- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1221-1222

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hildebrand ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lofvade att äkta honom, om han ville hämnas hennes
faders död på H. Hunakämpe. För att utföra detta
begaf sig Åsmund till Sachsland, som H. flere år
hemsökt med sina bersärkar. Uti holmgångar, som
upprepades flere dagar å rad, nedhögg Åsmund alla
H:s kämpar. Då kom bersärksgången öfver H., och
han dräp i raseri sin egen son. Sedan färdades han
uppåt Rhenfloden för att träffa Åsmund. Ändtligen
möttes de samt kämpade länge och väldigt. H. erhöll
många sår, och slutligen brast hans svärd. Han
sjöng då ett qväde, hvari han yppade för Åsmund,
att de voro halfbröder, och bad honom att få blifva
begrafven i sina egna kläder. – Hos Saxo Grammaticus
förekommer en till innehållet alldeles liknande
berättelse, men med andra namn på de handlande
personerna. Så är t. ex. Hildebrand der förändradt
till Hildiger. Denne H. Hunakämpe måste anses identisk
med den i "Nibelungen lied" omnämnde vapenmästaren med
samma namn, som vistades med sin herre Didrik af Bern
hos den hunniske konungen Etzel. I fragmentet af den
gamla forntyska dikten "om Hildebrand och Hadubrand"
(Hildebrandslied) berättas, att den gamle Hildebrand
på en färd till sitt hem mötte sin son Hadubrand,
som han ej sett sedan dennes barndom. De namngåfvo
sig för hvarandra, men Hadubrand trodde ej gubbens
uppgift, och det blef strid dem emellan. Stridens
utgång omtalas ej i det bevarade fragmentet. I den
senare hopsatta Didrikssagan säges H. hafva besegrat
sin son, der kallad Alebrand, men skonat hans lif;
dock är detta sannolikt en förmildring af den
ursprungliga sägnen, som för visso gifvit striden
ett sorgligare slut. I de tyska sägnerna förekommer
ingen antydan om en strid mellan H. och någon hans
halfbroder; och denna vändning i berättelsen, som
är egendomlig för den nordiska traditionen, synes
hafva tillkommit, sedan man förlorat det ursprungliga
sammanhanget mellan de skildrade tilldragelserna.
Th. W.

Hildebrand, påfve. Se Gregorius VII.

1. Hildebrand, Bror Emil, ämbetsman, historisk
forskare, född d. 22 Febr. 1806 på Flerohopps
bruk i Kalmar län, blef 1820 student i Lund och
promoverades 1826 till filos. doktor samt 1877 till
jubeldoktor. 1830 blef han docent i numismatik
vid Lunds universitet, och 1832 förordnades han
att biträda vid ordnandet och beskrifvandet af
Kungl. myntkabinettet i Stockholm. Året derefter blef
han andre amanuens vid Vitt. hist. o. ant. akad.,
amanuens i Samfundet för utgifvande af handskrifter
rörande Skandinaviens historia samt e. o. kanslist i
Riksarkivet. 1837 utnämndes han till riksantiqvarie,
garde des médailles och ständig sekreterare i
Vitt. hist. o. ant. akad. Under den tid H. Järta
innehade chefskapet i Riksarkivet (1837–44), var
H. der anställd som biträde, företrädesvis inom
arkivets historiska afdelning. 1845–46 och en del
af 1847 var han tillförordnad riksarkivarie samt
ombesörjde under denna tid Riksarkivets flyttning
till f. d. ridderstolpeska huset vid Skeppsbron,
sedan han der besörjt inredningen såväl för arkivet

som för de samtidigt till samma hus flyttade och
ordnade Statens historiska museum, K. myntkabinettet
jämte Vitt. hist. o. ant. akad:s bibliotek. Tjugo
år senare (1865–66) företog han ny flyttning af
sistnämnda samlingar, denna gång till deras nuvarande
lokal i bottenvåningen af Nationalmuseum. Under
H:s vård mångdubblades de historiska samlingarna,
hvilka numera i rikedom och anordning kunna
täfla med de bästa utländska. 1879 tog H. afsked
från riksantiqvariebefattningen, med förbehållen
och af K. M:t beviljad rättighet att fortsätta
sitt arbete med ordnande och beskrifvande af de
samlingar han dittills haft under sin vård. 1841–48
tjenstgjorde han såsom sekreterare i Samfundet för
utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens
historia. 1837 blef han vårdare af Riksbankens
mynt- och medaljsamling, hvilken befattning
han fortfarande innehar. 1845 invaldes han af
Riksdagen bland komiterade till tryckfrihetens
vård, hvilket vid senare riksdagar förnyade
uppdrag ännu fortfar. 1855–73 var han ledamot af
direktionen öfver Allmänna enke- och pupillkassan,
1855–71 af direktionen öfver Stockholms stads
undervisningsverk, 1857–71 af direktionen i Sällskapet
för vexelundervisningens befrämjande m. m. –
1832 blef H. medlem af Fysiografiska sällskapet
i Lund, 1837 af Vitt. hist. o. ant. akad. och af
Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande
Skandinaviens historia, 1847 af Vetenskapsakademien,
1856 af Vetenskapssocieteten i Upsala, 1866
af Svenska akademien, der han sedan början af
1881 varit tillförordnad sekreterare, och 1878
hedersledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället
i Göteborg. Dessutom är han medlem af flere utländska
samfund, bl. a. Vetenskapsakademierna i Berlin och S:t
Petersburg samt Videnskabernes selskab i Köpenhamn
och Trondhjem. 1858 erhöll han af Svenska akademien
Karl XIV Johans pris för literära förtjenster. – För
vetenskapliga ändamål har H. företagit en stor mängd
utländska resor, och vid sidan af sin administrativa
verksamhet har han utvecklat en vidsträckt
literär. Med förkärlek har han egnat sin forskning
åt numismatiken: redan hans första vetenskapliga
arbete, Numismata anglo-saxonica musei regiae
Academiae lundensis ordinata et descripta
(1829),
behandlade ett numismatiskt ämne, och det följdes
snart af Upplysningar till Sveriges mynthistoria
(1831–32). H:s vigtigaste verk i denna vetenskap är
Anglosachsiska mynt i svenska kongl. myntkabinettet,
funna i Sveriges jord
(1846, äfven med fransk titel;
ny, tillökt uppl., 1881, äfven med engelsk titel). Han
har vidare beskrifvit Minnespenningar öfver enskilda
svenska män och qvinnor
(1860) och Sveriges och
svenska konungahusets minnespenningar, praktmynt och
belöningsmedaljer
(1874–75) samt utgifvit praktverken
Skådepenningar öfver de förnämsta händelser som
tillhöra konung Gustaf III:s historia
(1858) och
(tillsammans med sin son H. Hildebrand) Teckningar ur
svenska statens historiska museum
(1873–78). Efter
J. G. Liljegren öfvertog H. fortsättningen af "Svenskt
diplomatarium", af hvilket han 1842–65 utgaf



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:20 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0615.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free