor, att han
inuti den kunde gömma både Åslög samt mycket guld
och kosfbara kläder. Vandrande omkring som en fattig
spelman kom han till Spangered i Norge till ett
gammalt äkta par, som hette Ake och Grima. Der fick
han nattherberge; men qvinnan, som misstänkte, att
dyrbarheter voro gömda i harpan, öfvertalade sin man
att dräpa H. i sömnen. Om Åslögs l. Kråkas senare öden
se Åslög. Th. W.
Hemera (Grek., "dag"), Grek. mytol., dagens gudinna,
dotter af Erebos och Nyx, stiger hvarje morgon upp
ur underjorden, der hon har sin bostad, och dit Nyx
då begifver sig. Af tragikerna identifieras hon med
Eos. A. M. A.
Hemeralopi (af Grek. hemera, dag, och opsis, syn),
nattblindhet, kir., ett tillstånd hos ögonen,
då patienten ser väl vid full dager, sämre, så
snart skymning inträder, och allsintet i mörker,
äfven sådant, som tillåter normalseende att ganska
tydligt urskilja större föremål. Denna anomali är ej
en sjukdom för sig i egentlig mening, utan ett symtom
vid flerehanda sjukdomar. Man iakttager densamma
hos förut friska personer, mer eller mindre hastigt
uppkommande, vanligen efter att ögonen varit utsatta
för starkt eller länge inverkande solljus, således
hos soldater (i fält eller efter exercis), sjömän,
polarfarare. Verkliga epidemier deraf förekomma,
om man äfven någon gång kan hafva grundad anledning
att dervid misstänka simulation. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
