Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmgård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besittningar till Danmark. Hans son, Adolf IV
(1203–39) återtog sina fäders land, sedan Henrik
af Schwerin 1223 tillfångatagit Valdemar Sejr,
samt blef 1225 af Valdemar erkänd såsom grefve
af H. Då han 1239 nedlade regeringen, skiftades
H. mellan hans båda söner, Johan I (1239–63),
stamfader för den kielska linien (utdöd 1321),
och Gerhard I (1239–90), stamfader för den
itzehoeska. Den senare linien delade sig 1290
i tre grenar, H.-Plön, H.-Pinneberg-Schauenburg
och H.-Rendsburg. Trots dessa delningar utgjorde
H. dock fortfarande en politisk enhet, och grefvarna
– "die getheilten herren", såsom de kallades –
förpligtade sig 1307 i ett fördrag med sin länsherre,
hertigen af Sachsen-Lauenburg, att icke genomföra en
fullständig söndring af landsdelarna, utan att alltid
gemensamt taga H. i förläning. Den andre grefven af
H.-Rendsburg, Gerhard III den store (1304–40), hvilken
1315 trädde i länsförhållande till konung Erik
Menved af Danmark, bemäktigade sig 1316 större delen af
den kielska liniens land och tilltvang sig 1330 af
Erik Menveds efterträdare, Kristoffer II (1319–32),
Fyen såsom ärftlig förläning och Nörrejylland
såsom pant för krigskostnader samt utöfvade såsom
sin systerson hertig Valdemars förmyndare styrelsen
öfver Sönderjylland (till 1336). Hans stora välde
sönderföll efter hans död, men hans son Henrik II
den jernhårde (1340–85) lyckades 1375 bemäktiga sig
Sönderjylland, och drottning Margareta såg sig 1386
tvungen att öfverlemna detta land, som sedermera
kallades Slesvig, som ärftligt län åt Henriks son
Gerhard VI (1385–1404). Då huset H.-Plön 1390 utdog,
ärfde han dettas besittningar. Han gjorde äfven ett
försök att eröfra Ditmarsken, och hade han lyckats
deri, skulle han hafva varit herre öfver hela H. (så
när som på det lilla område, hvilket tillhörde
H.-Pinneberg-Schauenburg i mellersta H.), men han
stupade på ett tåg mot ditmarskerna. Hans söner,
Henrik IV (1404–27) och Adolf VIII (1427–59),
kämpade med stor framgång omkr. 25 år mot konung
Erik af Pommern, hvilken förgäfves sökte åt
Danmark återvinna Slesvig. När Adolf 1459 afled
utan afkomlingar, skulle de holsteinska landen
tillfallit den pinneberg-schauenburgska grenen,
och Slesvig såsom ledigt län indragits till danska
kronan. Men danske konungen Kristian I af Oldenburg,
som Adolf bestämt till sin efterträdare, lät af
ridderskapet i Slesvig och H. välja sig, 1460,
till dessa lands herre, hvaremot han s. å. i de
s. k. landsprivilegierna försäkrade, att de båda
landen aldrig skulle åtskiljas. Ej långt derefter
afstod den pinnebergska linien för 43,000 gulden från
sina arfsanspråk. Den sammankedning af det danska
Slesvig och det tyska H., som Kristians okloka politik
föranledt, skulle i framtiden bära sorgliga frukter
för Slesvig och Danmark. H. upphöjdes 1474 till
hertigdöme af kejsar Fredrik III, och med detsamma
införlifvades Ditmarsken, ehuru föreningen dock till en
början egde rum endast till namnet. Efter Kristians
död (1481) blefvo hans båda söner, Hans och Fredrik,
1482 gemensamt hyllade såsom
hertigar af Slesvig och H., och 1490 företogo de på
Gottorps slott (i södra delen af Slesvig) en delning
af hertigdömena. hvarvid konung Hans (d. 1513) erhöll
det efter slottet Segeberg (i Holstein) uppkallade
segebergska området och Fredrik det gottorpska. När
Fredrik efter sin brorson Kristian II:s afsättning
1523 valdes till konung i Danmark och Norge, upphörde
denna delning af hertigdömena. Under Fredriks regering
(1523–33) vann reformationen insteg i Slesvig och
H. 1544 delade hans tre äldsta söner hertigdömena
så, att konung Kristian III (1533–59) erhöll
Sönderborg, hertig Hans d. ä. (d. 1580) Haderslev och
hertig Adolf (d. 1586) Gottorp. Från denne Adolf
härstammar det ryktbara holstein-gottorpska huset,
som 1751–1818 satt på Sveriges tron samt ännu
innehafver (sedan 1762) kejsaredömet Rysslands
och (sedan 1773) storhertigdömet Oldenburgs. Den
haderslevska linien utdog (1580) med sin stiftare,
och dess område delades mellan linierna Sönderborg
och Gottorp. Den sönderborgska hade emellertid
förgrenat sig i två linier, den kungliga och den
hertigliga, enär konung Fredrik II (1559–88),
Kristian III:s son, 1564 gifvit sin yngste broder,
Hans d. y. (d. 1622), från hvilken den ryktbara
slesvig-holstein-sönderborg-augustenborgska linien (se
Augustenborg) härstammar, några områden i Slesvig och H., ehuru utan
andel i regeringen. Den kungliga och den gottorpska
grenen regerade i vissa fall gemensamt, men i andra
hvar öfver sin del af hertigdömena. Medlemmarna af
båda grenarna voro, såsom hertigar af H., vasaller
af Romerska riket; men hertigen af H-Gottorp var
tillika för sin andel af Slesvig länspligtig under
danska kronan. Enligt tysk länsrätt voro alla
linierna – äfven den hertigliga sönderborgska –
arfsberättigade till H., och enligt fördraget
i Odense 1579 blef samma arfsordning gällande i
Slesvig. Då linien H.-Pinneberg-Schauenburg 1640
utslocknade, delades dess land mellan Danmark och den
gottorpska grenen. (Den gottorpska andelen såldes dock
1649 till Christian Rantzau och blef 1650 förklarad
för ett riksomedelbart grefskap, Rantzau, som 1726
införlifvades med den kungliga delen af H.) H:s
historia under de följande århundradena bestämmes
hufvudsakligen af striderna mellan den kungliga
sönderborgska linien och det gottorpska huset, hvilket
både genom äktenskapliga och politiska band förenades
med Danmarks fiender, de svenske konungarna. Konung
Karl IX tog till gemål en prinsessa af detta hus,
hertig Adolfs dotter, Kristina. Hertig Adolfs fjerde
efterträdare (de föregående voro Fredrik 1586–87,
Filip 1587–90, Johan Adolf 1590–1616), Fredrik III
(1616–59), hvars dotter Hedvig Eleonora var förmäld
med Karl X Gustaf, deltog i dennes krig mot Danmark
och förvärfvade genom freden i Roskilde (1658)
suveränitet öfver sin andel af Slesvig; och trots alla
Danmarks fientliga mått och steg bibehöllo Fredrik
III:s son Kristian Albrekt (1659–94) och sonson Fredrik
IV (1694–1702), Karl XII:s svåger, denna suveränitet
med svensk hjelp. Under det stora nordiska kriget
(1700–21), som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
