Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hospites ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnhusinrättningen i Stockholm (se d. o.), hvilken
en tid stod under samma styrelse som Danviks på
hemman rika hospital, dels ännu eger egendomen
Rålambshof vid Stockholm, dels egt åtskilliga,
sedermera till skatte försålda hemman i Skåne. Dessa
hade förr tillhört hospitalet i Helsingör, men af
Karl XI:s förmyndarestyrelse skänkts åt barnhuset.
Kbg.
Hospites. Se Hospes.
Hospitium [-tsium], Lat, gästvänskap; herberge. –
1. Främlingen hade i Rom ursprungligen ringa
tillmötesgående att vänta; han var så godt som
rättslös. Småningom knötos dock gästvänskapsband
mellan romaren och främlingen. Gästvännerna
förpligtade sig att mottaga samt på allt sätt hjelpa
och skydda hvarandra i de olika samhällena. Ofta gick
gästvänskapen i arf. Det var icke blott enskilda
personer eller hus, som ingingo gästvänskap med
hvarandra; stundom kunde en person för särskilda
förtjenster eller af andra skäl få träda i gästvänskap
med romerska folket i dess helhet. Sådant var ej
sällan fallet med förbundna konungar. Äfven förekom
det, att främmande samhällen i Rom skaffade sig en
ansedd man till gästvän och då vanligen äfven till
patronus (beskyddare och målsman), ett förhållande,
som erinrar om förhållandet mellan nutidens konsuler
och medborgare af det land de representera. –
2. Sv. pl. hospitier, de, i synnerhet vid vigtiga och
svåra alpvägar, af munkar anlagda fromma stiftelser,
hvilka hafva till ändamål att mottaga och bispringa
resande, som kommit vilse eller i allmänhet behöfva
hjelp.
1. R. Tdh.
Hospodar (Slav. gospodar, herre), titel på furstarna
i Moldau och Valakiet, så länge dessa land lågo under
turkiskt välde. Hospodarerna utsagos till 1826 blott
för en tid af tre år och af turkiska regeringen;
men då medgaf Porten, att de skulle väljas för sju år
samt af Moldau och Valakiet sjelfva inom den inhemska
bojaradeln. Fredsfördraget i Adrianopel 1829 mellan
Ryssland och Turkiet bestämde, att hospodarer skulle
tillsättas på lifstid. Men sedan Turkiet undertryckt
revolutionen i Valakiet 1848, upphäfdes genom
fördraget i Balta-Liman (1849) furstendömenas valrätt
och stadgades, att hospodarerna skulle tillsättas af
sultanen för en tid af sju år. På konferensen i Paris
1858 antogs en för de bägge furstendömena gällande
grundlag, enligt hvilken bl. a. hospodarerna för
lifstid skulle utses af furstendömenas lagstiftande
församlingar. 1859 valde båda landen samme person,
Alexander Johan Kusa, till hospodar; och sedan denne
1861 proklamerat Moldaus och Valakiets förening till
furstendömet Rumania samt antagit predikatet domnu
l. domnitor (herre), upphörde hospodartiteln.
Hossmo, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. Arealen
1,564 har. 726 innev. (1881). Annex till Ljungby,
Kalmar stift, Södra Möre kontrakt.
Hosta (Lat. tussis), patol., kallas korta, enstaka
eller tätt på hvarandra följande, stötvis skeende
utandningar, före hvilkas utförande röstspringan
(glottis) är under ett ögonblick sluten, så att
lufttrycket i lungorna blir stegradt. Med den
hastigt utrusande luften under hostan utföras
främmande ämnen eller slem (var), som finnas
i luftstrupen, luftrörsgrenarna eller i de
håligheter, som kunna uppkomma genom varbildning
i ("smältning" af) lungväfnaden. Det är bekant
att ämnen, såsom brödsmulor, dam, vatten
eller dylikt, hvilka inkomma i luftstrupen,
eller "komma i vrångstrupen", genast framkalla
hosta. Detta symtom är ett s. k. reflexfenomen,
i det att en retning å de sensoriska nerverna i
luftstrupens slemhinna öfverföres på de motoriska
nerver, som sätta andningsapparaten, särskildt
utandningsmekanismen, i rörelse. Slem, som bildas
i luftrörsgrenarna under akuta eller kroniska
lungkatarrer, framkallar likaledes på reflektorisk
väg de kortare eller längre anfall af hosta, som
tillhöra dessa sjukdomstillstånd. Hosta, ömsom kort,
hackig, torr, utan upphostning eller ock skrällande,
hård, t. o. m. krampaktig, stundom beledsagad af
hvarjehanda egendomliga ljud, är under bleksot ofta
ett nervöst fenomen i samband med en egen retlighet
i de nerver, som kommendera öfver
respirationsverksamheten. Narkotiska medel (opium, morfin,
Roséns bröstdroppar m. m.) användas för att mildra
och borttaga hostretning. Söta ämnen (karameller)
och slemmiga drycker samt Emsvatten med varm mjölk
äro äfven ofta nyttjade medel mot hosta. Jfr Kikhosta.
O. T. S.
Hostalrich [åstalritj], stad och fordom fästning i
spanska prov. Gerona (Katalonien), i Pyreneerna, vid
utgången ur Tordera-passet. Omkr. 2,000 innev. Don
Juan d’Estreva försvarade 1810 citadellet i fyra
månader mot fransmännen.
Hostia (Lat., offerdjur, offer) kallas inom
den katolska kyrkan symbolen af Kristi lekamen
i nattvarden: de sedan 12:te årh. i stället för
bröd begagnade runda, hvita, af osyradt hvetemjöl
tillredda oblaterna. Orsaken till namnet är att
dessa oblater, hvilka enligt denna kyrkas lära genom
konsekrationen förvandlas till Kristi lekamen, af
presten frambäras såsom ett oblodigt offer. Katolska
och lutherska kyrkorna hafva behållit bruket af det
osyrade brödet i öfverensstämmelse med den judiska
påskalamsmåltid, i samband med hvilken nattvarden af
Kristus instiftades. De reformerte bruka vanligt bröd,
som brytes vid nattvarden. Inom grekiskkatolska kyrkan
nyttjas äfven syradt bröd. P. F.
Hostil (Fr. hostile, Lat. hostilis), fientlig. –
Hostilitet (Fr. hostilité, Lat. hostilitas),
fientlighet.
Hostilius, fornromersk slägt, bland hvars medlemmar
kan nämnas Cajus H. Mancinus, konsul 137 f. Kr. Han
stridde mot staden Numantia (i Spanien), men kom i
trångmål, så att han med staden ingick ett fördrag,
hvilket senaten sedermera upphäfde. Till följd deraf
utlemnades han till numantinerna, hvilka dock ej
mottogo honom. Se äfven Tullus. R. Tdh.
Hostinsky, Otto kar, böhmisk musikteoretiker, f. 1847,
studerade juridik och filosofi i Prag och München samt
blef 1877 docent i musikens historia och estetik vid
universitetet i Prag. Han har utgifvit en biografi
öfver Wagner (1871), Das musikalisch-schöne und das
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
