- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1237-1238

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hilker ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef en verkligt populär konstnär, och hans
alstring kunde knappt hålla jämna steg med den
efterfrågan hans små, behagliga genrestycken rönte. –
Målareakademien kallade honom 1794 till professor
i teckning, och i denna egenskap bildade H. många
elever. 1805 erhöll han befattning som akademiens
"rektor" och kallades 1810, efter Masréliez, till
hennes direktör. Han var emellertid då för gammal att
kunna uträtta något väsentligt för läroverket. Ännu
in i sena ålderdomen fortfor han likväl att flitigt,
fastän naturligtvis ej med samma kraft som förr,
utöfva sin konst. Han afled i Stockholm d. 13
Aug. 1816.

H. försökte sig i nästan alla slag af måleri, ehuru
hans egentliga styrka låg i genren eller, som det då
hette, "konversationsstycket". Som genremålare utgick
H. omedelbart från Boucher, om hvilken hans tidigaste
stycken mycket erinra. Sveriges nationalmuseum
eger i Morgontoaletten ett prof från denna tid,
början af 1760-talet. Emellertid fortfor ej detta
inflytande länge, utan mildrades, synes det, genom
en närmare bekantskap med den enkle och allvarlige
Chardin. Småningom utpräglade H. sin sjelfständiga
stil, som från midten af 1780-talet framträdde i
en liflig skildring af hvardagslifvet, en lätt,
men precis teckning, enkel, naturlig gruppering,
en ljus, men likväl harmonisk och behaglig färg
samt stor trohet i alla bisaker. Hans ämnen stå i
öfverensstämmelse dermed: än är det en piga, som synar
ägg eller idkar någon annan huslig sysselsättning;
än en mor, som undervisar sina barn; än en elegant
dam, som skrifver bref i sin boudoir; än ett samtal i
ett förmak, en tebjudning eller något dylikt. Dervid
behöllo nästan alltid hans taflor små mått; blott
mycket undantagsvis vidga sig dukarna och blifva
figurerna större. Mot slutet af sin konstnärsbana
sysslade H. ofta med eldskenseffekter: hammarsmedjor,
husliga interiörer vid ljus o. dyl. lemnade i
rask följd hans staffli. Dessa hans arbeten lida
dock i allmänhet af tyngd i färgen. Naturligtvis
mattades hans oafbrutna alstring med åren, så att
arbetena från 1800-talet ej kunna, i afseende på
jämnhet och konstnärligt värde, mäta sig med hans
föregående. De äro likväl kanske de mest spridda och
hafva derför gifvit anledning till uttalanden om
H:s konst, hvilka icke äro rättvisa. Under Gustaf
III:s tid användes H. ofta att måla "karuseller",
högtidligheter o. dyl. Dessa arbeten behandlade han
tämligen flyktigt: de äro endast att betrakta som
illustrationer till dagens historia, men som sådana
ganska njutbara genom öfverskådlig gruppering och
skickligt val af moment. På Rosersberg förvaras
några dylika stycken, och flere karuseller finnas
å Drottningholm. H. utförde äfven åtskilliga ganska
lyckade porträtt. Mest bekant bland dem torde vara det
af Bellman (nu i Nationalmuseum). Hans små historiska
bilder och några religiösa taflor härröra från det
sista skedet af hans lif och äro, som naturligt,
ganska svaga, enär H. alldeles saknade den stora
stil, som för dylika verk är oundgänglig. Äfven inom
landskapet lemnade han ej förkastliga arbeten. Han

tillhörde inom detsamma den äldre riktning, som
representeras af Korn, hvilken, enligt en uppgift,
skulle någon tid hafva varit hans lärare. Slutligen
må, såsom en antydan om det folkliga drag, som
genomgår hela H:s konstnärsskap, nämnas, att
han var den förste i Sverige, som till pittoresk
behandling upptog våra folkdrägter och i en följd
genreartade kostymbilder gaf dem burskap i den
svenska konsten. – H:s arbeten äro, till följd af
konstnärens stora alsterrikedom, mycket spridda
öfver hela Sverige. Af hans teckningar äro åtskilliga,
som illustrera poetiska bref från Bellmans sista tid
(delvis facsimilerade i Carléns upplaga af skaldens
skrifter), de mest bekanta. Flere af H:s taflor
äro graverade af Joh. Fr. och Fr. E. Martin. Hans
sjelfporträtt af 1785 förvaras å Gripsholm. -rn.

2. Hilleström, Karl Peter, landskapsmålare, den
föregåendes son, föddes i Stockholm 1760 och blef
elev vid Målareakademien, der han vann åtskilliga
belöningar. Han valde landskapsmålning till sitt fack
och bildade sig till en början noga efter Korn. Med
mycken flit strödde han likt denne kring sig en
mängd små bilder, lifliga, om än ofta maniererade
i komposition och färggifning. Han blef 1795 agré
af Målareakademien och vid samma tid lärare i
teckning vid k. krigsakademien på Karlberg. Vid
denna befattning kunde H. dock ej bibehållas,
emedan en olycklig böjelse för ett utsväfvande
lif alltmer tog öfverhand hos honom. Under sina
sista år skall han, enligt en samtidas intyg, varit
mycket förfallen, och hans konst rönte naturligtvis
inflytande deraf. Utom landskap i olja, i hvilka han
tog intryck af Belanger och senare af Fahlcrantz,
utförde han många målningar i gouache, hvilka numera
äro tämligen sällsynta, flyktigt och något rått
utförda som de voro. H. afled i Stockholm 1812. I
sina bästa arbeten, som oftast äro utförda på trä,
utvecklade han en ganska aktningsvärd talang. Väl
delar han med hela sin samtid förkärleken för en
arrangerad, egendomligt utstyrd natur, med bjärta
ljuseffekter och långa synvidder, men inom denna genre
lägger han i dagen både rik sammansättningsgåfva
och en dugtig färg. H. är ej representerad i någon
statens samling, men hos enskilda egare äro hans
ofta signerade taflor ej alldeles sällsynta.
-rn.

Hillevioner (Lat. hilleviones) kallades, enligt Plinius
den äldre, innevånarna på en del af den stora ön
"Scandinavia" (den skandinaviska halfön), som de,
enligt samme författare, skola hafva bebott i 500
härad och kallat "en annan verld" (Lat. alter orbis
terrarum
). Namnet är sannolikt att härleda antingen
af Fornn. hella (bergshäll) eller af Sv. hall,
pl. hallar (Eng. hill), hvaraf Halland har sitt namn.
S. F. H.

Hills galvaniska stapel, fys., består af zink
och koppar, skilda genom ett oledande ämne. Zinken
omgifves med koncentrerad lösning af zinkvitriol eller
koksalt, kopparn med kopparvitriollösning. Denna
stapel uppgifves hafva samma styrka som
Groves, men vara konstantare än denna.
L. A. F.

Hillska skolan å Barnängen, en i Stockholm 1830
upprättad läroanstalt för gossar, ända från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:40:38 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaf/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free