Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermafrodit-kula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konfedererade s. å. 1705 utnämndes H. till kansliråd
och statssekreterare. Tillsammans med Karl
Piper förde han underhandlingarna med konung
August i Bischofswerda 1706, hvilka ledde
till freden i Altranstädt. Han åtföljde sedan Karl
XII på tåget till Ukrajna 1708 och bevistade
slaget vid Pultava 1709. Så snart han märkte,
att segern lutade åt ryssarnas sida, antände han
fältkansliet, på det att det ej skulle falla i
fiendens händer. Om hans senare öden känner
man ingenting med visshet: några (t. ex. Karl
XII) trodde, att han stupade i slaget; andra
berätta, att han blifvit tillfångatagen samt på
tsarens befallning nedhuggen eller instängd i
ett kloster nära Astrakan, der han skall hafva
lefvat ännu 1712. Sistnämnda uppgift torde
vara den mest antagliga. – 1703 hade H. blifvit
upphöjd i adligt stånd. H. var en grundlärd
man och ådagalade stort intresse för svenska
språkets rykt och de fosterländska minnenas
vård. Hans första arbete, en öfversättning
af Sylvestre de Fours "Sedebok" (1683), anses
såsom ett mönster af språklig renhet. Han hade
för afsigt att utgifva en samling af svenska
skalders arbeten och fick i uppdrag att författa
texten till Dahlbergs "Suecia antiqua et hodierna".
Om H:s utomordentliga förmåga att behandla
latinska språket vittna såväl de diplomatiska
aktstycken, hvilka finnas af hans hand, som
Hecatompolis suionum (en samling epigram
öfver Sveriges städer) och Heroës Sveciæ sive vitæ
excellentium virorum, quorum consiliis armisque
res suecica crevit, ett af H. endast påbörjadt
arbete, i hvilket han efter Cornelius Nepos’
mönster ämnade skildra utmärkte svenske mäns
lefnadslopp. Af både svenskar och utländingar
omtalas H. såsom en man af stort snille samt
berömmes för sin redbarhet och trohet.
V. K-r.
2. Hermelin, Karl, friherre, riksråd, den
föregåendes son, föddes i Stockholm d. 6 Nov.
1707 och blef 1726 antagen till e. o. kanslist i
krigsexpeditionen. Han avancerade ganska trögt
på tjenstemannabanan och blef först 1761
statssekreterare. 1765 kallades han, i sammanhang
med hattpartiets fall och mösspartiets
uppstigande till makten, till riksråd, men måste
afträda, då hattarna 1769 på nytt återtogo väldet,
och mottog ej sedermera det honom två gånger
erbjudna riksrådsämbetet. H. fick 1766
friherrlig värdighet och utnämndes 1767 till Åbo
akademis kansler. Död i Upsala d. 22 Febr.
1789.
3. Hermelin, Samuel Gustaf, friherre, den
svenska kartografiens grundläggare, den föregåendes
son, född d. 4 April 1744, blef 1761
auskultant, 1763 e. o. notarie och 1774 assessor
i Bergskollegium samt utnämndes 1781 till bergsråd,
hvilken befattning han 1815 nedlade. Med
statsunderstöd företog han 1782–84 en resa
genom Tyskland, Nederländerna, Frankrike,
Nord-Amerika och England hufvudsakligen i
ändamål att studera bergverkens tillstånd i dessa
land, och vid sin återkomst till fäderneslandet
använde han sin under resan inhemtade
erfarenhet till införandet af åtskilliga förbättringar
i det svenska bergsbruket, i synnerhet vid Falu
koppargrufva. Såsom den svenska kartografiens
grundläggare har H. förvärfvat sin största
ryktbarhet. På egen bekostnad utsände han
geografer till Sveriges och Finlands särskilda trakter
för att öfver dem uppgöra kartor och
beskrifningar, och frukten af dessa forskningar blef
det stora kartverket Geografiska chartor öfver
Sverige i 4 afdelningar (1797–1807), intill
senare tider det bästa öfver vårt land. Dessutom
utgaf H. en mängd kartor öfver grufvor och
malmfält, petrografiska kartor samt beskrifningar
öfver åtskilliga trakter i Lappmarken, fjällhöjder
m. m. Under hans kartografiska verksamhet
fästes hans uppmärksamhet på Norrbottens
naturliga rikedomar, och han gjorde till sin
uppgift att höja detta landskaps odling. Han
anlade der flere bruk och 130 nybyggen, odlade
ödemarker, byggde vägar och anskaffade dugliga
arbetare från sydligare trakter. Särskildt
nitälskade han för bearbetandet af Gellivara
malmfyndigheter. Alla dessa arbeten, hvilka för H.
medförde stora ekonomiska förluster, blefvo af
omätlig betydelse för Norrbottens utveckling.
Död i Stockholm d. 4 Mars 1820. "Få äro de
medborgare, som efterlemnat ett vackrare minne
än han i allmän och enskild välgörenhet, i
uppoffringar för odlingar och bergsbruk, för konster
och vetenskaper och framförallt för sin fädernejords
geografiska och statistiska kännedom." Han
var ledamot af Vetenskapsakademien (1771) och
Vetenskapssocieteten i Upsala (1780) samt
hedersledamot af Landtbruksakademien (1813).
Vid 1800 års riksdag lät ridderskapet och adeln
öfver honom slå en guldmedalj med inskriften:
"För utvidgad kunskap om fäderneslandet,
förkofrade näringar, befolkade ödemarker. Af
medborgare och vänner." Äfven Vetenskapsakad.
lät (1828) slå en medalj öfver honom. –
H. utgaf bl. a. Om kopparslaggens smältande
efter rostning (1766) och Försök till en
mineralhistoria öfver Lappmarken och Vesterbotten,
med tabeller (1804).
4. Hermelin, Olof, friherre, landskapsmålare,
fornforskare, den föregåendes sonson, föddes i Säby
socken, Jönköpings län, d. 8 Febr. 1827. Efter
fullbordade studier nämndes han 1848 till
underlöjtnant vid Vestgöta-Dals regemente, deltog
s. å. i kommenderingen till Fyen och befordrades
1850 till löjtnant, men lemnade året derefter
krigstjensten. Sin första konstnärliga uppfostran
erhöll han i konstakademiens principskola
och fortsatte den sedan någon tid under Billings
handledning; men hufvudsakligen har han
utbildat sig sjelf. År 1870 företog H. en studieresa
till Köpenhamn, Düsseldorf och Paris samt
derifrån till Belgien och Holland. 1873 besökte
han å nyo Düsseldorf och Paris samt London.
Han kallades 1871 till agré af konstakademien
och var 1876 kommissarie för den svenska
konstafdelningen vid verldsutställningen i Filadelfia.
H. har i sina senare arbeten slutit sig till den
nyaste riktningen inom det franska landskapsmåleriet.
Bland hans många taflor må nämnas
Höstqväll, Kungsstugan i Örebro, En mulen
qväll m. fl., inköpta af Stockholms konstförening,
Vårstämning (motiv från Örebro), Slutet af vintern
(utställd 1873 i Salonen i Paris), Höststämning
(utst. i Wien s. å.), Fisktorg i Honfleur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
