Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hieroskopi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hila. 1. En ö i holländska residentskapet Amboina
(se d. o.). – 2. Ett af de fem hufvudspråk, hvilka
talas på Molukkerna (Kryddöarna), och hvilka bilda
en särskild grupp inom malajiska språkfamiljen. De
öfriga fyra äro sassarúa, hurunka, nusalaut och
nagari-anpat. Af alla dessa finnas grammatiska
skisser och ordförteckningar af van Hoewell
(1877). Till skrift begagnas såväl det latinska som
det arabiska alfabetet. Jfr Crawfurd: "Malay grammar"
(1852) och "Dictionary of the indian islands" (1856).
H. A.
Hilarius den helige. 1. Gallisk teolog, född
omkr. 300 i Pictavium (Poitiers) i Gallien af
hedniska föräldrar, öfvergick till kristendomen
och blef omkr. 350 biskop i sin fädernestad. Han
tog en liflig del i de arianska stridigheterna och
var en ifrig försvarare af läran om sonens fulla
väsenslikhet med fadern. Han kallades kättarnas
hammare och gissel (Lat haereticorum malleus et
flagellum). Af den arianskt sinnade kejsar Konstantins
förvisades H. till Frygien, 356. Redan 360 fick han
dock återkomma. H. dog d. 13 Jan. 368 och vördades
sedermera såsom ett stort helgon. Han författade,
på latin, vidlyftiga arbeten öfver treenigheten,
kommentarier öfver Matteus, Pauli epistlar, Davids
psalmer m. m. – 2. Romersk biskop 461–68, försvarade
den romerska rättrogenheten emot det Östromerska
kejsaredömet och upprättade romerska stolens supremati
öfver de flesta galliska och spanska biskopar.
Hild, ett i de fornnordiska myterna flerstädes
förekommande qvinnonamn: 1. En valkyrja, efter hvilken
striden kallas "Hilds lek". – 2. Dotter till
Budle, en af de mytiska fornkonungarna i Sverige,
blef gift med Helge, son af konung Hildebrand (se
d. o.) i Hunaland. –
3. H. den smärta, från Njärdö vid Nömdalen, säges
hafva blifvit gift med Hjärlef den qvinnokäre,
konung öfver Rogaland och Hördaland. –
4. H., konung Högnes dotter, är den mest
frejdade i de gamla sägnerna bland dem, som bära
namnet H. Om henne berättas det i den yngre
eddan, att hon bortröfvades af konung Heden, en
gång då fadern begifvit sig till ett konungamöte,
och att detta qvinnorof framkallade en först med
Ragnarök slutande strid mellan Högne och Heden.
(Se Heden.) Eddans berättelse fullständigas af en
på annat ställe meddelad uppgift, att det var på
Odens anstiftan som denna eviga strid framkallades.
Oden älskade Fröja – heter det –, men Fröja skänkte
några dvärgar sin kärlek för att komma i besittning
af den gyllene Brisingakedjan, som dessa förfärdigat.
Loke omtalade denna Fröjas kärlekshandel för Oden,
och han befallde Loke att skaffa honom smycket.
Loke stal med list kedjan från den sofvande
Fröja, som, när hon vaknat och märkt sammanhanget,
ville hafva smycket tillbaka af Oden. Men denne
svarade, att hon endast kunde få det mot löfte att
uppväcka en evärdelig strid mellan två mäktiga
konungar. Hon måste lofva detta, och sålunda säges
kampen mellan Heden och Högne hafva uppkommit. –
I en ännu närmare förbindelse med Oden sättes
stridens upphof enligt en tredje berättelse,
som säger, att valkyrjan Gandul, säkerligen på sin
herres bud, uppmanade Serklands (Afrikas) konung
Heden, Hjärrandes son, att pröfva sina krafter med
danske konungen Högne. De kämpade, men ingingo sedan
fostbrödralag. Gandul förmådde likväl med svek Heden
att sedermera dräpa Högnes drottning och segla bort
med hans dotter Hild. Kämparna möttes vid Håö, och
striden skildras på liknande sätt som i eddan. –
Ännu en annan version af sägnen om H. finnes, hos
Saxo Grammaticus. Enligt honom egde striden rum på
Hedens ö (Hiddensee vid Rügen) mellan kung Heden
från Norge och den jylländske konungen Högne. De och
deras kämpar dräpte hvarandra; men Hild uppväckte
af längtan efter sin man de fallne genom trollsånger
(galdrar), och sålunda förnyades kampen ständigt. –
I fornsagor från kristna tider säges, att en af
konung Olof Tryggvessons män, Ivar Ljome, gjorde
slut på striden (se Heden). – Myten om H. åsyftar
att uppvisa qvinnokärlek såsom en orsak till
krig. Likaledes lemnar myten en lefvande bild af
stridens beständighet i denna verlden, på samma gång
som Oden tänkes såsom dess yttersta upphof. Hedens
kämpar kallas i fornskrifterna Hjadningar, och
striden benämnes derför i gamla qväden Hjadningarnas
oväder, Hjadningarnas eld o. s. v. Sägnen om Hild
och Hjadningarnas strid har varit allmänt känd icke
blott i den skandinaviska norden, utan äfven bland
angelsachser och tyskar. Ordet Hild är i fornspråket
icke blott ett namn på stridsgudinnan, utan står
ofta appellativt i betydelse strid, kamp. I nyare
tider har det under formen Hilda blifvit ett vanligt
qvinnonamn, som äfven ingår i sammansättningar, såsom
Alfhild, Brynhild, Gunhild (Gunilla), Mathilda m. fl.
Th. W.
Hildburghausen, kretsstad i hertigdömet
Sachsen-Meiningen, vid Werra och jernvägen
Eisenach–Koburg. 5,453 innev. (1880). Hertigligt
slott (bygdt 1685–95), nu användt till
kasern. Tillverkning af papier-maché, eggjern,
landtbruksredskap m. m. Staden, som i urkunderna
kallas Hilpershusia, Villa Hilperti, hörde i 14:de
årh. till grefvarna af Henneberg, kom derefter till
hertigarna af Sachsen och var 1695–1827 residens
för linien Sachsen-H.
Hildebert (Childebert). Se Merovinger.
Hildebrand, Nord. mytol. Uti Åsmund Kämpebanes
saga berättas, att en konung H. i Hunaland hade en
son Helge, som blef gift med svenske konungen Budles
dotter Hild. I detta äktenskap föddes en son, hvilken
efter sin farfader erhöll namnet H. och uppfostrades
hos denne. Den unge H. utmärkte sig tidigt genom stora
hjeltedater och kallades derför Hunakämpe. Medan hans
fader var borta på härnadståg och der stupade, blef
hans morfader öfverfallen och dödad af en dansk konung
Alf och modern Hild af segraren gifven till äkta åt
kämpen Åke, som med henne hade sonen Åsmund, hvilken
med tiden blef en väldig viking och förvärfvade sig
namnet Kämpebane. När H. fått spörja sin morfaders
fall, drog han till Danmark och hämnades på Alf. Till
dennes efterlemnade dotter friade Åsmund, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
