Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoppbaggar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom sitt erkännande har i rikt mått gått i
fullbordan. Visserligen utmärker han sig icke genom
djerf och sjelfständig skaparekraft eller fantasiens
rikedom, men deremot vittna hans diktalster om ett
sundt omdöme, fin smak och säker sjelfkritik. För
öfrigt framgår hans skaldeverksamhet helt naturligt ur
hans lifserfarenhet och afspeglar i många fall hans
eget sinnes olika stämningar. Redan i ungdomen såg han
det ideal, för hvilket han svärmat, omkullstörtas,
och han drefs derigenom till att gifva luft åt sin
harm öfver de förhållanden, som omgåfvo honom. Från
denna tid härstamma utan tvifvel flere af hans Epodi
("Epoder"; 1 bok). Småningom började H. finna, att
det gamla i sjelfva verket måste vara förgånget,
och försona sig med det nya. Hans reflexion vände
sig då till det sociala lifvet. Utrustad med skarp
iakttagelseförmåga samt blick för motsägelserna
och svagheterna i den menskliga sammanlefnaden,
företog han sig att gifva en spegelbild af dess
mångfaldiga förhållanden, i hvilka menniskonaturen
så åskådligt kännetecknar sig, och på ett lekande
sätt meddela sanningar för lifvet. Satiren, detta
äkta italisk-romerska skaldeslag, fick i honom sin
fulländare, hvilkens rika bekantskap med verlden
och skarpa omdöme satte honom i stånd att teckna
karakterer och situationer med lif och sanning, med
en komisk, men icke för stark färgläggning. Genom
teckningarna i hans Satirae ("Satirer"; 2 böcker)
framlyser menniskan, men på samma gång tänkaren,
som har ögat öppet för de sedliga idealen. Senare
framställde sig för skalden en annan uppgift, den
att blifva den högre lyrikens målsman i Rom. I
"Epoderna" hade H. i ton och framställningsart
efterbildat jambdiktaren Archilochos; han sträckte
nu sina efterbildningar vidare. Sapfo, Alkaios och
Anakreon blefvo hans förebilder. Skickligt förstår han
att med en viss frihet, men på samma gång regelbundet,
i sina Odae ("Oder"; 4 böcker) infatta det latinska
språkets ord och uttryck i de grekiska versformerna,
och han frigör sig alltmera från mönstren. Det är i
synnerhet i dikter af mera nationel färg, som han
ställer sig på egen botten. I dem kommer ock hans
hänförelse för den gamla romaretiden och romareanden
till sin rätt. Han ser nu mot den nya tiden med hopp
och fröjd; ty han väntar en ny härlighet i och genom
Augustus’ välde, hvilket skall tjena att upprätta
ordning, frid, dygd och lycka samt således efter
ett tidsskede af storm och oro skänka romarestaten
en ålder, värdig den forna. Det är måhända mest
i den ståtliga Carmen saeculare (Sekularsången),
författad 17 f. Kr., som en sådan stämning framträder;
också de 6 första oderna i tredje boken andas en
glödande patriotism. I öfrigt sjunger han gerna till
kärlekens, vinets och de glada lefnadsnjutningarnas
pris. Ofta tonar genom dikterna läran att den hastigt
försvinnande stunden måste njutas, men H. predikar
dock alltid måtta i njutningen och vill hafva sinnets
renhet och ädelhet bevarade. Många af hans dikter
äro skrifria för stunden, men så, att till personen
eller tillfället knytas
betraktelser af mera allmän natur och sanningar
för alla tider, likasom förstode skalden att i det
flyktiga ögonblickets lust lägga in en tanke på något
högre. H. utgaf först tillsammans tre böcker oder,
med en dedikation till Maecenas; derefter följde en
4:de bok. Sist vände han sig till en annan diktart,
Epistolae ("Poetiska bref"; 2 böcker). Dessa äro
mästerliga uttryck af mogen lefnadserfarenhet,
mångsidig beröring med verlden och filosofisk
reflexion, hållna i en lätt, men alltid fin och
värdig ton och särskildt intresseväckande genom den
inblick i lefnadsförhållanden och karakterer, som
de skänka. Stilen är behaglig och omvexlingsrik. –
Slutligen bör nämnas ett till Piso och dennes söner
riktadt bref De arte poetica (Om skaldekonsten;
äfven kalladt Epistola ad Pisones). Detta bref
får icke bedömas såsom ett försök till systematisk
framställning af ämnet, utan betraktas såsom ett
meddelande af vigtiga anvisningar, vinkar och råd
till sådana, som ville försöka sig i skaldeverksamhet,
utan att egentligen göra denna till sin uppgift. Dock
felas icke häller teori, men praktikens fordringar,
inhemtade under lång utöfning, äro tydligen
hufvudsak för skalden.
H:s arbeten hafva varit föremål för stor
uppmärksamhet af filologerna. Engelsmannen Bentley
(1711) förvärfvade sig mycken förtjenst i afseende på
textens fastställande. I senare tider har holländaren
Hofman-Peerlkamp (från 1834), med tillämpning af den
nyare estetikens lagar och sin egen smaks fordringar,
velat utdöma mycket såsom oäkta och verkligen funnit
flere efterföljare. Otvifvelaktigt har åtskilligt
kommit till oss i ändradt skick, men i det hela måste
den vanliga texten fasthållas.
På svenska har H. tolkats på vers af G. J. Adlerbeth:
"Horatii bref till Pisonerna om skaldekonsten"
(1807), "Horatii satyrer och skaldebref" (1814)
och "Horatii oder och epoder" (1817), J. G. Ek:
"Satirer och epistlar" (1847) och "Oder och epoder"
(1853), G. Borgström: "Horatii oder och epoder"
(1881), samt delvis af J. O Wallin, H. Bjursten,
C. V. A. och C. G. Strandberg, S. L. Sjöblom
("Valda sånger i urskriftens versmått", i Göteborgs
vetenskaps- och vitterhetssamhälles handl., XVI,
1878), A. Frigell m. fl.; på prosa af L. F. Kumlin
(1851; 2:dra uppl. 1865), E. Lidfors (1845; 3:dje
uppl. 1870), A. Frigell m. fl. Upplagor för skolbruk
hafva utgifvits af A. H. Stamberg (1791; 3:dje
uppl. 1817), J. P. Theorell (1833), Chr. A. Fahlcrantz
(1864; 3:dje uppl. 1880), A. Frigell (1870) m. fl.
R. Tdh.
Hord (Pers. ordu, R. ordá, krigshär, läger),
ursprungligen afdelning af kirgiser, mongoler och
andra beslägtade nomadfolk; skara, hop.
Hordaland. Se Hörðaland.
Hordeaceae, bot., grupp af nat. fam. Gramineae
Juss. (gräsen), hvilken utmärker sig genom enblommiga
småax, sittande i ett sammansatt ledadt ax,
och korta eller omärkliga stift, med fjäderlika
märken, utskjutande vid blommans bas. Denna
grupp hör till afdelningen Euryantheae, som har
blomfjällen under blomningen utböjda från hvarandra.
O. T. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
